Tankar om sorg

En vän till mig var i helgen med om att se en älskad vän dra sina sista andetag... Det är alltid svårt att förlora någon man älskar, oavsett omständigheter. Och det fick mig att fundera över sorg.  

Jag var inte med på natten när min syster drog sina sista andetag. Jag fick beskedet via telefon, ensam i min säng. Men jag var där dagen innan och det var svårt. Hon såg tärd och plågad ut. Det var på sätt och vis en lättnad att se henne morgonen efter, då livet hade lämnat hennes kropp. Hon såg så mycket mer fridfull och sorglös ut. Även om det var först då hennes bortgång blev verklig och sorgen träffade rakt i magen som en kraftig stormby.

Sorgen efter min syster är fortfarande påtaglig och den kommer nog alltid att finnas där... Jag saknar henne varje gång jag ser en skräppa i dikesrenen, varje gång jag äter majssnacks, varje gång jag försöker mig på en liknelse, varje jul, varje gång jag känner mig osäker, varje söndagkväll... Jag önskar att jag kunde ringa henne, särskilt ikväll. Men sorgen efter henne är samtidigt en mild sorg. Det är en fin sorg. Det är en sorg med stilla tårar och många leenden. Kanske för att vi fick tid att säga farväl. Kanske för att hon var en varm och kärleksfull människa. 

Sorgen efter D är inte längre alls lika påtaglig, även om han alltid kommer att ha en speciell plats i mitt hjärta, och även om jag tänker på honom ibland. Men sorgen efter honom var när den pågick, mycket intensivare, större och på sätt och vis svårare. Den var blandad med ilska, maktlöshet och känslor av svek. 

Kanske var den svårare för att den drabbade min vardag på ett annat sätt. När jag förlorade min syster förlorade jag en vän, en kär familjemedlem och min klokaste samtalspartner när det gäller relationer, någonsin, hittills. När jag förlorade D förlorade jag en vän, en kärlekspartner, men också min vardag och mina drömmar och förhoppningar om framtiden. 

Jag upplevde att det i andras ögon var mer accepterat att sörja min syster än att sörja D. Han hade ju lämnat mig. Ingen skulle väl komma på tanken att säga "get over it", "det finns andra", "du hittar snart någon annan" eller "skaffa en ny" till någon som förlorat sin syster. Men i andra fall är det inte ovanligt. Vad spelar det för roll vad orsaken till sorgen är? Sorg är en känsla och i mina ögon är det inte okej att vissa känslor är mer accepterade än andra. Det är inte okej att rangordna sorg. Sörjer man, så sörjer man. En vän till mig hamnade i djup sorg när hon förlorade sitt företag. Jag sörjde min syster. Jag sörjde D. Och jag vill inte ens föreställa mig hur jag skulle känna om något skulle hända Elsa... 

Men kanske är det okunskap. Många (jag själv inkluderad) har svårt att veta hur de ska bemöta andras sorg. Jag har en vän som gjorde precis rätt, både när jag sörjde D och när jag sörjde min syster - hon upprepade gång på gång på gång - "jag lyssnar, jag finns här om du behöver mig, abrazos (kramar)". Eller som jag läste någonstans "Var ett hjärta, med öron, utan mun."

Den här är till en annan D (och till T och L):

Till fjärilens minne 

Säg inte 
att ingenting blir kvar
av den vackraste fjäril livet gav.

Säg inte
att vingarnas färg bleknar bort
och försvinner i vinden som stoft.
Om fjärilens kropp måste gömmas i grav,
är ändå den svindlande
flykten kvar. 

Bo Setterlind