"Nej, nej, nej, NEJ", skriker en röst i mitt huvud.
"Varför, varför, varför?" mässar en annan.
Han har tackat ja till lägenheten och flyttar redan 1 mars. Han ringde och talade om det igår kl.15.54. Jag flydde från jobbet hals över huvud, satte mig i bilen och hamnade på en parkeringsplats någonstans ute i ingenstans där jag satt och grät tills det blev för kallt i bilen och jag var tvungen att köra vidare trots att jag knappt kunde se.
Jag hamnade utanför lägenheten där han ska bo och stod där en stund. Sen gjorde jag något ganska konstigt. Det var inte planerat, det bara blev så. Hans mammas företag ligger granne med lägenheten och jag såg henne genom fönstret och gick in. Vi pratade länge. Jag tror att det handlade om två saker - framför allt att jag så gärna vill försöka förstå honom, och ville prata med någon som känner honom. Dessutom ville jag nog säga hejdå till hans mamma och tala om för henne att jag fortfarande älskar hennes son.
Han blev arg igår kväll när jag fortsatte att fråga varför? "Det är inget mattetal som har ett givet svar", säger han. Jag vill inte att han ska vara arg. Men jag måste försöka förstå.
Han kan inte säga att han aldrig vill ha barn (bara att han inte är mogen, att han inte vill nu och att han inte vet om han vill i framtiden). Han kan inte säga att han har slutat älska mig (han säger att jag är hans bästa vän och han säger att han fortfarande är attraherad av mig). Men han kan heller inte säga att han älskar mig.
Om han inte kan säga varför måste jag dra mina egna slutsatser. Och det är att han inte älskar mig tillräckligt. För om han hade älskat mig tillräckligt så skulle han ha kämpat för min skull, för att ta reda på varför han känner som han gör inför att skaffa barn istället för att bara ge upp.
Varför, varför, varför?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Hittade hit via Nina Lätts blog...
Har en liknande erfarenhet vad det gäller att ha barn. Var tillsammans med min förra tjej i 7år och hela tiden var vi överens om att skaffa barn bara tiden blev mogen..men tiden gick och hon hittade alltid på orsaker till varför det inte var läga att skaffa barn. Tillslut gav jag upp och förstod att hon egentligen inte ville ha barn och att jag "slösat" bort flera år på fel tjej. Separationen var väldigt jobbig och det tog drygt två år innan jag kände mig hel igen.
Hoppas du mår bättre idag //Lars
Hej Lars,
Ja. Det jag är mest rädd för, det som får allt att kännas så meningslöst är att jag vet att det kommer att ta år innan jag kommer över honom.
Vissa förhållanden tar det tid att bearbeta men ju förr man startar desto bättre. Vet inte hur länge ni varit tillsammans med tror inte att det ska behöva ta så lång tid för dig. Hade väldigt stor hjälp av att jag tränade mycket (vilket jag fortfarande gör), inget går upp mot att köra två mil på gymmets löpband. //Lars
Skicka en kommentar