Nyårsdagen

Nyårsdagen. Jag har en känsla av att det nya året kommer att bli lika stormigt som dess första dag. Jag vet inte riktigt hur jag ska orka. Men samtidigt vill jag inte bara lunka på i samma gamla fotspår heller.

Igår hade jag en av de värsta nyårsaftnarna i mitt liv. Jag var på nyårsfest som enda udda fågeln i ett sällskap med fyra par småbarnsföräldrar och fem små barn. Första nyåret utan D, sedan han tog mitt telefonnummer nyårsafton för fyra år sedan. Vid tolvslaget stod jag och tittade på fyrverkerierna och kämpade mot tårarna. Får inte, får inte, får inte börja gråta.

En halvtimme senare frågade min bästa vän: "hur mår du?" och då kunde jag inte hejda dem längre, mot min vilja började de rinna. Min vän fann sig snabbt, tog med mig ut i köket för att koka kaffe och gav mig en kram. Jag ville så gärna släppa efter och gråta ut mot hennes axel, tala om för henne att jag inte alls mår bra, att jag har umgåtts med släkt och vänner hela julen och försökt att låtsats som om allt är som vanligt, men nu orkar jag inte mer. Men det fanns ingenstans att ta vägen, i alla rum sov barn, därute väntade de andra på kaffet, och ögonblicket gick förbi. Jag klistrade på mig mitt leende igen och gick ut med kaffekopparna.

Jag väcktes imorse av en ett och ett halvt-årig solstråle som gav mig en morgonkram och trallande satte sig i sängen bredvid mig. Det gick inte att låta bli att le. Men nu är jag trött. Jag saknar min D lika mycket som igår, om inte mer.