Värt att fira!

Igår fyllde jag 39 år. Idag fyllde en av mina kollegor ett par år plus eller minus. "Blir det något firande ikväll?", frågade jag. "Nej, jag firar inte." svarade hon. "Möjligtvis en gång vart tionde år". Det är hennes val, men det är inte mitt.

Det är klart att jag ibland känner en viss sorg i att bli äldre. I att inte längre vara 20 och tro mig evigt ung. I att passera 30 och inse att medicinväskan är större än sminkväskan. I att närma mig 40-årsstrecket och inse att jag kanske faktiskt aldrig kommer att få uppleva att bli mamma. I att varje kväll somna och varje ny dag vakna upp, ensam.

Men att inte fira? Vissa saker blir trots allt bättre med åren, det gäller inte bara viner. Jag trivs dubbelt så bra som 40 som 20 och jag hoppas att det betyder att jag kommer trivas tredubbelt bättre som 60. Jag hade fest när jag fyllde 37, jag hade fest när jag fyllde 38, jag hade fest när jag fyllde 39 och jag planerar att ha en ännu större fest när jag fyller 40. Om jag får uppleva den dagen. Min syster fick bara fira 52 födelsedagar. Vi firar dock fortfarande hennes födelsedag, även om hon inte själv kan vara med. För hennes födelsedag är värd att firas och gladare att minnas än dagen då hon dog. Ikväll tänker jag på min vän Eva som imorgon ska åka hela vägen till Stockholm för att gå på en begravning och stötta en vän som miste både sina föräldrar och sin son på samma dag.

Igår lade jag upp en länk till Sara Kadefors krönika på min Facebook-sida. Krönikan skjuter lite bredvid målet och är inte klockren, men den fick i alla fall mig att tänka till. Jag fick 72 grattishälsningar på Facebook igår. Jag är tacksam över dem, för de betyder att åtminstone 72 personer ägnade mig en tanke igår. Morbror Göran i Skattungbyn, som jag förmodligen inte hade haft någon kontakt med alls om det inte var för Facebook, min systerdotter Amanda som är i Afrika och delar ut mat till hungriga barn, min föredetta, Fredrik som jag spenderade 7 år av mitt liv med, mina Stockholmsvänner... Men Kadefors har en poäng i att det är lätt "att göra sig föreställningen, att saknades möjligheten att gratta på facebook skulle gratulanterna dyka upp utanför dörren på födelsedagen med tårta och presenter och ropa ett unisont ”Hurra för dig, finaste du!” Och så tror jag trots allt inte att det är.

Nästa gång jag påminns om en födelsedag på Facebook ska jag fundera på om jag kan fira genom att åka dit med en flaska champagne och en bukett tulpaner istället. Men egentligen, varför vänta till födelsedagen?

Min pappa heter bara Sture. Han har inget andranamn och under hela min uppväxt fanns inte Sture med i almanackan. Så, när vi ville fira något och egentligen inte hade någon särskild anledning, så firade vi pappas namnsdag. Han firades många gånger på ett år vill jag lova!

Det här inlägget handlar inte om Facebook. Det handlar om viktigare saker. Det handlar om att fira livet. För att återigen citera min husgud Leo Buscaglia: "Fira er mänsklighet. Fira er galenskap. Fira era brister. Fira er ensamhet. Men fira!"

“Too often we underestimate the power of a touch, a smile, a kind word, a listening ear, an honest compliment, or the smallest act of caring, all of which have the potential to turn a life around.” (också Buscaglia)