Keeping busy

Helgen har varit helt okej. Jag har sysselsatt mig och försökt att tänka positivt.

• Mina nya barstolar har kommit, så nu hoppas jag att någon snart kommer och hälsar på mig och inviger dem.
• Jag har varit hos frissan för första gången på fyra månader. Min nya frisör heter Conny och är extremt pratsam. :)
• Jag har sprungit i skogen och gått långa promenader med Elsa.
• Lägenheten är städad.
• Jag har trängts på IKEA med förälskade par, skrikande barn och fjuniga tonårspojkar i sällskap med välmenande mammor.
• Jag har skruvat och skruvat.
• Jag har dansat i flera timmar och varit ute till strax efter tre. Singelfest. Jag var rädd att det skulle bli för mycket köttmarknad, men det var faktiskt både avslappnat och trevligt.
• Jag har frysen full med trattkantareller efter att ha lufsat runt i skogarna kring Skärsjön i Fjärås med systrar och föräldrar.
• Jag åt söndagmiddag hos mamma och pappa och slapp laga mat.

Full rulle den här veckan med och det är nog lika bra det.

Iron Lady

Idag har jag iklätt mig en brynja av stål.
Idag har jag varit en riddare på väg ut i strid.
En stark krigare som har burit huvudet högt.
Inga sorgepilar har trängt igenom mitt pansar.
Riddare kan inte gråta.
Men nu är det kväll och min brynja har fått revor.
Bäst att jag går och lägger mig.

Sörjandets kletiga sörja

Jag vaknar på morgonen med huvudet på kudden som jag fick av D i julklapp. Huvudet värker, ögonen är igenmurade, ansiktet plufsigt och håret livlöst och stripigt. Jag känner mig bakfull, trots att jag inte har druckit en droppe.

Jag funderar över vad jag sade och skrev igår under mitt känslorus. Jag känner mig idiotisk som inte bara kan släppa taget och gå vidare, istället för att gång på gång förnedra mig genom att vara ärlig. Det är nio månader sedan han bestämde sig för att lämna mig. Jag trodde att jag var på väg vidare, men jag sitter fortfarande fast i sörjandets kletiga sörja och klarar inte av att lyfta fötterna och gå.

Jag borde lyssna på mitt förnuft istället för på mina känslor. Jag kan ju inte lita på mina känslor ändå. Det spelar ingen roll hur rätt det känns. Det spelar ingen roll hur mycket man vill. Det spelar ingen roll hur djupt man älskar. Det räcker inte. Jag borde sluta lyssna på mina känslor och lyssna på vad alla andra säger till mig istället.

Men det hjälper inte hur mycket alla än säger att jag är en fin person som förtjänar bättre. Det hjälper inte hur mycket alla än säger att det inte har någonting med mig att göra, att problemet ligger hos honom. DET ÄR KLART ATT DET HAR MED MIG ATT GÖRA! Hade det inte haft det så skulle han inte vara därute och leta efter något annat, något bättre, någon annan. Då skulle han åtminstone ha försökt.

Jag är trött på sorg och smärta. Jag orkar inte gråta mer. Jag vill inte vara en bitter självföraktande manshatande bitch. Men idag känner jag mig som en sådan. Kanske är det dock bättre än gårdagens gråtande amöba. Idag har jag i alla fall lyckats springa en mil.

Jag kan inte tänka klart. Jag måste nog gå ut och köpa en ny kudde.

Erase and rewind

Jag vandrar sakta framåt i mörkret på smala lövtäckta gator. Elsa trippar oroligt framför mig, med öronen bakåtstrukna och svansen mellan benen. Då och då vänder hon på huvudet och kastar en hastig blick åt mitt håll. Hon blir alltid orolig när jag gråter.

Det är tätt mellan Örgrytes vackra villor. Stora vitkalkade hus tornar upp sig bredvid röd- eller gulmålade trävillor och myslampor sänder ut ett varmt ljus från vart och vartannat fönster. Det står två bilar på varje garageuppfart. Genom ett fönster ser jag en pojke spela piano. Hans mamma står bredvid och lyssnar. Tonerna hörs svagt ut till gatan, han spelar bra. I nästa villa vaggar en pappa ett oroligt spädbarn i famnen och genom gatans största fönster ser jag ett par i min egen ålder tända stearinljusen och sätta sig ner till ett dukat bord.

Jag är glad över min nya lägenhet och jag trivs i området. Det är skönt att ha kommit närmare familj och vänner. Men när jag lägger mig på min sida i dubbelsängen på kvällen önskar att jag inte kände mig så ensam. När jag vaknar på lördagmorgonen och hela helgen sträcker ut sig framför mig så önskar jag att livet inte kändes så tomt.

Jag önskar att jag kunde säga att jag var lycklig. Jag önskar att jag kunde säga att jag inte saknar honom. Att jag bara saknar någon. Saknar närhet. Jag önskar att jag kunde säga att jag inte älskar honom längre. Att jag förtjänar bättre. Det vet jag ju innerst inne att jag gör. Men jag kan inte. Jag älskar honom fortfarande. Jag önskar verkligen att jag inte gjorde det. För hur kan jag älska någon som har svikit mig så? Hur kan jag älska någon som gjort mig så illa? Han förtjänar det inte.

Jag försöker förstå vad jag har gjort för fel, i det här livet eller tidigare, varför det blev så här, varför min kärlek inte räckte. Jag mässar för mig själv varför, varför, varför, trots att jag vet att det inte tjänar någonting till. Det finns inga svar. Det går inte att vrida klockan tillbaka. Jag har tidigare skrivit att jag inte skulle vilja det även om jag kunde. Jag ljög. Nu vill jag det. Erase and rewind. Jag önskar att jag kunde få känna hans armar runt mig igen, så som de kändes innan allt det här hände. Jag önskar att jag kunde få honom att ta bort det onda bara genom att finnas där och hålla om mig, så som han brukade när jag var ledsen.

Mitt förnuft säger mig en massa andra saker än mina känslor. Men i det här ögonblicket har jag glömt allt jag har lärt mig. Jag vet bara hur jag känner just nu. Jag såg en film i helgen där Jude Law i slutrepliken säger till sin fru: "I'd rather fight with you than make love to anyone else." Det får bli min slutreplik för ikväll också.

Glastaket

Äntligen hemma igen efter ännu en jobbresa. Två dagar i Stockholm med bara jobb och jobb. Jag sov till och med på kontoret.

Idag hade vi möte i huvudkontorets ledningsgrupp. Den består mestadels av män över femtio och jag känner mig ofta som en liten flicka i sammanhanget. Jag borde ha knäkort kjol och tofsar med prickiga hårband och sitta under bordet och rita med mina kritor. Jag får en känsla av att de ser mig så också. Ibland när jag säger något så tittar de på mig som om de har glömt att jag är med. Idag pratade de om att ta in en resurs på marknadssidan, trots att jag upprepade gånger har talat om att jag skulle vilja ta mindre IT- och mer marknadsfrågor. När jag återigen påpekade detta tittade alla förvånat på mig. Du?

De pratade också om att ta in en kille som jag känner sedan studietiden. Han är två år yngre än mig och gick ut Handels ett par år efter mig. Han omnämndes som "ett mycket tungt namn". Det skulle de aldrig säga om mig.

Men jag orkar inte ens bry mig. Jag har givit upp för längesedan. Slutat engagera mig. Gör det jag måste, men inte mycket mer. Kanske sitter jag på glastaket, men jag orkar inte ta mig därifrån just nu. Även om jag vet att jag borde, för min egen skull. Jag önskar bara att jag visste vad jag ville syssla med istället. Finns det någon bransch där man inte behöver vassa armbågar, tumskruvar och läderartat skinn på näsan?

Jag känner mig vilsen. Vilsen och ensam. Hur hamnade jag här? Utan något att se fram emot, irrande omkring, utan mening eller mål.

Allrakäraste Syster

"Vi red genom Stora Hemska Skogen, där De Elaka bor. De Elaka har gröna ögon och långa armar. De kom rusande efter oss. De sa inget. De skrek inget. Bara sprang tyst bakom våra hästar och sträckte sina långa armar efter oss. De Elaka vill ta oss tillfånga och sätta oss i Stora Hemska Grottan. Men Guldfot och Silverfot sprang så fort, att det slog gnistor om hovarna. Guldgnistor och silvergnistor. De Elaka blev långt efter.

Sedan kom vi ut på ängen, där De Snälla bor. De Elaka kan inte komma dit. De måste stanna i Stora Hemska Skogen. De stod där i skogsbrynet och kikade fram bakom träden med sina otäcka, gröna ögon.

Hos De Snälla hade vi så roligt."

(Ur Allra Käraste Syster - Astrid Lindgren)

De elaka ska stanna i Stora Hemska Skogen.

Vi tar in på hotell ikväll

Nyss hemkommen från tre dagars jobb i Sundsvall. Sena jobbkvällar och hotellmiddagar med kollegorna. Därefter några minuters eftertanke på hotellrummet innan man sveps bort i tung, drömlös sömn och vaknar ensam i en stor säng i en svit med vidunderlig utsikt över trädtopparna.

Det finns nog inget som får mig att känna mig så ensam som att bo själv på hotell och inte ha någon att ringa och säga godnatt till...

Salta vindar

Det blåser starka salta vindar i Göteborg. Det är som det ska vara. Men i mitt inre är det fortfarande stiltje. Jag hoppas den är över snart.

Ikväll har jag ansträngt mig och gått på AW. Det var okej. Ganska trevligt, men lite tröttande. Jag drack öl och fick hicka. När den har lagt sig ska jag göra detsamma. Imorgon bitti ska jag sova. Elsa är hos mamma.

Godnatt.

Brinn hjärtat brinn

Så sakteliga börjar jag skönja golvet under havet av flyttkartonger. Lägenheten känns redan som hemma och Elsa tycks också trivas. Hon verkar nästan lugnare här. Kanske känner hon också att tempot är ett annat än i Stockholm. Kanske märker hon att jag är lugnare. Eller också är det bara åldern, hon har precis börjat löpa.

Jag var på Hjärntillskott i veckan och hörde Bengt Baron, Mattias Klum och Kenny Bräck prata om drömmar och visioner, om att motivation är viktigare än talang, om nyfikenhet och om fascination. Var finns mina drömmar och visioner? Var finns min motivation? Jag önskar att jag verkligen kunde brinna för något igen, så som jag brann för hästarna när jag var yngre, som jag brann för D när vi var nykära, som jag brann för styrketräningen för inte så länge sedan, eller för skrivandet. Just nu känns det som jag har tappat greppet om mina drömmar. Kanske känns de för ouppnåeliga. Mina drömmar är dolda i ett tjockt täcke av fluffiga grå moln.

Jag är glad över att vara tillbaka på Västkusten, närmare familj och vänner, i en fin lägenhet som redan jag känner mig hemma i. Men ändå känns det mesta lite småjobbigt just nu och jag ifrågasätter meningen med allt. Har ingen ork, har ingen lust. Känner mig bara trött, blasé och lite avtrubbad. Mest trött.

Jag önskar att jag kunde känna glädje, nyfikenhet, lust och entusiasm inför något igen. Vad som helst... Jag är nu nästan benägen att hålla med om att jag kan sakna sorgen. Från att ha känt så mycket, hela tiden, är det som om jag plötsligt inte känner någonting alls längre. Kanske är jag bara för trött för att orka känna efter.

Utsikt över takåsarna

Jag sitter i soffan och smygsurfar och kollar mailen ansluten mot ett oskyddat nätverk. Jag har inte hunnit fixa uppkoppling än. Telefonen fungerar inte heller, så jag får använda jobbmobilen och jag har inte lyckats få rätt uppgifter för att kunna teckna elavtal, men lamporna lyser. Jag snyltar.

Jag har klarat av 150 mil på tre dagar och med hjälp av familj och goda vänner packat en flyttbil full till sista kvadratcentimetern, kånkat möbler och flyttkartonger upp för tre trappor och flyttstädat ett helt hus.

Nu sitter jag och ser ut över takåsarna på vackra, välskötta Kärralundsvillor. Längre bort syns ett helt hav av böljande gröna trädkronor i Delsjöområdets skogar. På närmare håll tornar ett berg med flyttkartonger upp sig. Jag har massor att göra, massor att ordna, massor att ta tag i. Men jag har ingen tid att passa. Jag får ta en sak i taget.

Jag känner mig just nu trött men nöjd. Jag är på plats i mitt nya hem.

Trött och sliten

Jag känner mig fortfarande trött och sliten. Jag skulle gärna, som min syster så vackert sade, smyga in genom porten till Sunnanäng och sova med huvudet i mors knä. Men jag kan inte det just nu, jag måste koncentrera mig på det praktiska. Jag hoppas att jag får vila lite och bara ha det trevligt när jag väl har landat i min nya lägenhet. Just nu är det för mycket som snurrar i mitt huvud, för mycket som måste ordnas, för mycket som måste kommas ihåg.

De senaste månaderna har jag knappt tränat alls. Jag lufsar i skogen med Elsa, det är allt. Jag inser återigen hur mycket träningen betyder för mitt välbefinnande och jag inser att jag snart måste försöka prioritera den igen. När jag inte tränar känner jag mig ofräsch. Jag känner mig olustig och oattraktiv. Jag vet att det bara är en känsla, men känslan är oerhört påtaglig, även om det inte syns på utsidan.

När jag gick förbi utanför PUB med Elsa häromdagen passerade vi en man som hejdade sig mitt i steget. Jag trodde att han som så många andra skulle säga något om Elsa, men han vände sig mot mig och sade "jag måste bara säga att jag tycker att du är otroligt vacker." Sedan hastade han vidare, innan jag ens hann reagera. Jag blev både överraskad och glad, för jag kände mig allt annat än vacker. Tänk vad mycket mer praktiskt det vore om det syntes på utsidan hur vi kände oss inuti. För ett par månader sedan skulle jag behövt en lysande röd etikett i pannan som det stod "Fragile" på. Ömtålig. Handskas varsamt med denna människa. Men, så funkar det förstås inte. Så det är väl inte underligt att det blir missförstånd och krockar ibland.

Och här skulle jag kunna göra en lång utläggning som knyter an till hur vi tänker om andra och hänvisa till Kay Pollacks tankar om möten med andra människor, men jag är för trött... ;)

Skynda långsamt

Motstridiga känslor. Det snurrar lite för fort just nu, samtidigt som det känns som att tiden går allt för långsamt. I ena sekunden känner jag mig dränerad på all energi och in i döden trött. Jag orkar knappt lyfta ett finger. I nästa sekund är jag otålig, stirrig, nervös och rastlös. Jag springer upp och ner och hit och dit. Packar och planerar och skriver långa listor på allt som ska göras. Allt som måste kommas ihåg.

Jag vill bara att flyttdagen ska infinna sig så att jag kan fortsätta med mitt liv. Packa upp istället för att packa ner. Se framåt istället för bakåt. Knappt två veckor kvar... Tiden går så oerhört fort. Tiden går så oändligt långsamt.

Jag försöker hinna med att träffa alla vänner en sista gång innan flytten... Jag försöker klämma in jobbmöten med alla som vill hinna träffa mig och stämma av innan jag flyttar. Jag har dåligt samvete för att jag inte engagerar mig tillräckligt helhjärtat i jobbet. Jag pusslar för att få ihop möten, upprätta projektplaner, implementera system och skriva protokoll. När chefen ringde igår och helt oförhappandes slängde ett nytt projekt i knät på mig som måste vara klart i mitten på oktober fick jag panik och började gråta. Var är energin, var är orken?

Jag försöker att hinna med allt. Jag försöker att inte glömma något. Jag försöker att inte försumma någon. Jag vill hinna ägna mig lite åt Elsa och träna henne. Jag vill komma igång med min egen träning igen. Jag mår inte bra av att inte röra på mig. Men det är väl bara att inse att jag inte hinner med allt. Inte just nu. Skynda långsamt...

Jag sprang åtminstone en liten sväng häromdagen. En gång är bättre än ingen gång. Det började regna när jag sprang i solskenet och jag såg två regnbågar. Två? Bakom vilken av dem finns guldet? Kanske bakom båda... Kanske inte bakom någon av dem...