Mina händer darrar, jag svettas och fryser om vartannat, det kryper i hela kroppen, svarta fladdermöss fladdrar i magen på mig, jag har svårt att sitta still och det känns som om mitt hjärta slår dubbelt så fort som vanligt.
Han måste bestämma sig om lägenheten senast i morgon och om han tackar ja flyttar han redan 1 mars. Varje gång jag tänker på det slår hjärtat ett dubbelslag och sedan förtränger jag tanken direkt. Jag trycker ner den, motar bort den, håller upp korset och svär tyst för mig själv för att få den att flyga sin kos. Jag kan inte tänka vidare på det, det går inte. Samtidigt kan jag inte hindra tanken från att gång på gång dyka upp, minst en gång var tionde minut visar den sitt håriga, fula, svarta tryne.
En kollega till mig som jag inte känner särskilt väl och som inte vet någonting om min situation kom in till mig imorse och sade "Jag drömde om dig inatt." Hon sade: "Jag drömde att du var gravid, så nu är det bara att vänta, för jag är lite av en häxa när det gäller sådana drömmar." Hon berättade att hon flera gånger tidigare har drömt liknande drömmar som har slagit in, senast för några månader sedan om en manlig kollega till oss, vars sambo nu är gravid. Jag är i normala fall allt för mycket realist för att tro på något sådant, men jag vill så gärna tro henne.
Jag ska försöka att lyda Inte för Intets råd och åstadkomma en självuppfyllande profetia av positiva tankar. Jag ska tänka på när D och jag träffades, på första gången han försökte kyssa mig, på vår första semester i Grundsund, på den mysiga julafton vi hade tillsammans i år. Jag ska se bilder framför mig av oss i ett litet hus med hund, häst och ett barn. Jag ska se bilder framför mig av oss tillsammans, gamla och skrynkliga - han framför sin dator spelandes dataspel eller surfandes på bilsajter efter den perfekta bilen och jag i rummet bredvid, så att jag kan höra hans kommentarer (va, har han expat där!), med min bok eller vid min dator, skrivande på en roman. Jag ska tänka på hur mycket jag älskar honom.
Även om jag vet att det är dåraktigt så fortsätter jag att desperat klamra mig fast vid det mikroskopiska hoppet att han någon gång - idag, imorgon, om ett par månader, om ett år, ska ändra sig, innan det är för sent. Det är det enda jag kan göra just nu för att inte gå under.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Så han har ännu inte bestämt sig om han vill flytta bort?
Pratar ni mycket?
Är det ens en avlägsen möjlighet att ni kunde ta "time out" och fundera ut om det alls fungerar att vara ifrån varandra eller måste det vara definitivt?
Det måste vara en hemsk djungel du vandrar i för tillfället, stackars liten.
Hej, jag råkade slinka in här via Nina Lätts blogg. Jag har läst igenom allt du har skrivit, och får en stor klump i magen. Jag vet exakt hur du känner det, min sambo var likadan för två år sedan. Då gällde det inte att skaffa barn eller inte, istället var han osäker på vad han ville göra med sitt liv o.s.v. Det löste sig då, men jag har fortfarande en oro i kroppen som väcktes då för två år sedan. Att något som man tagit för givet kan ryckas bort så snabbt.
Stor kram till dig!
Tingeling - jo, nu har han bestämt sig. Vi pratar mycket men han kan inte ge mig några svar. Han vet nog inte själv tror jag. Det känns som han flyr. Men jag har inte givit upp hoppet än, det är det enda jag har. Så, han får väl flytta då, det är inte mycket jag kan göra åt det. Men jag hoppas att vi hittar tillbaka till varandra.
Nannis - jag tror att jag har sett en del kloka inlägg av dig på det gamla Exhale-forumet (jag finns på Body som Pipperoni också, men har inte varit så aktiv där på sistone). Ja, när något sådant händer inser man verkligen hur bräcklig hela ens värld egentligen är. Det har gått så fort, bara på en knapp månad har min värld vänt från att vara trygg och lycklig till kaotisk, otrygg och helt fruktansvärd.
Japp, det är jag som gjort några inlägg här och där på Exhale (och även på Body).
Jag är inte heller så aktiv där längre. Roligare att skriva egen blogg!
Skicka en kommentar