Igår fick D panik över att han har så mycket att göra med flytten. PANIK? Själv har jag panik över flyttlådor staplade i hela huset, tomma byrålådor, ett uppstyckat gemensamt liv, förlorad kärlek, krossade drömmar...
Just nu känner jag mest djup sorg, besvikelse, trötthet och resignation. Men det har också smugit sig in en knivsudd förakt. Jag gillar det inte, men det är väl oundvikligt kanske. Självbevarelsedrift?
När D bestämde sig för att tacka ja till lägenheten sade han att han flyttar för att han inte vill förstöra vår vänskap, för att han inte vill att vi ska förgöra varandra. För mig fick det snarare motsatt effekt. I min värld gick det rasande fort, jag kände det som om han bara gav upp direkt, som om han inte ens ville försöka att anstränga sig för oss det minsta lilla. Det får mig att känna att han tar vår relation lättvindigt, att han behandlar den helt utan respekt. Det känns som om han tar allt det fina vi har haft i ena handen, och allt det fina som vi kunde ha fått i den andra, och knycklar ihop det till två bollar som han kastar i papperskorgen. Sedan borstar han av händerna, rätar på sig, sätter sig tillrätta framför datorn och går vidare med sitt liv. Jag vet att det inte är så, men det är så det känns.
4 kommentarer:
Jag känner igen mig i D:s beteende och jag skäms över hur iskallt jag lämnat relationer i mitt liv. Killen har (likt du beskriver det) inte hängt med alls och tycker att uppbrottet gått för fort. Själv har jag klurat på att göra slut i månader utan att ta upp saken. Oerhört svinigt men så har det varit.
*Storken ställer sig vid en skampåle*
Hej vännen!
Förstår att det är jobbigt nu när det är precis som D ska flytta.
Tycker att det är tråkigt att han verkar så kall (verkar mest tycka att det är jobbigt med praktiska, inte det känslomässiga, eller?).
Som jag sagt innan tror jag att detta är något som han nog haft i tankarna ett tag. För mig som utomstående känns det som om han redan är på väg och haft planer på det ett tag.
Hur många gånger har jag inte hört att "vi kan väl vara vänner" i alla fall.
Nej tack, jag har aldrig kunnat slå om från att "bara" känna som för en vän för någon av mina pojkvänner.
Vänner KANSKE man kan bli efter ett tag, men det är OVANLIGT.
Det bästa är att initialt inte ha någon form av kontakt alls för att kanske kunna gå vidare. Kontakt bara bryter ner och tvingar en att börja om hela tiden.
Jag vet att han varit din bästa vän och att det känns nästan oöverkomligt att inte ha den dagliga kontakten mer, men just nu behöver du inte den.
Jag hoppas att du känner att det finns andra som kan stötta dig, D är INTE den personen.
Min kvinnliga intuition säger att D träffat någon annan...det kan vara jobbigt att höra, men jag har mina misstankar.
Han tror att han "skonar" dig genom att inte berätta, när det faktiskt skulle "hjälpa" dig istället. Att vända dina känslor mot att kanske bli lite mer arg så att det ger dig en knuff i rätt riktning att börja gå vidare.
Du kan ringa mig NÄR du vill och om du känner för att prata, hoppas att du vet det.
Abrazos,
E
Res dig upp och bli arg! Man får vara arg...sen går det över. Du förtjänar bättre och tro mig. Det går över!
Pippisen;
Jag önskar att det fanns något jag kunde säga som hjälper dig.
Jag får bestämt lägga ut lite knasiga djurbilder på min blogg så du får gå dit och vila åtminstone dina ögon.
*kramar dig*
Skicka en kommentar