Idag för fyra år sedan, efter att D hade varit hos mig, ville han väcka sin mamma mitt i natten och säga till henne: "Du kan sluta oroa dig nu, jag har hittat kvinnan i mitt liv".
Vad hände?
I helgen lyckades jag stundtals förtränga verkligheten i ett desperat försök att njuta av och skapa ett bra minne av den sista tiden tillsammans med D.
Hallå! Vakna! Vem försöker du lura? Ingen annan än dig själv. Han ska flytta. Flytta. FLYTTA. Fatta det! Idiot.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Vad hände? Det är en rimlig fråga. Går den att få svar på? Kanske vet du redan.
Men du får inte kalla dig själv idiot. Sånt bryter ner en, och det har man inte råd med när man mår dåligt.
Jag vet, det är dumt. Men jag blir så less på mig själv ibland när det enda jag gör är att blunda och klamra mig fast vid hoppet om att han ska ändra sig.
Det sista som lämnar en är just hoppet, det är ju så vi funkar.. Säg till om du vill ta en liten prommis på lunchen eller nåt och kanske rensa tankarna..jag har all tid. kramar sophie
Ett av livets stora mysterier är vart kärleken tar vägen när den upphör att existera.
Du är ingen idiot, det är iaf en sak som är säker, men jag vet precis hur tankebanorna går ändå..
*Kramar om*
Skicka en kommentar