Livet är ett val

Dags för lite Buscaglia igen...

"...Hur vågar ni dö utan att bli allt som ni är! Ni kan göra det genom att fatta det beslutet. Det är inte svårare än så. Det är på så sätt förändringar inträffar, och förändringar är alltid möjliga. Jag blir galen när jag hör det här: "Man kan inte lära gamla hundar att sitta." Jag har lärt gamla hundar en massa trick. Ni har ett val. Livet är ett val och det är ni som ska välja. Ni kan leva det lyckligt eller ni kan leva det i sorg. Ni kan vara lättsinniga. Ni kan vara allvarliga. Men ta fullt ansvar för det val ni gör".

Jag vill leva livet lyckligt. Jag är trött på sorg. Jag vill se framåt. Men jag har varit trött, enormt trött, ett par dagar. Jag tackade nej till en fest i Göteborg i morgon och nu ångrar jag mig nästan... Men, jag vill ner på riktigt, jag vill ha en fungerande vardag igen, inte denna mellanvärld. Så, jag stannar hemma och packar. Det som retar mig är att jag faktiskt hade åkt ner om det inte hade varit för jobbet. Jag ska hålla en utbildning på måndag och måste förbereda mig för den i helgen. Usch, fy, blä. Jobbet känns meningslöst. Jag måste bestämma vad jag vill bli när jag blir stor. Nu, snart. Men jag är ju stor... Jag vill bli allt som jag är..., men jag måste bestämma mig, jag måste välja.

Vill bara vara

Kvällen har varit trevlig. Gemytlig, trivsam, småmysig och ganska stillsam. Maten blev lyckad och stämningen var god. Till och med gårdens värdpar, som annars har en tendens att alltid hånfullt småhacka på varandra, höll sams. De grälar också rejält mellan varven. Kanske är det bra att kunna gräla ordentligt. D och jag gjorde egentligen aldrig det. Första gången vi bråkade gick han ut. Andra gången vi började gräla slutade det med att han flyttade... Ändå kände jag att de få gräl vi hade förde oss närmare varandra. Jag tror att gräl kan göra det. Vänta, jag förstår inte, prata på!

För någon timme sedan gick de hem allihop. De gick tillsammans, två och två, var och en hem till sitt. Gårdens ägare, som verkar ha någon sorts underlig hatkärlek till varandra; det udda paret bestående av den tuffa styrketränande MC-knutten med ett hjärta av guld och den unga söta ekonomen, minst ett huvud längre än honom; de två arkeologerna, hängivna sitt yrke, sina hästar, sina katter och varandra.

Själv stod jag ensam kvar med ett berg av disk och avslutade kvällen med att torka upp spyor från min valp som satt i sig något så äckligt att jag inte ens vill veta vad det var...

D borde ha varit med. Han är den enda jag skulle ha kunnat dela den här kvällen med. Han är den enda som skulle förstå. Men nu är utflyttningsfesten till ända och det är definitivt slut på vårt liv här på gården.

Sista låten på CD-spelaren ikväll var Ainbusks "Vill bara vara":

"Vi som har älskat varandra
nu river vi i öppna sår
vi grälar och bråkar om vem som
ska bli kvar och vem som ska gå
Men hur skall jag nånsin förlåta
allt det du gjort emot mej
samma sak vet jag du tänker
men ändå vill jag säga dej:
Vill bara vara - håll om mej i din famn
Kom var mej nära
jag är din kvinna, du min man
Vi kan börja om
vi glömmer allt det som förstör
Min älskade kom
vi gömmer oss från allt det som förstör
Min älskade kom
vi gömmer oss från allt utanför."

Ungefär så känner jag just nu. Jag vill inte vara ensam. Jag vill bara vara. Just i det här ögonblicket skulle jag ge allt för att kunna vrida klockan tillbaka, göra om, göra annorlunda, på något sätt ändra verkligheten. Men det funkar inte så. Det är inte så enkelt. Hur skall jag nånsin förlåta...? Och i ärlighetens namn vet jag inte ens om jag verkligen vill vrida klockan tillbaka, jag vill inte vara utan mina lärdomar. Jag skulle inte vara den jag är idag om det inte hade hänt. Men jag är trött och jag vill inte vara ensam. Varför måste det vara så krångligt och jobbigt hela tiden?

Trött och matt

Idag är jag trött. Trött och matt. Utmattad. Loj och tillplattad. Men mest matt. Jag har börjat jobba, vilket innebär att jag går upp något tidigare om morgonen. Att jag sitter framför datorn och i telefonen på dagen och packar på kvällen. Det känns inte direkt som jag kan skylla min trötthet på att jag har börjat jobba.

Jag har varit så full av energi hela sommaren. Pigg och vaken, öppen och nyfiken. Positiv. Därför känns kontrasten så stor när jag nu känner mig trött och matt igen.

Jag tittar på allt som måste gås igenom, allt som måste rensas, allt som måste packas ner. Jag tänker på allt som måste göras, allt som måste ordnas, allt som måste städas och blir alldeles matt.

Det är jobbigt att flytta.

Men jag har redan packat ganska mycket, jag har redan fått gjort ganska mycket. Imorgon kväll ska jag ha avskedsfest för dem som bor här på gården. Vi hade aldrig någon inflyttningsfest, men det blir en utflyttningsfest och det känns bra, om än lite vemodigt.

Tillförsikt

Jag är tillbaka i mitt lilla hus igen efter nästan sex veckor på resande fot. Jag har bott i en kappsäck. Jobbigt, men samtidigt roligt, trevligt och avkopplande. Nu har jag kommit hem, packat upp, tvättat och börjat packa ner igen. Rensa, sortera, slänga. Packa. Ut med det gamla, in med det nya? Jag ser fram emot att komma i ordning i lägenheten. Nytt och fräscht, en ny start. En större öppenhet. Mycket nyfikenhet. Social samvaro. Jag ser fram emot många middagsbjudningar, där jag kommer att bjuda mer på mig själv. En mer accepterande, ödmjuk och förlåtande jag.

Förlåtande. Jag träffade D idag och känner ingen bitterhet, inget förakt, ingen ilska alls mot honom längre. Det kändes lite underligt och ganska sorgset och vemodigt. Jag önskar fortfarande att det hade gått annorlunda. Att han hade låtit mig vara med. Jag vet inte riktigt vad jag känner för honom nu. En stark ömhet och stor omtanke. En genuin önskan att han ska få må bra. Mer? Jag vet faktiskt inte. Jag måste smälta vårt möte lite. Vi är nog båda annorlunda idag. Andra personer, bättre, mer ödmjuka inför livet. Samtidigt kändes det väldigt enkelt, naturligt och bra.

Känslan för dagen är tillförsikt. Jag vet inte alls hur framtiden kommer att se ut... Jag vet att jag ska flytta hem till Göteborg och det känns otroligt bra. Men i övrigt vet jag ingenting. För ett havlår sedan kände jag att alla mina drömmar hade krossats, att jag hade berövats både minnena och framtidsdrömmarna, att framtiden bara var målad i svart. Utsiktslös. Nu känner jag mig öppen för nya möjligheter och full av tillförsikt inför framtiden. Det finns alla möjligheter. Det kommer att bli bra, hur det än blir. Good things happen to good people.

Vi bygger från grunden på all skit som har hänt.
Det är min tur nu, vinden har vänt.

På väg

Idag åker jag till Öland.

Det känns bra. Jag är på väg någonstans. Jag är på väg bort från mellanvärlden, gråzonen, landet ingenting, stiltjen. På väg mot något nytt. Mot nya äventyr. Mot en ny vardag. Mot det okända. Nya vindar blåser. Träden nyser, som Kalles pappa sade när han skulle förklara vinden för sin son... :)

Idag säger jag sjunger jag med i mitt nya ledmotiv från Lambretta - "I can do anything I want". Så känns det idag i alla fall.

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

Karin Boye


Det blir nog svårt att komma åt Internet på Öland, så jag räknar med att detta blir sista semesterinlägget innan jag är tillbaka i huset och börjar med flyttbestyren. Jag avslutar med ett leende.

Uppmärksamhetsjunkie

Båda systrarna har lämnat huset och jag är själv med Elsa. Det är min första kväll ensam på nästan fyra veckor. Och jag har redan fått nog... På söndag åker jag till Öland, till stugan jag har hyrt. Tanken på två veckor där, ensam i stugan med Elsa, känns inte längre lika lockande.

Efter att ha tillbringat fyra månader grubblande i ensamhet har jag nu ingen lust alls att vara ensam. Jag vill ha sällskap. Jag vill vara social. Jag vill umgås. Jag vill ha roligt. Jag vill ha uppmärksamhet. Vill bli sedd. Bekräftad.

Jag har haft roligt de senaste veckorna. Jag har varit social och umgåtts med familj och vänner. Jag har flirtat. Jag har fått uppmärksamhet. Men det räcker inte. Jag hungrar. Jag är omättlig. Och jag har fortfarande inget tålamod.

Jag vill att allt roligt ska hända nu, på en gång, oavbrutet, hela tiden. Och händer det inget kan jag lika gärna åka hem och sätta igång och packa. Otålig. Osalig. Rastlös. Jag känner mig som ett tjurigt barn eller en uppspelt hundvalp som gör vad som helst för att få lite uppmärksamhet. Efter att ha befunnit mig i "mellanvärlden" så länge och inte kommit någon vart gör jag nu som Elsa och drar med full kraft framåt i kopplet och vägrar att inse att det faktiskt inte går fortare för det...

Jag tror att det jag egentligen vill är att få komma igång med min nya vardag, i min nya lägenhet, i Göteborg. För semester i all sin ära, men det är ju i vardagen, var dag, det är viktigt att trivas och känna sig tillfreds...

Tacksamhet

D skrev till mig att han hoppas att min hud inte har blivit för tjock av det som har hänt.

Min hud har inte blivit tjockare.
Den har snarare blivit tunnare.

Jag känner precis som Haikuharen att sorgen har fått mig att bära mina känslor mer på utsidan. Jag känner mig hudlös. Jag känner lättare både glädje och sorg. Jag orkar inte hänga upp mig på småsaker, jag accepterar mer, jag är mer förlåtande, mer ödmjuk, mer nöjd, mer tacksam. Jag är på vissa sätt starkare, jag vet bättre vad jag vill och vad jag värdesätter. Men jag är på andra sätt bräckligare och mer osäker.

Skräppan pratade idag om livet som en stol som står på många ben. Ett ben kan vackla och man kan ändå klara sig ganska bra, men om många ben vacklar samtidigt kan det bli väldigt svårt. Jag är tacksam över mina starka ben - familjen, vännerna, bostaden, ekonomin. Och jag känner hopp och tillförsikt om att de ben som idag vacklar lite - kärleken och jobbet, snart kommer att bli starka igen.

Tacksamhet är känslan för dagen.

Från Öckerö loge hörs dragspel och bas...

Är nu installerad ute på Öckerö med Skräppan och Sus med familjer. Idag är första semesterdagen när solen har lyst hela dagen på mig och Elsa. Näsan är fräknig, axlarna varma och nu känns det verkligen som semester. Underbart.

Vi tar en dag i taget och hoppas att solen fortsätter att skina. Ikväll ska vi grilla med familjen och imorgon kommer förmodligen några goda vänner som har seglat hit med båten på middag. Jag hoppas på besök av fler vänner och bekanta under veckans gång. :)

Nu ska Elsa och jag gå en promenad och öva oss på att gå i koppel och inte skälla på bilar och sedan är det snart drink och snacktime.

Tänkvärt

Filmcitat, tänkvärt:

"What you feel only matters to you. It's what you do to the people you love that counts."

Stiltje och mer otålighet

Jag vankar runt i min "Sunshine makes me happy-t-shirt".

Tittar ut på den gråmulna himlen.

Rastlös.

Otåligheten rider mig igen.

Det är regn i luften. Det är stiltje.

Ingenting händer.

Jag vill köpa nya barstolar.

Bjuda hem vänner på middag.

Låta dem sitta på barstolarna med ett glas vin medan jag lagar mat i mitt splitternya kök.

Prata. Skratta. Umgås.

Vill springa i Delsjön.

Gå kurs med Elsa.

Etablera nya rutiner.

Vill flytta. Nu.

Sov dåligt i natt. Drömde mardrömmar. Drömde om D.

Drömde att jag talade om för honom att jag längtar efter att flytta nu.

Han svarade att nu förstår du hur jag kände det när jag bara ville flytta.

Jag blev arg och skrek att det var väl inte alls samma sak och hur kul tror han att det är för mig att höra att det enda han ville var att flytta ifrån mig?

Nu öser regnet ner.

Men ikväll ska jag gå ut med goda vänner.

Det ser jag fram emot.

Trött träningsfreak

Jag har kommit igång ordentligt med träningen igen och det är underbart skönt. Jag mår så mycket bättre när jag rör på mig. Det blir mer löpning och mindre styrketräning nu på sommaren, även om det blir något pass i veckan på gymet också. Jag har fått med mig cykeln hit ner, så bara vädret blir lite bättre ska jag ge mig ut på en cykelrunda någon dag.

Jag ser fram emot när Elsa blir lite större, så att hon orkar hänga med på lite skogsturer. Just nu är min största utmaning på våra minipromenader att försöka få henne att inse att det inte är någon bra idé att göra utfall efter bilar och försöka skälla ut dem... (Tips mottages tacksamt).

Den lilla elaka försöker få med mig på att springa Göteborgsvarvet nästa år. Jag sprang en mil igår och det gick förvånansvärt lätt. Två mil är ju bara dubbelt så långt, haha. Jag känner mig upplagd för nya utmaningar på alla möjliga plan, så varför inte? Det är ju bra att ha något att träna för, som en extra sporre. Göteborgsvarvet får det bli.

Men, idag har aktivitetsnivån varit låg. Är lite bakis efter en kväll på stan med nyss nämnda lilla elaka. Lägenhetsköpet firades med champagne och sedan svängde vi de lurviga på dansgolvet. Kul var det...!

Ja, det gör vi!

För ett par år sedan åkte D och jag ner till Göteborg och var med på D:s morbrors frus 50-års fest. D:s morbror och hans fru träffades unga och har således varit gifta i många år. Jag minns att han höll ett väldigt fint tal till sin hustru på hennes födelsedagsfest. Han sade att anledningen till att deras äktenskap hade hållit så länge kunde sammanfattas med några få ord: "ja, det gör vi!". Hon brukar säga det när han föreslår något, hur galet det än verkar, och han brukar göra detsamma med hennes förslag.

Jag vill vara tillsammans med någon som säger "ja, det gör vi!" när jag kommer med förslag och som själv kommer med knasiga förslag som jag kan säga "ja, det gör vi!" till.

Snart semester! :)