Om att stå på smärtans valplats och se att solen lyser

Semesterns första dag lider mot sitt slut och semesterns första kväll går i tacksamhetens tecken. Tacksam över att semestern har börjat vackert och inte med den tragedi som var illavarslande nära i lördags eftermiddag. 

Väcktes varsamt av varma händer och en mjuk röst som sade "vi hörs snart igen" vid sju-tiden i morse och somnade sedan om igen... Sovmorgon, kaffe, GP och försynta drömmar följdes upp av en morgonlöptur i Skatås med en vän. Sedan en spontan båttur och några timmar på en solvarm klippa med samma fina vän och en skärgårdshund som verkar trivas bra i flytväst. Kaffe, kanelbullar, jordgubbar och sommarprat av Klara Zimmergren. Igenkänning. Tankar. Samtal. Om det som borde vara enkelt men ibland är svårt. Om vad som är viktigt. Egentligen. Om att ta ansvar för sitt eget liv. Sin egen lycka. Om att våga. Om att det inte finns några garantier. Om att fästa sig vid någon. 

Jag tänker på dig ikväll, min vän...

"- Vad innebär att vara 'tam'?
- Det är en konst som är nästan bortglömd, sade räven. Det betyder 'att fästa sig vid någon'... 
- Fästa sig vid någon?
- Ja, visst, sade räven. Än så länge är du bara en liten pojke för mig, lik hundratusentals andra små pojkar. Och jag behöver dig inte. Och du behöver inte mig heller. För dig är jag ingenting annat än en räv lik hundratusentals andra rävar. Men om du tämjer mig, så kommer vi att behöva varandra. Jag kommer att vara den ende i världen för dig..." 

Ur "Lille Prinsen" av Antoine de Saint-Exupéry

Jag bad en gång om glädje utan gränser,

jag bad en gång om sorg, som rymden ändlös.

Månn blygsamheten växer till med åren?

Skön, skön är glädjen, skön är också sorgen.

Men skönast är att stå på smärtans valplats

med stillad håg och se, att solen lyser. 

Via Media - Karin Boye