onsdag 17 januari 2007

Tiden

Jag "jobbar" hemifrån idag. Jag trodde i min enfald att jag skulle få mer gjort här hemma. Jag brukar vara mer effektiv när jag jobbar hemifrån. Men jag är lika handlingsförlamad som jag har varit på jobbet den senaste tiden. Klockan är snart halv tolv och jag har inte gjort ett endaste dyft. Jag gör det som inte kan vänta, men orkar inte ta tag i de projekt jag egentligen borde jobba med. Det känns oöverstigligt. Jag tänker att jag borde göra det och det och det, men jag klarar inte av det, jag orkar inte. Jag skulle lika gärna kunna jobba halvtid. Min chef är på semester. Är det tur eller otur att ingen märker något?

Jag har märkt att tiden går oändligt mycket långsammare när man är olycklig. Det finns inget att se fram emot. Förut längtade jag efter att få komma hem till D, att få tillbringa kvällen tillsammans. Vi behövde inte ens göra något, han kunde sitta vid datorn och jag med en bok, det räckte att vara i samma hus och att veta att han fanns där. Kanske att vi kunde planera vad vi skulle göra i helgen - åka och handla, gå en promenad. Vi bor fortfarande i samma hus, men tryggheten är borta och jag går omkring med en knut i magen och undrar vad han tänker. Jag undrar vad som ska hända, ikväll, imorgon, till helgen, nästa vecka. Jag undrar hur jag ska ta mig igenom dagen.

Det enda jag ser fram emot är att få somna in på kvällen och sova, sova, sova och förhoppningsvis slippa stress- och mardrömmar och istället drömma något vackert. I natt drömde jag att D hade långt hår och var hårdrockare och hade skrivit en kärlekssång till mig. Och jag drömde om stalltjejens hund. Jag drömmer ofta att han är min.

Suck.

Dagens ljuspunkt är att min bärbara externa hårddisk har kommit och jag ska åka till posten och hämta den. Jag kan ta backup på alla mina foton och texter som just nu bara ligger i min bärbara dator. Förhoppningsvis kan det få mig att sova lugnare.

7 kommentarer:

Anonym sa...

Tråkigt att du är ledsen, hoppas du mår bättre snart. Jag har svarat på din fråga ett par inlägg ner. /P

Karika Pyry sa...

Hoppas du får en bättre dag idag än den du hade igår!

Kram!

Tingeling sa...

Ditt inlägg andas sorg. Det verkar inte bättre än att du drabbats av en lindrig depression. Jag känner igen mig i mycket som du skriver, men samtidigt verkar det som om du tidvis mår ännu sämre än jag gjort. Jag blir orolig för dig!
Har du ingen du kan tala med, någon nära vän som du vågar anförtro dig åt?
Har du funderat på att gå och tala med en terapeut?
Och såhär i "hemma-apoteket" - hjälper det alls att försöka sträva till att göra sånt du tycker om, idrotta, läsa en bra bok, shoppa? Koncentrera dig på att komma ut mycket varje dag, sköta om dig själv?
Önskar jag kunde hjälpa med nåt.

Jättekram igen!

Soledude sa...

Ibland får t o m nåt så enormt futtigt som en extern hårddisk vara det där lilla lilla extra som förändrar utsikterna för en liten stund. Och det är nog det det handlar om väldigt ofta, att se de små sakerna. :o)
Jag är till större delen uppvuxen i Onsala själv, så det här kan ju bli intressant.
Jag antar att du är 72:a du oxå, gick du på Iserås och/eller Kaparen?
Jag hamnade i Fjärås 2004, ihop med dåvarande flickvän, men som det känns just nu kan jag nog tänka mig att stanna här ett tag då det är lugnt och grönt här på Solbacken.

Ha en fortsatt bra dag, så skall jag fortsätta gruva mig över att jag egentligen borde gjort backup på alla mina bilder för väldigt väldigt länge sen. ;-)

Pipperoni sa...

P - Det hoppas jag också. Tack för ditt svar.

Lilla Sparven - Ja, helt ärligt så kan den nog omöjligt bli sämre... Kram.

Tingeling - Ja, jag är nog benägen att hålla med dig. När jag är ensam mår jag verkligen skitkasst. Det blev lite bättre igår kväll när jag fick skrivit av mig lite i "pappersdagboken" och när D kom hem och vi pratade lite (inte om oss, men bara om vardagliga saker). Jag träffade en vän i veckan, som varit sjukskriven i drygt ett år och nu är på väg ut på en längre resa, och fick faktiskt ett namn på en terapeut från henne. Jag ska ringa någon dag snart.
Och du - du hjälper till! Kram.

Pipperoni sa...

Soledude - jag gick i Presse och hörde till de klasser som inte fick plats i Kaparen när vi skulle börja högstadiet, så jag gick på Varla.

Kan tänka mig att det är lugnt och grönt i Fjärås. :) Det låter skönt. Det är rätt lugnt och grönt i Vallentuna också, fast inte inne på Östermalm där jag jobbar tyvärr.

Anonym sa...

hi hi - det där du berättaee var ju himla sött - att du tvingades agera hund...ja, många av de gamla lekarna lever mirakulöst kvar...men man glömmer lätt själv...
så roligt att du tittade in i min blogg - varmt välkommen!!

kram
Petra