Följ via e-post

lördag 28 maj 2016

Ofrivilligt barnlösas dag

Imorgon är det Mors dag. Det är dagen då Facebook svämmar över med hyllningar till mammor världen över. Alla mammor - gamla som unga, erfarna som nyblivna - blir firade av sina barn. Är barnen för små hjälper stolta fäder till att fira mor med frukost på sängen. Jag ska fira min egen mamma. Jag är glad och stolt över min mamma av många anledningar, men framför allt för att hon betyder att jag finns.

Men det är imorgon. Idag, dagen före Mors dag, är det min dag. Min och många andras. Det är dagen för oss som inte kommer att bli firade imorgon. Dagen för oss som aldrig har upplevt lyckan att få bli uppvaktade på mors eller fars dag. Det är dagen för oss vars allt överskuggande önskan är att få vara någons mamma eller pappa. Dagen för oss som kanske aldrig kommer att bli föräldrar. Dagen för oss som har ett hål i hjärtat. För idag är det Ofrivilligt barnlösas dag.

IVF-klinikerna i Falun och Malmö har öppet hus och i Stockholm bjuder Föreningen Barnlängtan in till en temadag om ofrivillig barnlöshet. Initiativet till Ofrivilligt barnlösas dag startades av en bloggare 2011. Innan dess hade vi ingen egen dag. Det är fint att vi har det tycker jag. För vi behöver också bli uppvaktade. Och jag tror att vi behöver tala mer om ofrivillig barnlöshet. Det tog lång tid innan jag vågade göra det. Jag kände skam. Vad är det för fel på mig som inte kan åstadkomma det mest naturliga i världen?

För mig är dock varje dag Ofrivilligt barnlösas dag. Att inte kunna få barn fast man vill är en sorg man ständigt bär med sig. Ett utanförskap som dagligen gör sig påmint. En längtan vars låga ständigt brinner. Endast kortare stunder kan jag glömma den helt. Stunder när jag går in i en text jag skriver eller i en bra bok jag läser. Stunder när jag ligger sked med en fyrbent kärlek eller har två starka armar runt mig. Stunder när jag går upp i att olja ett golv i ett sommarhus där jag hoppas att mindre fötter än mina en dag ska trampa.

Annars påminns jag ständigt. När fikastunden på jobbet kretsar kring barnens skolavslutningar eller de äldres studentmottagningar. När jag går en promenad med Elsa mitt på dagen och möts av de föräldralediga med sina barnvagnar. Varje gång jag sätter en ny spruta i magen, varje månad när mensen kommer. När jag ser bilder på Facebook på glada 3-åringar på barnkalas och dop. När jag ser lyckan i nyblivna mormödrars ögon när de talar om sina barnbarn. Varje gång någon klistrar in en status på Facebook som säger "dela det här om din son/dotter är den bästa i världen". När familjen samlas vid pappas dödsbädd och jag ser honom omgiven av barn och barnbarn och tänker att vår son eller dotter kunde ha varit 10 dagar idag och min pappa kommer aldrig att få träffa vårt barn, och kommer någon att vaka vid min dödsbädd? Men också när jag tänker på allt jag vill upptäcka tillsammans med vår son eller dotter. Alla platser vi ska besöka, alla böcker vi ska läsa, alla kakor vi ska baka, alla bad vi ska ta, alla känslor vi ska gå igenom, all glädje och all sorg vi ska dela. Hur vi ska stå med diskskum upp till armbågarna, hur vi ska baka lussekatter och kladda med deg, hur vi ska sjunga min barndoms sånger, trä smultron på ett strå, ha picknick inne och ligga i soffan en regnig dag och maratonläsa.

Ofrivilligt barnlösas dag. Idag är det min dag. Idag är det vår dag. Låt den inte bara passera förbi som kladdkakans dag, vänsterhäntas dag eller Black Friday. Säkert känner du någon som jag. Någon som är ofrivilligt barnlös. Varför inte skicka ett meddelande till en sådan vän. För det som gör mest ont är när vänner inte säger eller gör någonting. Det räcker med: "Hur mår du? Jag tänker på dig".

Idag går mina tankar till alla som delar samma sorg som jag.

8 kommentarer:

Sophie sa...

Hej Emelie, fina fina Emelie.

Jag brukar inte lämna någon kommentar och ska jag vara ärlig är jag sällan inne och läser. Inte för att jag tycker det du skriver på något sätt är ointressant men det kommer annat emellan och så är tankens stund förbi.
Men nu läste jag och jag känner att jag vill lämna ett litet spår. Jag tänker på dig då och då och jag vet ju sedan tidigare din längtan efter ett barn. Och jag läste mig till att du kom en bit på vägen men så hände det som inte borde få ha hänt.
Jag kan inte säga att jag förstår hur det känns att vara ofrivilligt barnlös, jag har ju haft lyckan att få det där, två gånger om. Jag påminns nu än en gång om hur tacksam jag ska vara, vilket jag såklart är. Men jag förstår hur ont det gör i dig. Det finns så oändligt många därute som inte borde få ha barn. Som inte förmår sig att vara en god förälder.
Du är motsatsen till dem. Du är en av dem som mer än någon annan borde få möjligheten att uppleva allt det du skriver att du önskar.

Jag önskar av hela mitt hjärta att du får ha din dag imorgon istället i framtiden.
Stor kram Sophie (från Innerstadspress)

Anonym sa...

Jag är fd ofrivilligt barnlös och även om jag tillslut fick barn så sitter dessa känslor kvar som en tagg i hjärtat. Mina känslor var så svarta och ångestladdade, de förmörkade allt i mitt liv. Jag tycker fortfarande att det är lite jobbigt i många situationer t ex på jobbet när kollegor talar om saker som är relaterade till föräldraskap för jag ser mig omkring och märker att där sitter M, drygt 50 och barnlös, och M-L närmre 40 och barnlös, och jag tror mig veta att de flesta barnlösa kvinnor på något sätt har varit tvungna att förhålla sig till det utanförskap som det innebär. Jag kan inte hjälpa att jag stillsamt irriterar mig på aningslösa föräldrar, som så obekymrat pratar på och ofta förstärker detta utanförskap. Jag ska be för dig och hålla tummarna för att du tillslut lyckas i din kamp. /A

Anonym sa...

Hej Emelie, och tack för dina tankar om din längtan efter barn. Du skriver så otroligt bra.

Kan inte nog beklaga att det ännu inte lyckats för er, men samtidigt är det två känslor som slåss i mitt inre när jag läser din text. Den första gäller den sorg och alla negativa tankar som detta skapar hos dig. Kanske är dessa så starka att de överkuggar allt det underbara och fantastiska du har fått i livet, som så många andra skulle ge sin högra arm för att få. Risken är att det du INTE fick har förminskat förmågan att känna glädje och tacksamhet för allt det du HAR fått?

Den andra tanken jag får när jag läser är att den bild av moderskap som du målar upp inte alls stämmer för fem öre med mina minnen av hur det var när mina barn var små. Som jag minns det, så handlade det till största delen om brist på sömn (i stort sett ingenting de första 3 månaderna med första barnet), oro över att maten skulle räcka och känslan av hopplöshet när man inte förstod varför ungen skrek oavbrutet, att aldrig få tid för sig själv och de egna behoven, att inte orka med sin man, att inte orka träffa sina vänner, oro och ängslan när barnen var sjuka, känslan av ett ha fått oerhört ansvar och att man inte alls räckte till, att alltid vara uppbokad med tider att passa och sådant som gällde barnen. Jag förstår att din längtan gör att du bortser från allt det är jobbigt och bara tänker dig allt i rosenrött, precis som man gör med så mycket som man verkligen längtar efter. Hoppas att du trots allt även har en mer realistisk bild av föräldraskapet, så att du inte blir helt chockad den dag det inträffar.

Jag önskar dig verkligen av hela mitt hjärta att få bli mamma, och jag ser fram emot dina små krönikor om de vedermödor som då upptar dina tankar.

Kram från Inga-Lena

Gunilla Nilsson sa...

Mitt gullebarn! Jag tänker på dig hela tiden och hoppas, hoppas att du till slut sa få lyckan att bli mamma.💖💖💖💖💖

Anonym sa...

Jag visste inte att vi hade en egen dag... "Firande" mors dag med min mamma och mina systrar, en äldre en yngre- båda har små döttrar.
Är ute på resa i Europa tillsammans med min älskling. Satt precis och åt middag. Ser att ett grått hårstrå faller ner i hans panna samtidigt som det välbekant värker till i livmodern. Mens. Mens igen. Hade varit fint att ge honom ett plus på fyrtioårsdagen om några dagar men icke.
Har läst kommentarerna ovan och kan bara säga att vi vet, vi vet att föräldraskapet innebär bajsblöjor, tröttma, kolik, mardrömmar att nåt ska hända, förtvivlade tårar och slit. Men, vi som ofrivilligt har fått längta i 10-15 år har kanske en mer ödmjuk inställning ibland till föräldraskapet än dom som det bara händer för, ibland av olyckshändelse? Låt det inkludera små fottramp på välinoljade golv och julbaksdegiga händer...

Pipperoni sa...

Sophie - Trevligt med en kommentar från dig. Jag skriver ju inte så ofta numera, så det finns inte så mycket att vara inne och läsa. Ja, jag har haft två missfall. Har ju åldern emot mig, men är inte beredd att ge upp riktigt än. Tack för att du tänker på mig och för att du tycker att jag skulle vara en bra förälder. :-) Kram.

A - Ja, den här resan har även påverkat mig väldigt djupt. Jag hoppas att om jag en gång blir förälder, så ska jag inte låta det ta över allt och glömma att det finns andra som kämpar, utan vara ödmjuk och varsam med dem som står utanför. Jag tror att jag precis som du alltid kommer att tänka på det, till skillnad från de som har fått sina barn utan kamp. Tack för din omtanke.

Inga-Lena - Det är alltid kul att höra att det jag skriver berör. Ja, under en tid så påverkade min längtan och tankarna på det jag inte har min förmåga att känna glädje och tacksamhet över det jag har. Men jag tror att det är en naturlig reaktion på svår sorg, förlust och lättare depression. När livet ger en örfil på örfil är det svårt att glädjas åt något alls. Men jag har kommit ut på andra sidan och just nu är jag glad och tacksam över mycket i mitt liv. Även om jag tror att det finns risk att jag kommer att hamna där igen om det blir så att jag måste ge upp min dröm. Jag kan inte hller vara nog tydligt med att bara för att jag skriver om det som skaver och gör ont, så är inte det som kommer fram på bloggen hela mitt liv, det är bara en liten del. Jag tror inte heller alls att jag har någon orealistisk bild av föräldraskapet. Jag tror att jag är bättre förberedd än de flesta. Jag har varit med på resan med mina syskon och alla mina bekanta och sett även föräldraskapets baksidor. Men jag tror också att även om de jobbiga stunderna förmodligen är många fler än de goda, så är det guldkornen som uppväger och gör allt det andra värt något. Precis som med allt annat i livet (t.ex att vara hundägare). Kram.

Mamma - Tack. <3

Anonym - Jo, visst har vi en egen dag. <3 Känner igen känslan när mensen kommer, månad efter månad och önskan att ge den man älskar det han också önskar. Ja, jag tror att vi som tillbringar år efter år i ofrivillig längtan vet bättre än de flesta att föräldrarskapet inte är rosenrött. Men jag ska aldrig, aldrig, aldrig klaga högt på att jag inte får sova eller inte har tid för mig själv, bara jag får det jag vill...

Anonym sa...

Inga-Lena:
Som ofrivilligt barnlös så finner jag dina kommentarer jätteprovocerande och (om jag ska vara helt ärlig) nedlåtande, även om jag tänker att du säkerligen skriver som du gör av någon slags omtanke.

Undersökningar visar att barn till IVF-föräldrar är mer psykiskt stabila än andra barn. Detta beror säkerligen på att föräldrar som tvingats gå igenom sådana extrema vedermödor för att bli föräldrar har tänkt igenom detta beslut att skaffa barn både en och flera gånger innan barnet kommer. Tro mig - dessa behandlingar är inget du går igenom utan att någon gång under processen ifrågasätta om du verkligen vill bli förälder i slutändan, man hinner tänka över för- och nackdelar både en och flera gånger innan man är klar - man måste verkligen v i l j a bli förälder för att utsätta sig för detta.

Jag förstår att sömnlösa nätter, oro och ångest är en del av föräldraskapet. Men jag förstår också hur naiv och priviligerad man måste vara för att tro att detta är ens i närheten så jobbigt som att sörja alternativet - dvs att kanske aldrig få barn. Det är lite som att gnälla över en förkylning till någon som kämpar med cancer. Helt ärligt.

Ofta får man höra från människor som haft turen att kunna yngla av sig att vi utan barn knappast kan förstå hur det är att vara förälder. Många av oss agerar extremt ödmjukt inför detta och merparten av tiden så vägar jag knappt ha åsikter om något som har med föräldraskap att göra, eftersom jag inte befunnit mig i situationen själv och inte kan veta exakt hur jag själv kommer agera i liknande situationer. Tänk vad ljuvligt det skulle vara om människor som fått barn utan problem skulle kunna applicera samma ödmjukhet och eftertanke när det pratar med oss ofrivilligt barnlösa..

Anonym sa...

Detta är A igen, som kommenterade ovan och som är före detta ofrivilligt barnlös. Jag tror inte att Inga-Lena menar något illa, men jag håller med ovanstående anonyma kommentar på så många sätt. Jag tänker ibland att det är de som fått barn enkelt dom inte uppskattar det de faktiskt HAR, utan fokuserar på negativa känslor såsom trötthet och otillräcklighet. När jag tillslut fick mitt barn så var jag äldst i mamma-gruppen men också mest harmonisk (och kanske lyckligast?). När de andra mammorna var hysteriska över sömnlösa nätter, tänkte jag stillsamt (jag sa inget) att det är 1000 gånger bättre att vara sömnlös för att man har ett barn som håller en vaken, än att vara sömnlös pga ångest och svarta tankar kring sin barnlöshet. Så är det för mig i alla fall. Jag känner så starkt för alla er som fortfarande kämpar med att få barn och jag önskar er lycka till ur djupet av mitt hjärta. Det finns inte ord för hur mycket välvilja jag känner för er situation. Jag vet....

/A