Fick mail igår om en förestående träff med mina gamla kollegor från stora IT-företaget. Vi var ett väldigt sammansvetsat gäng som jobbade där och vi har hållit kontakten genom åren. Jag räknar dem som goda vänner, även om vi inte ses så ofta. D och jag träffades på en fest hos en av dem för 4 år sedan. Y
Men jag vet inte vad jag ska svara, jag vet inte om jag orkar träffa dem. Just nu ser jag dem som:
Tonårsmamman - 10 år äldre än mig, med två tonårsbarn
Tvåbarnsmamman - mammaledig med sitt andra barn
Nyblivna mamman 1 - tidigare den ständiga singeln
Nyblivna mamman 2 - som går upp i sin mammaroll till 110% (Det var henne D och jag träffades genom. Jag ställde in en lunch med henne och lilla A i veckan.)
Blivande mamman - som ska ha barn i mars
Barnvägraren - vi är jämngamla, men hon verkar mest vilja ut och kuska runt i världen med ryggsäck
När mailet om träffen damp ner skickade Tonårsmamman genast ett svar "...jättekul att träffa er alla igen. Räknar med att få se massor av kort på de bebisar som anlänt ;-))". Barnvägraren i sin tur skrev "Inga bebbar alltså? WOW ! Räkna med mig!". Själv känner jag mest trötthet.
Jag vet inte om jag orkar. Jag är värdelös på att ljuga. Det behöver inte ens handla om att de frågar "är du inte sugen?", "är det inte dags för er snart?" eller något liknande. Det räcker att de frågar "hur mår du?". Vad ska jag säga? Jag kan inte sitta där och ljuga och säga att det är bra. Men jag kan inte heller säga att det är skit. Jag vet inte om jag vill berätta, och jag vet inte heller om jag klarar av att prata om det på ett sansat sätt. Jag litar inte på mig själv. Jag vill inte sitta där med tårar i ögonen ute på en restaurang när alla tittar på mig och känna mig totalt misslyckad. Jag skulle kanske orka träffa dem en och en, men allihop tillsammans?
Vad ska jag säga? Ska jag hitta på någon dålig ursäkt redan nu, ska jag bara svara att jag inte orkar eftersom jag inte mår bra, eller ska jag tacka ja och avboka i sista stund om jag känner att jag inte pallar?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Läste igenom din blogg förra veckan och jag måste bara säga att jag känner igen ditt dilemma allt för väl. I mitt fall slutade det med att jag lämnade den barnvägrande mannen ifråga. Jag säger inte att det är det rätta för dig, men för mig fanns inget alternativ.
Valet mellan ett barnlöst liv med man, och ett manslöst liv med barn är mycket enkelt för mig. Men som sagt, vi har alla olika grejer i bagaget och jag säger inte alls att du gör fel - hur detta än slutar.
När det gäller inbjudningen finns det däremot bara en rätt sak att göra. Lyssna på dig själv och TACKA NEJ. För bövulen. Du ska inte behöva sitta där och plågas. (Uppräkningen av deltagarna fick mig att få dimsyn av illamåendeångest.)
Och Pipperonoi, man behöver inte alltid säga varför man inte kommer. Säg bara att du inte kommer. Frågar någon varför så är det helt ok att dra vit lögn. Då har de liksom bett om det.
Gör det som känns bäst för dig angående träffen. Tacka nej om det känns så, helt utan att fundera något extra, de får tycka som de vill. Ibland behöver man bara få prioritera sig själv och slippa tänka på vad andra tycker och tänker.
Jag säger som Storken, dra en vit lögn om det behövs, det är helt ok, ingen klandrar dig!
Kram!
Jag följde era råd och tackade nej. Skickade ett mail bara till Nyblivna mamman 2 som var den som sammankallat till träffen och skrev att jag inte kan för att jag inte mår bra. Det kändes bra och jag fick ett jättegulligt mail tillbaka från henne, där hon också skrev att jag inte behöver berätta varför jag är ledsen, men att hon finns där om jag vill prata (orkar dock inte prata med lyckliga mammor just nu).
läser din välskrivna blogg för första ggn med stort nöje och glädje! Du har säkert redan löst ditt dilemma, men inte annat fall brukar jag angripa det hela med ärlighet: dvs säga saker som "ja, jag förstår att det måste vara underbart med barn, vad lyckligt lottade ni är!". Och sedan på den direkta frågan brukar jag svara "jag vet inte om jag kan få barn" (ingen osanning ju). Det brukar få de flesta att sluta fråga.
Harenomvåren - Jag har ju inte löst grunddilemmat, barnfrågan. Men just det här dilemmat löste jag genom att inte gå dit, jag mådde för dåligt. Nu träffar jag folk igen, men jag kan fortfarande bli trött på att de frågar om barn, och jag ska ta till mig dina förslag. De var bra.
Jag känner så väl igen mig i situationen. Skulle nog också ha tackat nej.
För något år sedan började ett gammalt kompisgäng till mig skicka mailhälsningar till varandra, och uppdatera oss om vad de gör i sina liv numera (inklusive bebisar och bröllop). Jag avskyt sådant. Förstår liksom inte poängen med att redogöra för sitt liv om man ändå inte umgås längre? Som om man bara gör det för att bevisa att man har ett bra liv?
De skickade foton på sina bebisar. Jag funderade först en vecka på vad jag skulle skriva. Slutligen skrev jag att jag hade tre småbarn och snart skulle gifta mig, sen att jag bara skojade och slutligen att jag gärna skulle skicka ett foto på min katt men tyvärr inte hade något tillgängligt. Kan fortfarande skratta åt det... tycker själv att det var väldigt fyndigt! Men de verkade inte tycka det var lika roligt ;-)
(jag gissar att jag motsvarar din "barnvägrare" i beteendet - fast jag vill ju väldigt gärna ha barn)
Skicka en kommentar