fredag 4 december 2015

On the outside, looking in

Jag är sladdbarn. Det är 18 år mellan mig och min äldsta syster och 14 år mellan mig och mina tvillingsystrar, som är närmast mig i ålder. Det är 7 år mellan mig och mitt äldsta syskonbarn, 24 år till det yngsta. Det har lärt mig att umgås över åldersgränserna. Men det har också alltid fått mig att känna mig lite utanför. Det har alltid bara varit jag i min ålder, i min situation.

När mina systrar flyttade hemifrån hade jag knappt börjat skolan. När de bildade familj hade jag inte ens träffat min första pojkvän. När de fick småbarn var jag ute på krogen. När de skapade egna jultraditioner med sina egna små familjer var jag singel. Nu har mina äldsta syskonbarn småbarn och jag är för evigt ur fas.
Jag har alltid tyckt om att så här års promenera på gatorna i mina kvarter och i skydd av mörkret se in igenom de upplysta fönstren till andra människors liv. Se en familj som äter middag tillsammans, se en liten pojke som rak i ryggen spelar piano, se ett par som målar om sitt sovrum, en gammal man som sitter i en fåtölj och läser, en mamma som vaggar sitt barn. Det känns på något sätt trösterikt att livet pågår där inne i värmen, även om jag står utanför.
I ett fönster ser jag mina barndomsvänner. Deras barn börjar bli vuxna nu. De yngsta har nyss börjat skolan. De äldsta är tonåringar. Vardagskvällarna är fulla av läxläsning, fotbollsträningar, smutsiga strumpor och ridlektioner. På helgerna är det pingisturneringar, skoldiscon och pyjamaskalas.
I nästa fönster ser jag vännerna från Universitetet. De har alla barn. En har ett, de flesta har två, någon har precis fått sitt tredje och en har fyra. De har bra jobb och kanske kämpar de med att få vardagen att gå ihop, med karriär, familjeliv och socialt umgänge. Flera av dem umgås med varandra, men jag ser dem sällan. Kanske var vi aldrig särskilt nära.
Och där i ljuset från ett annat fönster finns vännerna från Stockholmsåren. De är ganska få, trots att jag bodde där i åtta år. Åren tillsammans med F umgicks vi mest med hans vänner. Och tillsammans med D mest med varandra. Jag umgicks också utanför jobbet med flera av mina kollegor. Jag har sporadisk kontakt med några av dem via Facebook och det är en något brokigare skara. Tre av dem träffar jag fortfarande och räknar som nära vänner. (De har också barn).
Sedan kommer vi till fönstret med vännerna jag började umgås med när jag flyttade hem till Göteborg igen för åtta år sedan, då vi alla var singlar. Deras barn är bara ett par år och det syns fortfarande gravida magar i väntan på nummer två. Föräldraledigheter, dagisinskolningar, lekdejter på Plikta, vilda 2-åringar som springer runt, runt och inte vill sova, snuviga näsor. VAB. Det fanns en tid när jag trodde att jag kunde komma ikapp och kliva in i deras gäng. Men det blev inte så.
Singelgänget då? Jodå, de finns kvar. Några har fallit bort, nya har tillkommit. De har inte tid att stå härute i kylan med mig och se in genom fönster, de är ute på jakt.
Jag står kvar på utsidan och tittar in. På livet som pågår därinne. Här står det stilla. Kanske är det mitt öde att vara ur fas? Att ständigt ligga efter, stå utanför, aldrig passa in. Nog känner vi oss alla ensamma och utanför ibland, och det finns säkert andra i min närhet som också känner att de inte passar in. Ensamstående mamma, nyseparerad med barn, ständig singel. Men i just den här ensamheten känner jag mig ofta så väldigt ensam...
I det sista stora fönstret hänger två advenstsstjärnor och lyser trivsamt. Bredvid varandra i en sliten soffa, en man och en kvinna. Ett par. De har båda gråa hårstrån, skrattrynkor och sorgsna ögon. På bordet två koppar te och tända stearinljus. När första ljuset tänds, står julens dörr på glänt, och i luften anas en liten doft av hopp, så svag, så svag och det är svårt att tala om rädslan för att det ska dö. Rädslan för tomheten. Trots allt, görs försiktiga planer med många om och men och kanske, kanske. Mellan oss ligger en liten varm hund. För paret där på insidan är vi. Det är inte så illa. Kanske är det nog. Härinne kan vi vara utanför tillsammans.

5 kommentarer:

Anonym sa...

Åh min kära fina vän. Jag är inte i din situation, men din berättelse får mig I en stund att se i dessa fönster från dina skor. Din sorg och utanförskapet du beskriver berör så starkt. Önskar att det fanns ord som kunde lindra som kunde få hoppet att fortsätta lysa starkare. Men det finns egentligen inga ord. Jag önskar att du får allt du vill ha. Jag önskar det så starkt åt dig! Jag har ännu inte pratat med dig, är själv sjukskriven ny pga utmattning...Suck! Det här livet som aldrig tycks bli enkelt och okomplicerat. Kram H/F

Karin IP sa...

Så fint - och sorgset - skrivet. Jultider sätter ribban på hur det "ska" vara.
Jag tror dock att allt sitter i huvudet och att man inte ska jämföra sitt liv med andras. Ditt liv är ditt och däri skapar du ditt rum, dina drömmar och din frihet. Kram!

Tudorienne sa...

Älskar hoppet. Och vill att er egen julvärme ska lysa och värma.

Anonym sa...

Det finns så många olika sorters ensamheter. Alla känner sig ensamma i någon situation eller olika faser i livet. En skilsmässa gjorde att alla som jag trodde var mina vänner försvann. Alla utom en. Den värsta sortens ensamhet som kan uppstå i en relation, när man egentligen förväntas känna stor gemenskap. Var rädd om kärleken och dina vänner. Vi kan inte styra allt även om vi ville. Livet kan blir väldigt bra ändå, om man vårdar det man har och inte stirrar sig blind på det som inte blev som man hoppades. Kram från Inga-Lena

Pipperoni sa...

H/F - Tack för att du förstår, och för att du hoppas och önskar med mig. <3 Tråkigt att höra att du är sjukskriven igen. Kram.

Karin - Tack. Jag tror inte att jag jämför mitt liv med andras särskilt mycket. Däremot är det svårt när min dröm är en sådan självklarhet för många andra och en sådan stark norm i samhället. Kram.

Tudorienne - Tack. Det är svagt, men det är inte dött än. Kram.

Inga-Lena - Ja, visst är det så. Jag har varit med om andra sorters utanförskap också. Jag tror också att livet kan bli bra ändå, men jag tror stenhårt på att vi måste våga visa och dela med oss av våra svagheter och rädslor och prata om dem. Och att det måste vara okej att sörja det som inte blev som vi ville. För mig är bloggen det ställe där jag delar med mig av det som är svårt, som en motvikt till alla glättiga Instagram och FB-bilder. Men, jag är lite rädd ibland att de som läser min blogg ska tro att det svåra dominerar i mitt liv. Bloggen är bara ett nyckelhål in till det som är mitt liv, den visar bara en liten del. Kram.