Tiden

Jag "jobbar" hemifrån idag. Jag trodde i min enfald att jag skulle få mer gjort här hemma. Jag brukar vara mer effektiv när jag jobbar hemifrån. Men jag är lika handlingsförlamad som jag har varit på jobbet den senaste tiden. Klockan är snart halv tolv och jag har inte gjort ett endaste dyft. Jag gör det som inte kan vänta, men orkar inte ta tag i de projekt jag egentligen borde jobba med. Det känns oöverstigligt. Jag tänker att jag borde göra det och det och det, men jag klarar inte av det, jag orkar inte. Jag skulle lika gärna kunna jobba halvtid. Min chef är på semester. Är det tur eller otur att ingen märker något?

Jag har märkt att tiden går oändligt mycket långsammare när man är olycklig. Det finns inget att se fram emot. Förut längtade jag efter att få komma hem till D, att få tillbringa kvällen tillsammans. Vi behövde inte ens göra något, han kunde sitta vid datorn och jag med en bok, det räckte att vara i samma hus och att veta att han fanns där. Kanske att vi kunde planera vad vi skulle göra i helgen - åka och handla, gå en promenad. Vi bor fortfarande i samma hus, men tryggheten är borta och jag går omkring med en knut i magen och undrar vad han tänker. Jag undrar vad som ska hända, ikväll, imorgon, till helgen, nästa vecka. Jag undrar hur jag ska ta mig igenom dagen.

Det enda jag ser fram emot är att få somna in på kvällen och sova, sova, sova och förhoppningsvis slippa stress- och mardrömmar och istället drömma något vackert. I natt drömde jag att D hade långt hår och var hårdrockare och hade skrivit en kärlekssång till mig. Och jag drömde om stalltjejens hund. Jag drömmer ofta att han är min.

Suck.

Dagens ljuspunkt är att min bärbara externa hårddisk har kommit och jag ska åka till posten och hämta den. Jag kan ta backup på alla mina foton och texter som just nu bara ligger i min bärbara dator. Förhoppningsvis kan det få mig att sova lugnare.