För under förra året, 2010, var jag förkyld 8 gånger på 12 månader och det var inte roligt. Det sabbade min Göteborgsvarvsträning och var allmänt trist och kasst. Jag var till och med hos läkaren på utredning och gjorde lungröntgen och diverse andra prover och tester. Han konstaterade att jag har kvalsterallergi, men jag har varit för snål för att köpa de föreslagna kvalsterskydden och har väl egentligen inte ändrat på något, förutom att jag nu är ännu noggrannare med att byta lakan varje vecka. Så jag är glad, för det är nästan ett år sedan jag var förkyld!
Mitt ex var alltid rädd för att bli sjuk. Han kunde bli arg på folk som nös i hans närhet och när vi bodde ihop och jag var förkyld kände jag mig alltid som om jag hade pesten och helst borde isoleras. Han hade väl sina skäl, även om de i mina ögon inte var helt logiska... Däremot sade han alltid att det viktigaste av allt här i livet var att ha hälsan. Och det håller jag nästan med honom om. Som frisk har man tusen önskningar, som sjuk har man bara en. Han var också sjuk under nästan ett helt år av våra fyra år tillsammans, och jag trodde att vi skulle ta oss igenom det, men kanske var hans sjukdom på sätt och vis början till slutet. För under tiden han var sjuk, kunde han bara fokusera på sin enda önskan.
På kursen för ett par veckor sedan fick vi i uppgift att göra ett referat av en artikel i en tysk tidning. Jag pratade om tyskarnas största rädslor. En undersökning visade att de var mest rädda för sin privatekonomi och på fjärde plats på listan kom rädslan för att bli allvarligt sjuk. Jag tror att det är dumt att gå omkring och vara rädd för vad det än må vara, för: "Worry never robs tomorrow of its sorrow, it only saps today of its joy." (Leo Buscaglia). På tyskarnas lista kom rädslan att bli sjuk på fjärde plats, på D:s lista på första. På min egen, högst personliga lista kommer rädslan för att bli allvarligt sjuk bara på andra plats. På första plats står alltid rädslan för likgiltigheten.
När min syster Skräppan fick sitt cancerbesked kastades hon ner i "cancerbeskedets bottenlösa gruvschakt". Men när hon hade landat där så skrev hon: "Att ha cancer känns som att ha blivit bortsopad från livets normala spelplan och ivägblåst till ett helt nytt land. I det landet är kartan helt ny och okänd, kompassen saknas och det är oerhört svårt att se var stigarna går (...) Men, livet är trots allt fantastiskt även om det ibland är så oändligt svårt. Jag ville ju vara kvar på den gamla spelplanen med spännande nytt chefsjobb, nyligen genomgången skilsmässa, drömmen om att träffa en ny man, glada lyckliga barn, hälsa och livskraft! Men så blev det inte, kartan är omritad och den blir aldrig densamma igen. Men det måste inte vara sämre, jag måste bara lära mig att läsa kartan och använda en ny kompass."
Hon ville leva, ända in i det sista... Och hur illa det än är att leva med hotet av en dödlig sjukdom, så tror jag att det är bättre än att känna sig likgiltig till allt, att inte kunna se bakom nästa hörn, att inte bry sig om något eller någon, att känna sig likgiltig till livet. Men det är bara vad jag tror. Jag kan inte veta, för jag har aldrig levt med en dödlig sjukdom.
För mig kom likgiltigheten efter att jag hade förlorat min kärlek, efter att mina drömmar hade gått i kras, men den hörde också ihop med sjukdom. Jag vet inte hur mycket som berodde på sjukdomen och hur mycket som berodde på omständigheterna. Men i takt med att jag fick bukt med hypotyreosen försvann tack och lov likgiltigheten och jag hoppas att jag aldrig, aldrig, aldrig någonsin behöver se den igen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar