onsdag 21 oktober 2015
Att fråga eller inte fråga
Det dröjer bara tio minuter in i middagen innan frågan kommer.
Stort skandinaviskt strategimöte. Restaurangen med utsikt över Köpenhamns takåsar är flott. Drinkarna flödar, stämningen är uppsluppen. Mina bordsgrannar tillika kollegor känner varandra sedan länge. De småpratar om semesterplaner och om barnen. En av dem känner snart att de borde involvera mig, den nya kollegan, i samtalet. Så hon vänder sig till mig som sitter mittemot och ställer frågan jag absolut inte vill ha:
- Har du barn?
De flesta i min ålder har barn, så hon tänker nog att det är ett relativt säkert kort. De flesta som har barn vill ju gärna prata om dem. "Ja, jag har en dotter på 4 år" eller "Två, de är snart tonåringar". Ett givet samtalsämne. Om man har barn.
- Nej.
Tystnaden blir pinsam. Hon vet inte hur hon ska fortsätta. Hon vänder sig till sin närmaste bordsgranne igen och byter samtalsämne. Kvar sitter jag med skammen. Ibland säger jag "nej, tyvärr inga barn, bara hund" - för att släta över, göra det mindre pinsamt för den som frågar, göra skammen mindre för mig. Ge en öppning för följdfrågor. "Jaha, vad är det för ras?" Det fungerar ibland, såvida den som frågar inte är helt ointresserad av djur.
I det sammanhanget önskar jag alltid att jag inte hade fått frågan. Hade jag haft barn hade jag förmodligen så småningom berättat om dem självmant. Lyckats hitta ett sätt att smyga in det naturligt i konversationen. "Min dotter..." Men jag kan ta det. Jag klarar det, om konversationen tar stopp där. Det gör den dock inte alltid. Ibland kommer följdfrågan, med stora ögon och huvudet på sned.
- Vill du inte ha barn?
Snälla, bara låt bli att fråga... Det är inte vädret vi pratar om. Vi känner knappt varandra, men för all del, välkommen in i min relation. Välkommen in i mitt sovrum. Välkommen in i mitt hjärtas djupaste och mest intima rum.
- Jo, jag vill, men jag kan inte. Jag har haft cancer och är infertil.
- Jo, jag vill, men min partner vill inte och jag vill inte lura eller tvinga in den jag älskar i något hen inte vill. Det finns inget mer sårande och skamligt än att den du älskar inte vill ha barn med dig.
- Jo, jag vill, men min kropp vill inte. Vi har gjort 7 IVF:er. Vi har försökt i 10 år. Vi har fått 4 missfall.
Vilket av dessa svar vill du höra?
Jag har svårt att ljuga, så jag mumlar oftast "jo, visst" till svar. Och försöker sätta punkt där. Försöker visa att jag inte vill prata om det. Inte här, inte nu, inte med dig... Men utan att veta något om min historia händer det då ändå ofta att den som frågat erbjuder lösningar och goda råd. "Har ni provat IVF?" "Du kanske ska testa akupunktur, det hjälpte för x". "Om du provar hypnos kommer du att bli gravid, det vet jag säkert" "Har ni funderat på att adoptera?" "Testat LCHF?" "DHEA?" "Progesteronkräm?" "Äggdonation?"
När man verkligen vill har man förmodligen redan provat allt. Jag lovar.
Men värst är kanske ändå försöken att trösta och ingjuta hopp. För vem? "Jag vet en som blev gravid på sin åttonde IVF."."Jag hörde om en som blev mirakulöst gravid på naturlig väg vid 46." "Jag hörde om en som blev mamma vid 60." Jag skulle hellre vilja höra "jag hoppas att du får det du önskar" eller kanske "barn är inte allt, det går att leva ett bra liv utan barn också."
I alla nya sammanhang fruktar jag frågan. Önskar att jag kunde få slippa... Det här inlägget började med att jag för några månader sedan läste en diskussion på nätet, där en barnlös person i motsats till mig skrev "våga fråga". Jag tror att om man själv har bestämt sig för att man inte vill ha barn eller om man har kommit till vägs ände, gett upp och sörjt färdigt - då är det kanske okej, då vill man kanske att frågan ska ställas, oavsett vem som ställer den, oavsett sammanhang. Men om du träffar någon 35-45 som inte har barn är risken stor att den personen är mitt inne i processen. Att allt är ett enda stort sår. Och det vill jag inte prata om med en kollega som jag bara träffat ett par gånger, bekanta som jag träffar i grupp en gång om året eller med någon jag nyss träffat via jobbet eller på en fest. Ibland vill man inte ens prata om det med sin mamma, eller med sina närmare bekanta. Så mitt råd är, fråga inte.
Men... om vi känner varandra - om du är en god vän, eller en bekant som träffar mig ibland - då vet du förstås redan att jag inte har barn. Och jag vet att du vet. Till dig vill jag säga: kom inte med råd, kom inte med lösningar, försök inte att muntra upp mig med solskenshistorier. Men om du vill veta hur jag verkligen känner och om du är beredd att bara lyssna, så får du hemskt gärna försiktigt fråga: "Vill du prata om det?", "Hur känner du?" eller "Hur mår du?". Då kanske jag berättar, om jag orkar. Risken finns att jag gråter så mycket att jag inte kan svara. Risken finns också att jag inte törs känna efter och svarar så sakligt att jag låter känslokall. För jag har inte gett upp hoppet helt, och än så länge försöker jag att putta sorgen framför mig...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
<3
Väldigt bra skrivet. Påminner om Klara Zimmergrens beskrivning. Det var i hennes sommarprogram tror jag.
Jag hoppas SÅ att du får ALLT det du önskar dig.
Åh fina vännen. En kollega till mig svarar glatt på fråga "nej, men jag har en brorsdotter" och ler stort. Fråga två tycker jag dock inte ens kräver diplomati, där tycker jag Magdalena Ribbings förslag är bäst: "Hur kommer det sig att du frågar det? ". låt dem stappla sig ur sin klumpighet bäst det går. Antagligen svarar de " för att jag är nyfiken" eller ngt liknande. Då kan man bara instämma och säga "det var det jag trodde" . En annan kompis svarar rakt av "tycker du att det angår dig? Det tycker inte jag". Också skitbra. Samma sak när det gäller råd: "hur kommer det sig att du berättar det här för mig?". Eller som en kompis som är överviktig svarar när alla normalviktiga (som aldrig har gått ned i vikt eller behövt försöka) ska berätta för henne om hur hon ska äta för att gå ned i vikt: "aha, jag visste inte att du har varit överviktig?""nej, det har jag inte" "aha, du har jobbat med överviktiga och deras behandling?" "Nej, men...." "Jaså inte, jag tyckte precis att det lät sommar du hade antingen erfarenhet eller åtminstone kunskap på området? Konstigt vad man kan missuppfatta"/ Haren
För den som har barn kan detta kännas så "naturligt" att man inte ens reflekterar över att en enkel fråga kan få så stora konsekvenser, så som det du beskriver. Eftersom det finns ett fåtal allmänna samtalsämnen som alltid kommer upp när man umgås med människor man inte känner så jätteväl, varav barn och familj är ett (särskilt om det är kvinnor med vid bordet), så är det ju inte så konstigt att frågan ställs. Jag ställer den själv ibland, om det gäller en person som jag vill lära känna lite bättre. Svaret kan då ibland bli ja, och ibland nej. No big deal, tycker jag. Alla har vi våra ömma punkter, och vissa är känsligare än andra, men om man inte ens får ställa en enkel fråga om en sak som borde vara det mest naturliga i världen, så blir det svårt att umgås till slut. Innan man lärt känna varandra, så är det ju omöjligt att veta vad en person har för sår eller vad man kan prata om eller inte. Jag förstår din frustration, men tro inte att någon ställer frågan till dig av elakhet. / Inga-Lena
Jag tror att när man är i en stor kris så är det en "big deal". Jag förstår vad du menar Inga-Lena om att den som frågar inte menar illa, och det tror jag att Pipperoni också vet. Hon försöker förklara varför det är så smärtsamt med dessa frågor så att vi kan lära oss något och låta bli att trampa i andras öppna sår. Det är ok att inte förstå varför eller hur och ingen människa kan veta vad som är smärtsamt för ngn annan. Men här får vi en ledtråd, en karta av Pipperoni. Nu vet vi, nu är vi inte ovetande längre om hur smärtsamt detta kan vara. Nästa gång vi är i en situation med en person i denna ålder kan vi låta bli att fråga. Om vi ändå väljer att fråga är vi inte ovetandes om att vi kanske utsätter den andre för ngt mkt smärtsamt som gör ont. Det är upp till oss nu hur vi gör nästa gång.
Det finns många sådana frågor som ingår i normerna om hur man har ett lyckat liv. Utbildning, tillsvidareanställning, bostadsköp, äktenskap, barn... Och de två senaste är alltid väldigt intima frågor. Så länge man passar in i normen kan man prata om dem ytligt, men om man avviker blir det ofta så som du beskriver - alldeles för personligt för det sammanhang som frågorna ställs i. Jag vill inte öppna mitt hjärta för alla ytliga bekantskaper jag gör. Och det beror inte främst på att jag är obekväm med att prata om hur jag lever utan för att bemötandet är obekvämt.
För att undvika det tycker jag att vi kunna hitta på ett gäng nya frågor att ställa som inte förutsätter att man lever ett normativt lyckat liv, tex 'Vad gillar du att göra?', 'Vilka människor tycker du om att vara med?'. Den som vill prata jobb och barn kan prata om det, men den som i hellre pratar om annat kan göra det. Det skulle vi alla må bättre av tror jag.
/Rut
Fit-Eva - <3
Tudorienne - Tack
Haren - Intressant med parallellen om råd kring övervikt. Kan tänka mig att det också är otroligt frustrerande... Men bra förslag på kontringar. :-)
Inga-Lena - Jag tror inte att någon ställer frågan av elakhet och jag tror också att för många är det så självklart att en person i min ålder har barn, att man inte ens reflekterar över att svaret faktiskt kan bli "nej". Det går självklart inte att undvika att man ibland råkar ställa en fråga i ett ämne som är känsligt för någon annan. Men jag tycker ändå att man kan tänka efter före och t.ex. som Rut föreslår istället fråga "Vad gillar du att göra på fritiden?" t.ex. Om den som blir tillfrågad har barn får man med största sannolikhet reda på det genom den frågan också, medan det ger en utväg också för oss som inte har det. Sen är det, som jag också hoppas framgick av inlägget, inte den frågan i sig som är det värsta, utan snarare det fortsatta grävandet i frågan och alla välmenande råd. Och jag står fortfarande fast vid att man kan ställa andra frågor.
Rut - Jag håller helt med. Det handlar väldigt mycket om sammanhang. Är det personer jag känner, som jag har en vänskapsrelation med och där det finns tillit, så berättar jag gärna och önskar ofta att de hade frågat mer. Men är det ytligt bekanta eller människor man håller på att lära känna så tror jag att det finns betydligt bättre frågor som öppnar för fler möjliga svar, som "vad gillar du att göra?" eller "vad har du för intressen?", som du föreslog. Kram.
Jag förstår vad du menar, och ska försöka ha detta i åtanke nästa gång jag hamnar bredvid en kvinna i yngre medelåldern som jag inte känner. Fast samtidigt tror jag att vi alla har någonting i våra liv som gör ont, och där vi kommer att reagera när dessa ämnen berörs under ett samtal. För egen del bär jag på en stor sorg efter att ha förlorat min mamma när jag var 13 år. Detta gör ondare och ondare ju äldre jag själv blir, och jag reagerar nog lite som du beskriver, när andra börjar tala om sina mammor. Speciellt när de talar på ett raljerande sätt om hur "morsan" beter sig eller hur besvärlig hon är. Fick ett mail från ett företag som säljer skönhets- och hygienprodukter strax innan mors dag, där de skrev: "din mamma har ringt", vilket fick mig att nästan bryta ihop. Det gjorde SÅ ONT, och jag blev åter igen påmind om hur mycket jag saknar min mamma. Samtidigt vill jag inte avstå ifrån att träffa nya människor, även om jag vet att jag förr eller senare kommer att få berätta att min mamma inte finns. //Inga-Lena
Skicka en kommentar