De senaste dagarna har jag försökt tränga undan tankarna på det som upptar större delen av min tankeverksamhet och koncentrera mig på jobbet. Det har gått sådär, och nu är det snart helg, vilket betyder mer tid att tänka och mer tid att prata med D. Jag har antytt mitt problem tidigare och jag har nämnt att jag har beslutat att något måste ske under 2007. Kanske dags att jag förklarar mig lite närmare.
Jag har inte, som vissa verkar göra, känt någon biologisk klocka som har tickat. För ett par år sedan var det helt tyst, men när jag nu närmar mig 35-årsdagen känns det plötsligt som om jag står rakt under klockspelet i en katedral, det klämtar, högt. Jag har insett att jag har svårt att tänka mig ett liv utan barn.
Jag lever tillsammans med en man som jag älskar mer och mer för varje dag som går. Jag vill ha barn med honom. Men han vet inte om han vill, han är inte mogen. Han kan inte med säkerhet säga idag att han någonsin vill ha barn.
Jag har funderat mycket och kommit fram till att jag inte kan välja bort barn för hans skull. Jag är rädd för att om jag inte ens försöker (jag vet ju inte ens om jag kan få barn), så kommer jag att ångra mig. Min största rädsla är att jag väljer bort barn för hans skull och att han om ett par år lämnar mig och får barn med någon annan. Då kommer det att vara för sent för mig och då vet jag att jag kommer att bli bitter. Och jag har svurit på att jag inte ska bli en av de där gamla tanterna på ålderdomshemmet som sitter och stirrar in i väggen och ångrar allt de inte gjorde. Det är inte det man gjorde som man ångrar, det är det man inte gjorde.
Ju mer vi pratar om det, desto närmare känns det som vi kommer varandra, vilket gör att det känns ännu svårare, för vi kommer inte fram till någon lösning. Jag vill ju ha barn med honom. Inte själv, inte med någon annan. Jag är så rädd för att förlora honom.
Det känns som om hela livet har stannat av sedan vi började prata om barn. Jag orkar inte träffa vänner (särskilt inte de med barn, dvs de flesta). Jag trivs inte på jobbet och borde se mig om efter något annat, men vill ju egentligen bli gravid och/eller flytta söderut. Men allting hänger ju ihop.
Jag stod vid tolvslaget på nyårsafton, ensam, utan D, och skålade för ett nytt år, 2007, som känns som ett enda stort svart hål. Ett år som kan bli mitt livs värsta.
Men jag hoppas fortfarande.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Oj du slåss med ganska många tankar. Vad säger sambon då om barn? Kan han inte förstå att för dig så kan den biologiska klockan inte ticka i all evighet, en dag är det försent? Vet du att du KAN få barn, eller blir det IVF för er med om ni beslutar er för barn? Du behöver inte besvara fråorna om du tycker att jag är för personlig.
Lycka till och hoppas verkligen inte att 2007 blir ett mörkt år för dig. Kram!
Sparven
Nej, jag vet inte om jag kan få barn, för jag har aldrig försökt. Det får förhoppningsvis framtiden utvisa.
Han förstår att jag inte kan vänta, men han vill inte ha barn nu och vet inte om han vill det i framtiden heller. Så positionerna är just nu ganska fastlåsta. Jag hoppas att vi kommer fram till en lösning snart.
Vilket dilemma, förstår att du känner dig uppgiven och ledsen. Du borde inte vara tvungen att ställas inför ett sådant val.. Om det alls är till någon tröst, så kan jag säga att det tog ett tag innan jag fick min man övertalad om att vi skulle försöka få barn. Jag väntade och väntade och mådde väldigt dåligt under tiden. Dessutom är han 5 år yngre än jag så jag kände ju den biologiska klockan ticka. Men jag ansträngde mig för att inte pressa honom och plötsligt, en dag, hade han kommit fram till att han nog ville samma som jag. Den slutsatsen hade han plötsligt kommit fram till, utan mina påtryckningar..
Jag hoppas verkligen att det går likadant för er, men jag förstår att det är otroligt jobbigt.
Hoppas på ett fint år för er och att ni kommer varandra ännu närmare och bestämmer er för att försöka skapa en egen, liten människa tillsammans.
Lycka till!
Hej Tingeling,
Tack för dina ord - skönt att höra att någon faktiskt kan ändra sig. Det är ju det jag hela tiden går och hoppas på. Jag har också försökt att inte pressa D för att han skulle ändra sig självmant. Men jag har kört den taktiken i över ett år och den verkar inte fungera på honom. Så nu har saken ställts på sin spets och jag vet inte vad som kommer att hända.
De här diskussionerna har jag fört flera gånger, om barn altså. Min vill inte nu heter det, sen men inte nu. Jag blir ledsen för jag vill nu och han kan inte kompromissa. Men jag väntar. Samtidigt är jag livrädd att jag ska stå där du stod om ett år eller så och är rädd för att behöva välja. På sätt och vis har jag valt för min har gjort dumma saker och jag är kvar. Men det jag är arg och ledsen över (lite i smyg) är att han bara ser allt det negativa med barn. han kan för sitt liv inte se "vad skulle kunna vara positivt för mig med barn" och tja.. det finns mycket.
Äh.. lite urladdning blev det. Men jag förstår ditt val, det gör jag.
och du skriver fint.
Smul - Tack. Ja, på sätt och vis har mina värsta farhågor besannats. Det var här jag inte ville hamna, och jag valde inte ens själv, det var han som gjorde, vilket gör det ännu värre. Men jag vet nu att jag klarar mig. Kram.
Skicka en kommentar