fredag 28 oktober 2011

Visst finns det dagar...


Visst finns det dagar, när det kan göra ont. 
När allting bara skiftar i svart.

Visst finns det dagar när jag känner mig svag och bräcklig. Misslyckad och otillräcklig. Trumpen, ful och elak. 
Ensam och osynlig. Dagar när all ork är som bortblåst, hoppet är svagt och jag vill ge Kay Pollacks "Att välja glädje" samma behandling som Jack Nicholson ger hunden i "Livet från den ljusa sidan". 

Visst finns det dagar när ett myllrande gatuliv, en dubbelledad spårvagn utan någon ledig sittplats, stimmig 
fredagsträngsel på en krog fylld med helgglada människor, närmare 300 vänner på Facebook och 52.811 singlar online på en nätdejtingsajt bara får mig att känna mig än mer ensam. Dagar då jag hellre väljer att aktivt söka ensamheten.

Dagar när jag känner mig som ett gammalt ruggigt, fult och förvuxet troll och får en aldrig så liten tagg i hjärtat 
av nästa, och nästa, och nästa singelkille i min egen ålder och ett par år äldre som vill träffa tjejer 23-35. Dagar när min vän Anjos klockrena inlägg om en full dejtingcoachs samlade råd och pepp känns alltför sant. Dagar när jag undrar om det alltid ska vara hunden på katten och katten på råttan och råttan på repet. Dagar när jag undrar om jag är rubbad som inte helt enkelt bara kan lyckas bli kär i någon som blir kär i mig...

Visst finns det dagar när jag kämpar för att hålla huvudet ovanför vattenytan. När jag springer runt, runt, runt i 
hamsterhjulet och ständigt känner mig otillräcklig. När jag svajar likt en gammal öststatsoxe under tyngden av alla måsten och borden jag släpar efter mig. När jag känner mig förlamad av trötthet och bara vill lägga mig ner och blunda och strunta i allt, och vila huvudet i någons knä...

Nog finns det dagar när jag känner att jag inte alls är där jag önskar att jag hade varit, vare sig privat eller i 
arbetslivet. När jag ifrågasätter mitt liv och alla mina val. När jag ifrågasätter allt, bara för ifrågasättandets skull... Dagar när det är svårt att se skogen för alla träd. Dagar när gråa moln skymmer de rosa och det är svårt att inte släppa taget om dröm-drakens snöre. Dagar när jag önskar mig långt, långt bort, många, långa sidor in i min älsklingssaga. Dagar när jag önskar mig ett annat liv. Ett enklare liv. Ett långsammare liv. Ett liv med mer tid att gå, att stå, att vara. Mer tid att skriva, att läsa, att lyssna, att höra, att lukta, att röra. Att betrakta, att reflektera. Att se. Att bli sedd.

Ibland finns det till och med dagar när jag desperat önskar mig tillbaka till en enda dag i ett förflutet liv. En 
dag på en gård på landet. En biltur. En cykeltur. En ridtur. En dag med tro på en gemensam framtid, med tro på gemensamma drömmar. En dag av att behöva och vara behövd. En dag där jag åter får uppleva känslan av att vara fullkomligt nöjd, precis som det är. En dag på rosa moln. En dag i ett luftslott. Men bara en dag...

Det är sådana dagar jag längtar efter äkta närhet. Det är sådana dagar som mitt hjärta svämmar över av kärlek till den enda varelsen i min närhet som alltid lyssnar 
och alltid förstår. Hon som ligger ihoprullad på fårskinnet på soffan och sover. Hon som behöver mig och får mig att känna mig behövd. Hon som alltid finns där. Oavsett vilken sorts dag det är. 

Som tur är, är dessa dagar ganska sällsynta. De är också mindre förekommande och kortare nu, än när jag var yngre och jag vet ibland delvis var de kommer ifrån. Men, även om det kanske inte alltid är så tydligt utåt, så har jag alltid varit, är, och kommer nog alltid att förbli en upp-och-ner människa. Kanske är det därför jag inte har något behov av att åka berg-och-dal-banor på Liseberg? Men hellre höga toppar och djupa dalar än ett platt och enformigt landskap.  


"Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där. Vi se ju inga stjärnor, där intet mörker är." Erik Blomberg


Rosie Thomas – Have You Seen My Love?

Inga kommentarer: