Hemma hos oss, när jag var barn, fick man aldrig bli arg. Så fort man bara höjde rösten minsta lilla fick man höra "inte den tonen" eller "i det här huset skriker vi inte på varandra". När mamma blev arg slog hon i skåpsdörrarna istället för att säga vad det var.
Jag har fortfarande svårt att bli arg. Jag blir ledsen istället.
Jag har blivit arg på D ett par gånger de senaste månaderna. Riktigt okontrollerat arg, så att jag nästan blev rädd för mig själv. Jag är nog fortfarande arg på honom - arg för att han ger upp så lätt, arg för att han inte tycker att jag är värd att kämpa för, arg för att han inte vill gå till botten med problemen utan bara flyr, ger upp, stoppar huvudet i sanden. Ja, jag är jättearg, skitförbannad, vansinnig. Jag vill egentligen skrika åt honom och slå honom, få honom att vakna.
Men det varar bara en millisekund, sedan känner jag mig bara besviken och ledsen igen och vänder känslorna mot mig själv istället. Jag känner mig misslyckad och värdeslös. För det måste ju något fel på mig eller det jag gör, eftersom han inte kan älska mig. Jag vet att det inte är så, men det är så det känns.
Jag vill inte att han ska vara arg på mig, som jag vet att han blir när jag anklagar mig själv, så jag gråter i min ensamhet. Varje dag när jag sitter på tåget på väg hem från jobbet kommer tårarna. Sedan går jag den 15 minuter långa promenaden hem från tåget dubbelvikt av smärta, gråtandes, jämrandes för mig själv.
Min uppväxt lärde mig att dölja mina känslor för dem jag älskar mest. Jag tassar på tå för att inte störa, för att inte vara till besvär, för att inte göra ont värre.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Hej på dig vännen.. man måste få visa både ilska och sorg, det ska man inte hålla inne med för till slut "sprängs locket" ändå och då kommer ju allt på en gång. Och det är nog bra att du kan bli arg, det brukar kännas lättare att vara arg än ledsen.. har du fått tag på någon bra terapeut? Om du hittar en som du känner är bra kommer det att hjälpa dig, så småningom. Vill att du ska veta att jag tänker jättemycket på dig och jag lider med dig och även om vi inte känner varann som "bästisar" så finns jag här om det är nåt! många kramar sophie
Håller helt med sophie, du måste våga släppa fram känslorna det är nyckeln till allt. Att hålla allt inom sig kommer bara förlänga läkningsprocessen. En terapeut kommer kunna hjälpa dig oerhört mycket. Tänker på dig //Lars
Det är inte så lätt att bara "släppa fram sina känslor" om man vuxit upp i en omgivning där det inte är ok.
Det behövs många år av terapi och förändringar för att plötsligt våga göra saker man inte är van vid att FÅ göra.
Jag känner igen mig precis i det du skriver och jag förstår dig till 100 %. Jag har uppfostrats i samma miljö - "var duktig och le, oberoende vad som sker, tappa aldrig humöret". Och gör du det så är du jobbig och oomtyckt.
Fy vad mycket skada det gjort.
Livet är inte lätt.. Det är alltför mycket hinder på vägen till lyckan. *suck*
Tänker på dig, kram.
Sophie - tack, det är skönt att veta att du finns där. Jag ser fram emot att få träffa Molly igen snart också. :) Kan behöva lite hundkramar.
Lars - det betyder mycket att veta att du tänker på mig också och ja, jag hoppas att terapin hjälper mig. Det är svårt att bryta en livslång vana, men jag försöker.
Tingeling - jag kan bara hålla med. Min syster, som är 53 år, säger att hon fortfarande har samma problem att visa ilska, hon blir också ledsen istället... Jag har svårt med ilskan, men jag har i alla fall släppt fram gråten och sorgen de senaste månaderna, även om jag fortfarande i viss mån försöker skydda andra från mina känslor.
Skicka en kommentar