Att hoppas är att riskera att bli besviken.
Men man måste våga ta risker, för den största risken i livet, är att inte riskera någonting.
Den som inte riskerar något, åstadkommer inget, ser inget har inget, är inget.
Den kan inte lära sig något, inte känna, inte förändras, inte växa, inte älska, och inte leva."
Okänd
5 kommentarer:
Bra citat, det gällar att våga och aldrig ge upp. Tror att alla människor har mer eller minre svårt att satsa på nytt efter en sorg i alla fall känner jag att det tar en tid att slicka mina sår innan jag vågar igen. Läste följande i en bok där barn berättade om kärlek:
"Jag tror att man ska bli skjuten av en pil eller något sånt, sen ska inte resten göra så ont/Harlen 8 år"
Jo det där fiket i göteborg är samma som driver hotellet jag skrev om tidigare. Gillar göteborg, härlig stad, trevliga människor mm.
Sköt om dig //Lars
Men för tusan vad du gnäller och begraver dig själv i självömkan!
Du är ju en vuxen kvinna eller hur?
Dax att inse faktum, han vill inte ha dig, MOVE ON!
Det finns faktiskt andra män på denna jord som kanske vill ha dig.
I början så var det kanske lite synd om dig men nu är det enbart löjligt faktiskt. Tror iof inte du postar detta eftersom du enbart postar det som passar in i denna tidigare ganska bra gråtblogg.
Mvh
Johanna Larsson
Lars - Ja, jag hoppas verkligen att man vågar igen, även om jag ofta tvivlar på det just nu.
Johanna Larsson - Ja, jag är en vuxen kvinna. Jag är 35, inte 20 och jag var övertygad om att jag hade träffat mannen i mitt liv, mannen jag skulle bilda familj med. På mindre än två månader har hela den framtid jag trodde på ryckts ifrån mig. Jag är på väg att förlora min älskade och min bästa vän. Sorgen över att bli lämnad kan många gånger vara värre än vid ett dödsfall och det kan ta år att komma över den. Jag använder min blogg som en ventil för att skriva av mig min sorg och det har inte ens gått två månader än, så det kommer att bli fortsatt många svarta tankar här. Dessutom är han inte säker, vilket gör att jag inte är beredd att ge upp än. Om du inte vill läsa, så låt bli. Jag mår inte bättre av kommentarer som din, de bryter bara ner och gör mig ännu ledsnare, så om du inte har något annat att säga, så ber jag dig att sluta läsa eller vara tyst.
Jag förstår att du inte har varit med om något liknande och att det då kan vara svårt att förstå vad jag går igenom, men läs gärna den här artikeln, så kanske du försår lite bättre: http://www.svd.se/dynamiskt/idag/did_6898211.asp
Jag blir både ledsen och arg när jag läser Johanna Larssons inlägg här ovan. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva..
Jag måste väl utgå ifrån mig själv då jag säger att i alla fall jag använder min blogg som andhål, ett sätt att få ordning på ledsna, hopplösa känslor som ibland slår benen under mig. Jag tror mig veta att Pipperoni gör likadant. Bloggen fyller en funktion, den gör det lättare att strukturera sina mörka, tunga känslor.
Hon skriver vad hon känner, inte för att tillfredsställa läsarens behov, inte för att vi ska tycka synd om henne, inte i behov av ömkan eller ens förståelse, utan enbart för sig själv, i terapeutiskt syfte.
För att förmå sig att klampa in i någon annans sköra känslovärld på det hänsynslösa sätt som du gör, måste man vara otroligt respektlös och emotionellt handikappad. Finns empati alls i din vokabulär?
Om du vill säga din åsikt är det ok att göra det, tycker JAG (vet inte vad Pipperoni tycker, men personligen uppskattar jag kommentarer till min text, även om folk inte håller med mig eller förstår mig) men det finns så många sätt att uttrycka sig.
Försök med lite mer konstruktiva ord nästa gång, ok?
De ord du nu skrev skär som knivar i ett hjärta som redan blöder, det är helt onödigt att såra så.
Jag tror inte Pipperoni skriver för att såna som Du, Johanna Larsson, ska ha något att gotta er i. Hon skriver nog säkert för att det gör att hon mår bättre, hon får bort en del svarta tankar ur systemet på det viset. Som Pipperoni själv har svarat dig i ett inlägg, sluta läs om det inte passar dig, det är nog ingen som tvingat dig att läsa och behöva känna empati.
Det är hennes känslor, och hon gör denna blogg till precis vad hon vill.
Ge inte upp Pipperoni, efter mörker kommer ljus. Kram!
Skicka en kommentar