Idag är det precis fyra år sedan D kysste mig för första gången. Vi spenderade hela dagen ihop: gick på vårsalongen på Liljevalchs, åt på Sawadee (han fick knappt i sig något), var på bio och såg Sagan om de två tornen. Jag minns vad det var för väder, jag minns vad han hade på sig, jag minns hans blickar, jag minns min reaktion när han kysste mig.. Trots att det låg i luften och jag bara väntade på att det skulle hända så blev jag helt förskräckt, röd i ansiktet och flög upp i ett hörn av soffan. Han måste ha tyckt att jag var helt tokig, stackarn. :) Y
Igår tog jag tre beslut:
1) Jag tackade nej till lägenheten. Jag kände mig helt vettskrämd när jag varit på visningen och grät hela vägen hem. Jag vill inte. Jag förmodar att jag måste så småningom, men jag måste faktiskt inte ta första bästa. Jag vill åtminstone försöka hitta en tvåa.
2) Jag ringde och bokade tid hos en terapeut som jag har blivit rekommenderad. Jag ska dit den 19 februari. (Jag önskar att D ville följa med, han tar emot par.)
3) Jag pratade med mamma. Nu vet hon i alla fall. Samtalet gav inte så mycket, men det är skönt att ha det avklarat. Hon var förstås ledsen för min skull och tyckte att D betedde sig "knäppt" (nyanserat). Hon lyckades få ur sig en del konstiga saker också: "hur ska du fira din födelsedag?" (jag vill inte fira den alls, tack), "ska du inte flytta ner till Göteborg nu då?" (jag vet inte vad jag vill, men att fly till Göteborg vet jag att jag definitivt inte vill, jag är inte redo att ge upp än) och "du får höra av dig lite oftare nu då" (jag orkar inte). Jag önskar att jag kunde må bättre av att prata med henne, men det enda jag känner är irritation.
Efter detta var jag helt slut. Känner mig fortfarande utmattad.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Att gå till en terapeut kan göra underverk. Hade förmånan att få gå hos en sådan 10 x 1 Timme då jag gick en chefsutbildning. Efter den sista timmen hade jag kommit till insikt att jag inte ville bli chef dessutom förstod jag att mitt dåvarande förhållande inte skulle gå att rädda. Hoppas allt går bra för dig. //Lars
Ja, jag hoppas att terapin ska hjälpa mig att reda ut vad jag vill och vad jag känner. Just nu känner jag mig bara förvirrad och ifrågasätter allt.
Skicka en kommentar