Jag vacklar. Jag känner mig inte säker på någonting just nu. Det känns som att hur jag än gör så kommer jag att förlora.
Varför kan jag inte bara nöja mig med det jag har? Ta dagen som den kommer, leva i nuet, bara vara. Lycklig. För det är jag ju. Jag är lycklig med D. Jag har aldrig tidigare i mitt liv mått så bra som jag har gjort de här fyra åren tillsammans med D. Han får mig att må bra.
Varför ska tankarna på framtiden förstöra det? Vad är framtiden egentligen? Det enda som är säkert är ju nuet. Och jag är ju lycklig i nuet. Varför kan jag inte vara nöjd med det? Det är ju inte lite: någon att älska, någon som älskar mig, ett tryggt hem, att få vara frisk.
Jag vet ju inte ens om jag kan få barn.
Jag är rädd att sorgen ska ta över mitt liv. Den kommer att finnas där varje dag, oavsett vad som händer. Sorgen över att inte få barn eller sorgen över att ha förlorat D. Eller både och. Om han inte ändrar sig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
Visst har du rätt i att det är bra att leva i nuet. Men samtidigt har du all rätt att sörja över att du inte får planera inför morgondagen.
Att få fortplanta sig och få en egen familj är en otroligt stark drift och som kvinna har man en begränsad tid på sig att lyckas med det. Du är inte egoistisk om du vill få planera ditt liv i den bemärkelsen.
Du skriver att du är lycklig, men kan du någonsin vara helt lycklig om du inte får drömma och planera om det som är viktigast för dig?
Jag förstår verkligen hur du resonerar, jag har varit i precis samma situation som du.
Önskar att det här ska lösa sig på något sätt för er!
Det svåra är att tänka sig vad man vill ha om man helt enkelt inte kan få både och - man OCH barn. När det möjligtvis handlar om man ELLER barn. Jag valde barn, det var ett svårt beslut speciellt som jag inte hade någon färdig plan för hur de där barnen skulle komma till mig när jag just hade valt bort mannen jag ville ha dem med, och en enorm rädsla, men kändes ändå rätt i maggropen. Och det FINNS ju vägar till barn, som inte går via tvåsamheten. För mig löste sig allt till det bästa, mannen vacklade men gav efter, sa "okej då", stannade. Vi gjorde barn och hade den enorma turen att de kom till oss fort och lätt. Nu har vi två barn, och från ungefär tredje graviditetsmånaden, första barnet, kan inte heller mannen tänka sig att leva utan barn (eller utan mig). Men så vet jag ju att så här lyckligt blir det inte för alla. Men mitt råd är ändå: tänk på vad som blir bäst för dig. Mannen får förstå - eller gå. Hårt, men att ge upp drömmen om barn är för stort, för oöverblickbart, kanske känns det någorlunda idag, men hur känns det om sju år? Önskar dig all lycka.
/P
Hej Pipperoni,
Har lite svårt att komentera det här med barn.
Är nog ett tjejproblem.
Men tack för ditt inlägg i min gästbok.
Att jag just nu är världens lyckligaste kille(eller gubbe kanske du tycker:-)) beror så klart på kärlek:-)
Kan inte skriva mer just nu. men det kommer så småning om.
Kul att din kille gillar G-Star, så coola kläder(finns till tjejer oxå). Jag kan rekomendera Brothers i Kista C. Väldigt bra service.
Ha det bra.
Tingeling och P: tack för ert stöd. Det är skönt att höra att någon har varit i samma sits och att det har löst sig. Jag tvivlar just nu starkt på att det kommer att göra det för min del, men jag hoppas fortfarande.
Vad hade era män för skäl till att de först inte ville ha barn? Ni behöver inte svara om det är för privat.
Kram, E.
Danne: grattis, jag unnar dig all lycka. Det verkar som du också har haft en jobbig tid ett tag.
Jag är dock inte säker på om jag håller med om att det är ett tjejproblem. Det är säkert vanligare att det är tjejen som vill och killen som inte vill, men jag är övertygad om att det finns par där förhållandet är det motsatta också.
Hej Pipperoni!
Skälen till att min man inte ville ha barn först var lite flummiga. Helst ville han inte prata så mycket som saken, men då jag i mina mörkaste stunder pressade på förklarade han sig med att han inte tyckte det var "dags för det ännu". Jag inser ju nu efteråt att han kände sig för ung (han är de facto 5 år yngre än jag) och oerfaren och kunde inte se sig själv i rollen som pappa. Men det är några år sedan det här och nu ser jag så starkt hans önskan och förväntning inför att få bli pappa, i hans ögon. Det är fantastiskt, men samtidigt skrämmande när vi inte lyckas. Hur länge ska han/vi orka?
Hej Pipperoni! Jag tror att min man levde ett liv han tyckte om och trivdes med. Festade, träffade kompisar, var ny på arbetsmarknaden (lång utbildning). Nästan ingen vi kände hade barn (men många funderade på saken, har jag förstått i efterhand, för nu har de flesta barn - men sånt märks ju inte, utan man tror att alla andra också kommer att leva festar-och-umgänges-liv resten av livet). Han är också några år yngre än jag. Jag var 33 när vi började försöka, han var 29. Han kände sig jättepressad av att plötsligt lämna ungdomen och tvingas bli vuxen.
Men det han inte såg, som jag såg, var att vi faktiskt inte levde det där festarlivet längre. Vi satt hemma och såg på tv, trivdes bäst hemma i varandras sällskap... usch det låter ju urtrist nu när jag skriver det, men vad jag menar är att han tänkte fortfarande på oss som festprissar, när sanningen var att vi redan sedan ett bra tag sökt oss bort från det livet. När vi pratade om det blev han förvånad när jag bad honom räkna ut när vi var på puben sist, det var månader sedan! Och han tänkte fortfarande att vi var där ett par gånger i veckan *s*. Och så sa han förstås "jamen vi KAN i alla fall slinka in när vi känner för det", det ville han inte vara utan, att ha plikter utanför honom själv (och mig, möjligtvis) skrämde honom.
Jag sa att jag var beredd att ta största ansvaret för graviditeten och bebisen, och att jag hellre såg att han var en halvfrånvarande pappa men ändå min man, än att vi gjorde slut. Det lugnade honom lite. Nu hade vi ju sådan tur att det tog sig fort, jag blev gravid, och när det började gå in efter några månader var han otroligt engagerad. Hade vi fått kämpa i åratal för att få barn vet jag inte om han hade hoppat in i kampen, däremot? Jag vill tro det, men ärligt talat tvivlar jag!
Sedan en bit in i graviditeten har det i alla fall aldrig varit tal om att han inte ska ta halva ansvaret, och han har varit pappaledig i 11 månader med första barnet och 8 med andra. Ville bara säga att det kan vända, även om det är kärvt från början.
Hoppas verkligen att det löser sig för er, och att det snart känns lite mindre nattsvart. /P
Det här problemet verkar hur vanligt som helst. Och oftast är det männen som inte vill ha barn. Som vill ha kvar sin "frihet" som ite är säkra på om det är den här kvinnan han vill satsa på osv. Jag känner till säkert sex fall där kvinnan till slut har satt ner foten och gjort slut för att mannen velar och aldrig kommer fram till något.
I de flesta fall har han då faktiskt kommit "krypandes" tillbaka- singellivet var inte så kul trots allt. Ibland kanske man måste få känna på att faktiskt mista det som man tagit för givet innan man kan se och känna klart. Kanske blir det så i ert fall också att han kommer tillbaka men vänta inte på det utan försök leva ditt liv och gör dina egna planer, är mitt råd.
Glömde tillägga att när männen kom tillbaka gick de även med på att skaffa barn. I ett fall behövdes dock familjeterapi för mannen i fråga var så rädd för att bli pappa och hade en massa negativa förväntingar om hur det skulle vara. Nu kan han inte alls förstå hur han kunnat tänka på det viset och kan tänka sig skaffa fler (de har ett nu) De flesta av dessa rädda krakar blir jättebra pappor när barnen väl har kommit så det är ju otroligt irriterande och synd att det ska föregås av så mkt jobbigt..
Hej Lisa,
Ja, jag hoppas förstås fortfarande att det ska bli så. Och jag tror verkligen att han skulle både bli en bra pappa och må bra av att bli pappa. Men, jag kan inte göra mer just nu, så jag följer ditt råd och gör upp mina egna planer så länge.
Skicka en kommentar