D sade igår att det känns som om Domedagen närmar sig. Jag kan bara hålla med. Domedagen, Dagen D, dagen då D ska flytta. 1 mars, bara två veckor kvar.
Jag försöker fortfarande så gott det går att förtränga tankarna på hans flytt, för att överleva. Ibland lyckas det, ibland inte. Igår började tårarna plötsligt att rinna ner för kinderna när jag satt på tåget på väg hem. Jag orkade inte bry mig. Jag vågar inte ens tänka på hur det ska bli när han väl är borta.
Jag hoppas fortfarande att det finns en chans att han ändrar sig, att vi kan komma överens, kompromissa, hitta tillbaka till varandra. Men faktum kvarstår, 1 mars flyttar han. Min syster tyckte att han tog en stor risk med att flytta, att när man väl är ifrån varandra så avskärmar man sig och att han riskerar att jag träffar någon annan. Det känns inte som om det finns någon risk för det, men det kommer definitivt inte att bli samma sak.
Den dagliga kontakten och närvaron kommer att upphöra. Det som vi tidigare har tagit för självklart kommer att försvinna: möjligheten att byta ett par ord om hur dagen har varit, möjligheten att snudda vid honom när vi går förbi varandra, möjligheten rufsa honom i håret när han sitter framför datorn eller säga något som man just har kommit på, möjligheten att laga en god middag tillsammans, att gå en promenad ihop, att prata en stund innan man somnar, att få en kram när man behöver det.
"Det är verkligen ingen vidare mening med att uppleva intressanta saker som översvämningar, om man inte får vara två om dem. Det är bra mycket trevligare att vara två." Nalle Puh
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Du har nog rätt i att det är mycket som känns finare när man är två. Att få dela sin vardag med någon man älskar. Ensam är inte stark.
Men hur svårt det än är, måste man väl ibland ta itu med verkligheten, precis sådan som den är. För att överleva. Hoppet är ju ofta det sista som lämnar en, men om det är orealistiskt att hoppas gör man sig själv otroligt illa genom att klamra sig fast vid hoppet.
Jag kan bara föreställa mig hur olycklig du är och känner verkligen med dig. Jag önskar att du en dag ska börja må bättre igen. Och du kommer att klara av dagen då han flyttar också, det känner jag på mig!
Stor kram.
Sänder dig stöttande Tankar Pippilotta. Jag säger som Tingeling. Du klarar det.
Ta all hjälp du kan av de du har närmast. Man får det.
Var inte ensam. Men tillåt dig att sörja och vara ledsen. Nu har du varit så ledsen och fasat så mycket för denna dag, att när den väl kommer är du i alla fall något förberedd och din väntan är över, det kan vara till hjälp att komma ett steg vidare i ditt sorgearbete.
Men det måste han begripa, att så som du känner för honom, så finns det bara ett alternativ för dig när han flyttar, att du sörjer ut honom. Allt annat är självplågeri.
Många kramar
Tingeling - Tack för dina ord. Ja, jag kommer att klara mig. Men jag är inte beredd att ge upp allt hopp riktigt än. Kanske är det dåraktigt, men hoppet är ju det sista som överger en.
Inte för intet - Jag är glad att du stöttar mig :), det betyder mer än du kan ana. Tittar på din blogg varje dag och glädjer mig åt alla hund- och kattbilder. Vi ska få besök av en liten tax på jobbet en gång i veckan framöver. Jag ska kela mycket med den. Jag undrar själv ibland om jag hänger mig åt självplågeri. Det kommer att komma en dag när jag känner att det har gått för långt och jag måste ge upp, men den är inte här ännu och jag hoppas att han ändrar sig innan den är det.
Skicka en kommentar