Idag är det tungt. Jag hade svårt att ta mig upp ur sängen imorse, jag får anstränga mig för att sätta den ena foten framför den andra och jag orkar knappt öppna munnen när någon tilltalar mig. Jag är på gränsen att börja gråta hela tiden, utan någon särskild anledning.
Det är underligt, jag har alltid sett mig själv som en drömmande, grubblande, melankolisk och tidvis ganska svag och osäker individ. Men på senare tid har jag förstått att de flesta uppfattar mig som väldigt stark. "Du är ju stark, du klarar dig alltid." säger de. Jag måste ha en enastående förmåga att dölja hur jag känner mig. Men idag lyser sorgsenheten igenom. Människor jag knappt känner frågar mig hur det är fatt.
Mamma har försökt nå mig i flera dagar. Hon och pappa har varit bortresta, så jag har inte pratat med henne sedan på nyårsafton då jag skjutsade dem till flygplatsen. Hon vet med andra ord ingenting. Jag orkar inte prata med henne. Jag har aldrig varit särskilt bra på att prata med henne om mina känslor, kanske för att hon har en förmåga att vara "käck" i svåra situationer och bara säga saker som "det ordnar sig säkert ska du se". Men jag måste väl? Jag har över huvud taget svårt att prata med mina närmaste vänner och min familj om det som händer. De vet ingenting. Jag pratar hellre med D:s mamma, våra gemensamma vänner eller fullständiga främlingar. Vad beror det på?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Borde du försöka prata med din mamma i alla fall? Vem vet, hon kan överraska dig, så som min gjorde! :)
Även om det ofta kör ihop sig rejält mellan mor och dotter (verkar vara rätt vanligt, efter vad jag läst här i bloggarna) så är det ändå nåt speciellt band man har. Det vore ju härligt om ni kunde hitta fram till varandra, det är ju mammor till för.
Jag vill inte låta klämkäck, jag vet mer än väl att det kanske INTE funkar, men det kanske är värt ett försök?
Som sagt - jag hade trott på ett "dåligt" bemötande då jag berättade om vår cirkus och jag blev bevisad om motsatsen, plötsligt visade hon sidor jag inte visste hon hade. Och jag är så glad att jag vågade öppna dörren för henne, trots att jag var rädd.
Lycka till!
Tack, det värmde.. ja, man har ju inget val än att fortsätta leva livet och då är det ju bättre att göra det på bästa möjliga sätt.
Stor kram till dig med, hoppas du är okej!
Ja, en liten vovsing kan verkligen liva upp det, det tycker jag du ska satsa på när du fått ordning på tillvaron igen:) kram
Mammor kan överraska, och kanske vara det stöd du nu behöver? Vem vet? Fast jag vet ju inte hurudan situation ni haft tidigare.
Tänker iaf på dig, och ensam är inte stark. Kram!
Man måste inte prata med sin mamma, säger jag, för att gå emot strömmen. Man kan ha ett gott och sunt förhållande till sin mamma utan att för den delens skull dela allt, eller berätta allt. Hon finns där om du behöver henne. Du vet det. Det räcker egentligen. Man får säga till sin mamma att man inte orkar prata. Allra skönast är det nog att prata med någon professionell, någon utomstående.
Ja, jag har sagt till min mamma att jag inte orkar prata. Problemet är bara att hon inte verkar acceptera det, utan ringer och lämnar oroliga meddelanden på min telefonsvarare, vilket bara får mig att få dåligt samvete för att jag inte hör av mig och för att hon oroar sig. Samtidigt blir jag extremt irriterad på att hon inte lyssnar. Nu har jag mailat henne och igen talat om att jag inte orkar prata, men att jag vet att hon finns där om jag skulle vilja prata. Hoppas att hon förstår det.
Om det behövs kan du ju ringa henne och förklara lite kort hur du känner. (Jag har aldrig varit mamma, men jag misstänker att det där med att höra någons röst kan vara lugnande.) Vissa saker måste man gå igenom själv. Det vet nog även de oroligaste av mammor.
Skicka en kommentar