Idag har varit en tung dag, insvept i ett täcke av sorg och vita snöflingor som sakta, sakta faller till marken. Jag känner mig bräcklig. Jag börjar gråta för ingenting. Det är tröttsamt att hela tiden behöva kämpa emot. Jag vet att det är bättre att släppa fram känslorna, men hur det än är så är det svårt att sätta sig och storgråta i omklädningsrummet på gymet, i mataffären eller på tåget, mitt i ett hav av okända människor.
Det oroar mig lite att jag inte klarar av jobbet just nu. Jag är närvarande, jag sitter på min blå IKEA-kontorsstol, men jag jobbar mycket lite. Jag har en oerhört förstående chef och jag vet att jag har en kompetens som de inte så lätt kan ersätta. Men jag mår inte särskilt bra av att känna att jag inte gör det jag ska.
Jag går och tränar på luncherna, mest av gammal vana, inte för att jag njuter av det som jag brukade. Men jag mår åtminstone bättre efteråt. Jag vet att jag måste försöka hitta glädjen i de små sakerna i vardagen igen och jag vet att jag kommer att göra det också, men, som sagt, idag är det svårt.
Jag tror att sorgen måste få ta sin tid och jag tror att den kommer att ta lång tid. För mig känns det som en lämplig tid att reflektera över livet, över vad som är viktigt för mig och över vad jag vill. Jag läser mycket, jag tänker och funderar, skriver och funderar ännu mer. Jag ska dela med mig av mina tankar här så småningom.
Utanför Konsum stod idag en man och spelade dragspel. Han spelade "De Camino a la vereda": Ay, ay, ay, ay, canta y no llore... Jag log, för sången fick mig att tänka på en av mina bästa vänner, en mycket klok person. Hon kommer till Stockholm om ett par helger och jag ser fram emot att träffa henne då. Det är dagens ljuspunkt.
Imorgon är en ny och förhoppningsvis bättre dag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Jag tycker du är otrolig som ens tar dig till jobbet varje dag. Inte för att det blir bättre av att bara sitta hemma men det är tufft att ta sig för saker när man mår riktigt dåligt. Trots att man någonstans måste..
Hoppas du får en bra helg ändå vännen så ses vi på måndag. Många kramar sophie
Te pienso y te quiero.
Gracias por tu texto y estaré leyendo tu blog cada día. Espero que sepas que tienes una amiga sincera en mi.
Abrazos,
Tu amiga de siempre Eva
Du är stark hjärtat. Tack för ditt inlägg i min blog. Jag var rädd att du skulle tro att jag tryckte upp min"lycka" i ditt ansikte eftersom att jag bloggar är din förtjänst ... samtidigt vet jag att du inte är en sådan person och varför skulle jag låtsas och vad skulle jag "hitta" på att skriva om jag inte fick skriva vad jag ville ... Absolut ingen liknelse men känslan ändå ... jag vägrade ta bort Néa inför min bror & svägerska trots allt de går/gått igenom. Kramar från södern
Sophie - Det hade nog varit mycket lättare om jag hade tyckt om mitt jobb. Det som har hänt har i alla fall fått mig att inse att det är dags för mig att sluta göra saker som jag inte vill och bestämma vad jag vill göra. Jag får försöka hålla ut ett tag till dock, för just nu orkar jag inte söka jobb. Det är för mycket annat.
Eva - Te quiero también. Abrazos.
Bossaneto - Jag kan erkänna att det stundtals kan vara jobbigt att se andras lycka och att det ibland får mig att undra vad jag har gjort fel, varför inte jag kan få det jag önskar mest. Men samtidigt så är jag så glad för din skull och din lycka gör också att jag känner att det finns hopp.
Skicka en kommentar