Ikväll ska jag titta på en lägenhet. Känner mig nervös, fladdermössen är igång igen. De fladdrar panikslaget varje gång någon praktisk angelägenhet kring separationen kommer upp. Jag försöker intala mig att jag bara ska titta. Jag försöker intala mig att det inte är verkligt.
Jag har funderat kring boendet och kommit fram till att jag nog skulle ha råd att bo kvar i huset (har fått lite mer i plånboken efter skattesänkning samt minskad CSN-betalning). Men jag tror inte att jag vill bo kvar ändå. Jag vill inte lägga så mycket pengar på hyra, eftersom jag vill ha råd att gå ner i arbetstid snarast (kanske jobba 80% och få mer tid att skriva) och jag vill ha råd att gå i terapi.
Dessutom är huset så starkt förknippat med mitt och D:s liv tillsammans, så jag tror inte att jag klarar av att bo kvar där själv. Jag kommer bara att se hålen efter honom och hans saker.
Om vi skulle hitta tillbaka till varandra är det kanske ändå bättre att vi börjar på nytt i en ny bostad.
Men det känns sorgligt. Jag har trivts så bra i vårt lilla hus på hästgården. Jag kommer att sakna lugnet, närheten till naturen, till stallet, alla djuren, blommorna om våren, rymden i vardagsrummet, de breda golvtiljorna och de tjocka timmerväggarna...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Hur gick det på visningen, hur kändes det? Kanske en dum fråga.. men kändes det som att det kan gå trots allt?
Du är SÅ välkommen till min salong sen, då ska jag skämma bort dig med mina lyxbehandlingar :) kram Sophie
Det kändes overkligt, helt fel och alldeles för litet. Jag har bestämt mig för att inte tacka ja, jag ska försöka att få tag i en tvåa åtminstone. Jag står ju inte på gatan i alla fall.
Skicka en kommentar