Följ via e-post

torsdag 15 juli 2021

Mamma 90 år


Idag fyller du 90 år, mamma. Du har KOL, astma och en ny hjärtklaff och säger numera ibland att du känner dig lite gammal och orkeslös. Ändå är du väldigt vital för att vara 90 år och pratar osedvanligt lite om dina krämpor. Att inte klaga och inte vilja ligga andra till last är något du har fört över till dina döttrar, och både hos oss och hos dig kan det ibland gå till överdrift och göra att vi inte alltid berättar när något är tufft och att vi ibland har svårt att be om hjälp. Men det har också format oss till starka, självständiga kvinnor. 

Nu när jag själv har blivit mamma har jag funderat en del över vad du har gett mig under min barndom, som jag vill ge vidare till mina barn. 

En sak som jag minns är att jag alltid (eller i alla fall oftast) fick följa med. Jag följde med på resor till Spanien, Mexico, Anholt och Knäred. Jag följde med till ditt jobb och satt under katedern och lekte medan du undervisade. Jag följde med på fester med flygargänget och syjuntan. Jag följde med på bridgekvällar och tennistimmar. Jag fick sitta uppe efter läggdags och se på Machahan och äta av de vuxnas lördagsgodis, trots att jag redan fått eget. Förutom att det var roligt att följa med så fick det mig att känna mig inkluderad. Jag kände att jag räknades, trots att jag var liten. 

Jag minns också att du lagade allt från grunden - du och pappa styckade älg och lamm, malde färs, stoppade korv och stekte stekar. Du syltade, saftade och bakade bröd. Jag minns smaken av färska rårörda lingon, mammas leverpastej till jul och portersteken på söndagar när jag hade flyttat hemifrån. Jag som just nu ofta steker färdiga köttbullar och kokar makaroner till middag eftersom jag inte ens orkar tänka ut vad vi ska äta, undrar hur du hann med allt och min ambitionsnivå är inte lika hög när det gäller hemlagat, men jag vill lära Sixten och Märta att uppskatta god mat och att sitta och äta tillsammans. 

Du har också alltid varit bra på att sätta guldkant på tillvaron. Du glömde aldrig den där persiljekvisten, salladsbladet eller tomaten som gjorde maten extra aptitlig för både öga och gom, oavsett om du lagade mat hemma eller vi var ute på en picknick på en strand i Medelhavet. Du lyckades alltid trolla fram den där persiljekvisten ur bakfickan, hur spartanska förhållandena än var… 

Jag minns också att du varje kväll satt vid min sängkant och läste sagor för mig - Den lilla hinden, Dagen då det regnade färger eller Pelle Snygg och barnen i snaskeby (som bland annat handlade om hur man jagade, band fast och tvingade barn att klippa håret och tvätta sig… så just den sagan tror jag att jag hoppar över.) När jag blev äldre läste du Kulla Gulla och Det lilla huset på prärien. Varje kväll läste du också ”Tryggare kan ingen vara” och innan jag somnade turades vi om att säga älskling på så många språk vi kunde komma på - cariña, mi amor, cherie, querida, amore, darling, liebling. Det var förstås du som hade lärt mig. Sedan somnade jag till ljuden av när du grejade i köket vägg i vägg med mitt rum. Den tryggheten vill jag också föra vidare. 

Jag minns också hur du ofta stod upp för mig. När pappa var sur för att jag var ute och slarvade sent som tonåring försvarade du mig och slätade över. När pappa absolut inte ville att jag skulle ta ett sabbatsår från gymnasiet för att åka till Österrike och jobba i ett stall såg du till att jag ändå fick som jag ville. Du gav mig frihet och eget ansvar och lärde mig på sitt eget sätt att stå upp för det jag ville och önskade. 

Jag minns också att du då som nu alltid var nyfiken och pratade med alla, oavsett sammanhang. När jag var liten kunde jag ibland tycka att du var jobbig som alltid skulle prata och prata när mina kompisar kom för att leka - det är MINA kompisar, inte DINA, sade jag. Men när vi för fem år sedan hade klassfest med min gamla klass från ettan till nian och träffades här i mammas trädgård för fördrink och du återigen pratade med mina kompisar - då var jag stolt över min mamma, som fortfarande är intresserad av och bryr sig om inte bara hur jag mår, utan även hur det är med mina vänner. 

Alla mina gamla klasskompisar kom ihåg dig från förr och trots att du bara varit med mig på jobbet ett par gånger minns mina kollegor dig ännu - alla pratar de om hur tuff, cool, ungdomlig, färgstark, trevlig och skön min mamma är. Du var 40 när jag föddes (och pappa 50). Jag var 48 när vi fick Sixten och Märta och jag hoppas att de också ska tycka att deras mamma är i alla fall hälften så cool som min mamma är. Ingen skulle kunna tro att du idag fyller 90 år! GRATTIS och tack mamma, för allt du har gett mig

Inga kommentarer: