Nattsvart

Jag hade först bestämt att jag inte orkade skriva eftersom allt bara känns nattsvart just nu. Jag mår för dåligt. Men nu sitter jag här ändå och skriver.

Han har bestämt att vi ska flytta isär. Han är och tittar på en lägenhet nu, ikväll. Han ger upp. Åtminstone är det så jag känner, och det gör mig förbannad och oändligt sorgsen, om vartannat.

Nu skriver jag till dig, eftersom jag vet att du läser D.

Jag blir förbannad för att det verkligen känns som om du ger upp. Jag hade accepterat om du hade sagt att du inte älskar mig eller om du verkligen hade tänkt till och bestämt dig för att du aldrig vill ha barn. Men det enda du kan säga är ju att du "inte vill ha barn nu, och inte vet om du vill ha det i framtiden". Hur länge ska du gå och fundera på det då? Varför tar du inte reda på vad du vill eller inte vill och varför du känner som du gör? Jag förstår att det är jobbigt och att det är lättare att gå, men det sårar mig något oerhört, för det får mig att känna det som att du inte bryr dig tillräckligt mycket om mig. Ta åtminstone reda på det innan du över huvud taget överväger att börja träffa någon annan.

Jag blir sorgsen för att jag vet att det vi har är bra. Jag vet att det är få förunnat att hitta någon som man är attraherad av både intellektuellt och sexuellt, fortfarande efter fyra år. Någon som man kan prata med om allt. Någon som kan vara ens bästa vän. Någon som man trots att man känner till hans svagheter kan tänka sig att bli gammal tillsammans med. Någon som man kan skratta tillsammans med, någon som man tycker om att bara vara hemma och inte göra så mycket med. Någon som man kan vara ett "vi" tillsammans med, utan att förlora sitt "jag". Någon som man knappt kan titta på eller tänka på utan att le.

Min lärare på skrivarkursen säger att det känns i magen när det man skriver är bra. På samma sätt tror jag att det känns i magen när ett förhållande är bra. Det kändes så med en gång jag träffade dig. Det kändes rätt. Men kanske kan jag inte lita på min mage...

Vad är det värsta som kan hända? Att jag blir gravid, att vi får barn och att du faktiskt kommer på att du inte vill ha barn? Innerst inne så tror jag inte att det skulle bli så, jag tror att du skulle bli en bra pappa och jag tror att du skulle tycka om det. "Ingenting kommer någonsin att bli prövat om man först måste övervinna alla tänkbara invändningar." (Samuel Johnson)

Jag älskar dig och jag vill inte ge upp. Men jag kan inte kämpa för oss båda.