Winds of change

Är hemma och mellanlandar ett par timmar innan nästa resa. Jag ska till Stockholm över helgen för att fira ett bröllop. Min vän som har gift sig, lärde jag känna för drygt fyra år sedan, faktiskt genom den här bloggen. Vi hade då båda fått mattan, med allt vi trodde och hoppades på, bokstavligen bortryckt under fötterna på oss och befann oss i samma kaosartade, maktlösa förtvivlan. Jag fann tröst i hennes tankar och jag tror att hon kände igen sig i mina. 

Mycket har hänt sedan dess. Hon har blivit sambo, fått barn och gift sig. Jag har flyttat hem till Göteborg, fått nytt jobb, förlorat en syster, fått nya vänner. Och livet är numera  mer harmoniskt för oss båda. Vi bor nu i olika städer och lever olika liv och ses inte lika ofta längre. Men när vi väl ses och pratar om allt mellan himmel och jord, så har hon alltid något klokt att säga. Hon får mig alltid att se saker med andra ögon, ur en annan vinkel, på ett bättre sätt. Och möten med henne, både i bloggvärlden och i verkligheten, berikar alltid. Jag är stolt över att ha blivit bjuden på hennes bröllopsfest.

Men, resor till Stockholm, oavsett syfte, får mig alltid att känna mig lite vemodig och sårbar. Resor till Stockholm är resor till det förflutna. Varje kullersten, varje T-banestation, varje parkbänk och varje gatukrök har sina minnen. Jag är tillfällig besökare i en stad som under åtta år var mitt hem. Åtta händelserika år. 2x4 års förhållanden. År av minnen. År av starka känslor. År av kärlek. 
 
Jag saknar känslorna. Det var längesedan de var stora och starka. Det känns nog i ärlighetens namn som det har hänt lite för lite på sista tiden. Jag behöver stora känslor. Jag behöver bli omskakad. Jag behöver förändring, åtminstone på något plan. Jag har varit på samma jobb i tre år. Jag har varit singel i fyra år. Bott på samma ställe i fyra år. Jag har inte varit på en enda dejt sedan S och det är ett halvår sedan. Gäsp... 

Det är dags för förändring. Det är dags för att göra något annorlunda...