När jag kommer in från stallet igår kväll och precis är på väg in i duschen kommer D in i badrummet och säger att "han har kollat upp nu att vi har 3 månaders uppsägningstid på huset och vad ska vi göra om vi säger upp det, sen har han ingenstans att bo." Har han redan bestämt att vi ska flytta isär?
Inte precis vad man vill höra när man kommer hem efter en lång arbetsvecka och är dödstrött. "Måste vi prata om det nu?", undrade jag. "Nej, men det finns aldrig något rätt tillfälle", svarade han. Det kan jag visserligen hålla med om, men jag kände mig trängd och först blev jag arg och sparkade i väggen på dushkabinen, sen blev jag ledsen och kunde inte sluta gråta på flera timmar.
Jag vill inte flytta härifrån, jag älskar det här lilla huset, trots att vi bara hyr det. Jag känner mig hemma här och är lycklig här. Vart ska jag ta vägen om vi flyttar isär? Jag vill inte in till Stockholms innerstad igen, jag har ingen anknytning till ytterområderna och alla mina vänner i Göteborg och Helsingborg har barn.
De framtidsvisioner jag har sett framför mig med barn, hund och ett eget hus, kanske i Helsingborg eller kanske i Stockholm, har alla handlat om mig och D. Tillsammans.
Det känns som om mattan jag står på är på väg att ryckas ut under mina fötter. Allt jag har trott och hoppats på är på väg att upplösas och jag trivs inte med jobbet heller. D och det här huset är min enda fasta punkt. Vad ska jag göra om de försvinner?
Idag är jag vilsen och sorgsen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Oj oj, det här låter inget bra.
Vet inte riktigt vad jag ska säga.
Men jag förstår att du har det väldigt kämpigt.
Det finns ingen chans att du kan bo kvar ensam i huset??
Tycker synd om dig. har själv gått i genom att min stora kärlek lämnade mig för ett par månader sedan.
Hoppas det löser sig på bästa sätt för dig.
Jag håller tummarna.
Men nej.. Det låter som om ni är påväg åt olika håll? Förstår att du känner dig kluven på många sätt. Hoppas det löser sig, och behöver du någon att prata med så finns jag här, som en helt utomstående part, kan hända att man kan hjälpa ändå. Lycka till.
KRAM, Sparven
Åh, vad det skär i mitt hjärta när jag läser vad du går igenom.
Skickar dig all styrka jag kan telepatiskt.
Hoppas ni på nåt sätt kunde närma er varandra och förstå varandra bättre!
Stor kram!
Danne: om vi flyttar isär (jag hoppas fortfarande att det inte blir så) har jag kanske råd att bo kvar ett tag, men inte i längden. Det är för mycket pengar att lägga på bostad. Tyvärr.
Lilla Sparven: Tack. Det räcker långt att någon tar sig tid och bryr sig. Kram.
Tingeling: Det skär i mitt hjärta också... Jag slutar inte att hoppas på att det för oss närmare varandra istället för att, som D är rädd för, vi förstör varandra.
Skicka en kommentar