lördag 1 oktober 2011

Jag vill inte bo i Australien


September har dragit sin sista suck och dimman dansar över skorstenar och takåsar. Även om vi har haft några dagars brittsommarväder så är hösten obevekligen här. Trädens mörkgröna sensommarkostym har börjat skifta i gult och rött, gräsmattorna är långhåriga och höstäpplen lyser som stoppljus på kala grenar. Det är dags att plocka undan vita byxor, tunna, blommiga sommarklänningar och sandaletter som visar perfekt målade rosa tånaglar.

Nagellacket på tårna har redan börjat flagna och fräknarna har bleknat bort. Bilrutorna är fuktiga av dagg om morgnarna och hunden måste ha reflexväst på kvällspromenaderna. Men det är okej, för jag älskar hösten. För mig är hösten en tid för eftertanke och en tid för nyorientering.

Jag kan se tjusningen med soliga vinterdagar med nyfallen snö, tjocka halsdukar, röda kinder och varm dryck i en termos, men vinterns långa, grå och kala mörker har jag svårare att försonas med... Jag tycker om vårens skira grönska, uppvaknandet och känslan av hopp och förväntan. Jag avgudar sommarens fester, höga skratt, enkla liv och lata dagar. Men hösten och jag, vi har något speciellt.

För många år sedan bodde jag ett halvår i Australien. Jag tillbringade sommaren i Sverige, åkte ner till vår och sommar i Australien och kom hem igen till sommaren här hemma. Ett och ett halvt års sommar och jag hade sol och sand upp i halsen... Jag längtade efter höga, klara höstdagar och långa promenader i kall luft men varma färger. Jag ville ha mörka höstkvällar, levande ljus, tjocka tröjor, rykande hett te, biomörker och soffmys.

Och det är nog det jag längtar efter precis just nu också. Efter en helt fantastisk supersocial sommar med två- och tredagarspartyhelger kryddade med massor av fantastiska människor behöver jag skruva ner tempot ett snäpp (men bara ett :-)). Kanske sticka emellan med en hemmakväll i bara mitt eget sällskap någon gång, kanske byta ut ett par helgalna all-in-partykvällar mot dinner with friends, kanske skippa afterworken en fredag och istället krypa in i biomörkret med bästa <3-Eva och skratta tills vi får ont i magen åt en av årets mysigaste romantiska komedier, Crazy, Stupid Love, och gå därifrån med en liten längtan efter att bli crazy, stupid in love...

1 kommentar:

Fit-Eva sa...

<3-Eva: Gracias för sällskapet! Det var länge sen jag skrattade så att jag nästan fick astma :-P
Ler bara jag tänker på det igen!