Nu har luften gått ur mig och tankarna börjar snurra. Jag tänker på något som många av oss säkert har sagt någon gång och som D sade igår och syftade på sig själv: "Tur i spel, otur i kärlek".
Vaddå tur? Jag tror inte att kärlek handlar det minsta om tur. Det handlar snarare om tro och vilja. Tron på att det går att få det att fungera. Viljan att få det att fungera. Viljan att anstränga sig. Relationer kan inte växa eller fortsätta att vara stimulerande om man inte medvetet anstränger sig.
Hur kan man få ett förhållande att fungera när man redan från början tror att man har det bättre själv, att det är lättare ensam? Eller när man redan från början har inställningen att det verkar tråkigt att hålla sig till samma människa hela livet, att partnern är utbytbar och precis som en bil bör bytas minst vart tionde år? Hur kan man få kärleken att fungera om man redan från början har inställningen att det kommer att misslyckas?
Det finns inget som säkrare leder till misslyckande än själva tanken på att man kan misslyckas.
"Kärlek kräver ansträngning"
Kärleken dör aldrig en naturlig död. Den dör av att bli försummad och övergiven. Den dör genom blindhet och likgiltighet och av att bli tagen för given. Det vi försummar att göra är ofta mer dödsbringande än de misstag vi gör.
Sist och slutligen dör kärleken av trötthet, av att inte bli vårdad. Den dör inte utan vår medverkan, lika lite som den föds utan den. När den dör är det för att en av parterna eller båda har försummat den, låtit bli att fylla på och förnya den. Liksom allt annat som lever och växer kräver kärleken att man anstränger sig för att hålla den frisk.
Leo Buscaglia
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Nej, du har nog rätt i att man omöjligt kan få ett förhållande att lyckas om man från början tror att det kan/ska misslyckas.
Tänker din man så? *orolig*
Kram.
Jag tror inte att han någonsin har trott på långvariga förhållanden. Han har inte trott att det går att få det att fungera och inte förstått varför man vill vara med samma person livet ut. Hur kämpar man mot det?
Har dock insett att det här har fått mig att redan från början vara rädd för att han ska lämna mig. Så kanske är det lika mycket jag som har skulden i att det blir en självuppfyllande profetia...
Hej!
Tack för din kommentar hos mig.
Jag har faktiskt varit hos dig innan, och lagt dig under favoriter, för vidare utforskning.
Ditt nuvarande dilemma grep mig.
Just det du skriver i ditt svar här, också, självuppfyllande profetia, är något jag ofta säger och tänker på. Det går att se som en röd tråd i många liv, den självuppfyllande profetian, i negativ mening. Den borde gå att använda i positiv bemärkelse också, inte sant? Jag hoppas och tror det.
Väl mött P
P: tack själv. Kul att du har varit här tidigare. Jag har kikat på din sida tidigare också. Blir så glad av alla fina hund- och kattbilder. :)
Det du säger är absolut sant - det borde gå att använda i positiv bemärkelse också. Jag ska försöka att bli bättre på det.
Skicka en kommentar