I påskas var du och mamma på er sista utlandsresa i Spanien, men efter det blev du svagare och svagare för varje dag. Trots att vi visste att du inte hade långt kvar så känns det tomt och sorgligt utan dig.
T och jag besökte dig i söndags. Du satt i rullstolen och vi tog med dig på en promenad runt huset. Det blåste kallt, men jag tror att du tyckte om att få lite frisk luft. Du pratade inte längre alls och orkade knappt öppna ögonen på hela tiden vi var där. Men när vi skulle gå och jag sade hejdå och klappade dig på armen lyfte du blicken, tittade på mig och log. Det leendet tar jag med mig.
För även om du kunde vara en gnällig surgubbe ibland så kommer jag alltid att minnas dig med glädje. Du hade nära till skratt och blev lätt rörd. Jag minns min pappa flygaren, tennisspelaren, resenären, vinälskaren, dansören. Pappa till fem döttrar. Min pappa.
Om jag får barn ska jag berätta om morfar Sture.
Adjö finaste pappa. Nu får du och Skräppan ta hand om varandra.
5 kommentarer:
Åh din fina fina pappa. Jag är ledsen för din skull. Han kommer att finnas kvar i dig, genom dig, men alltid saknas, tror jag. Vi pratar ofta ofta om morfar som är död hemma. Varför han dog och hur man blir ledsen, vem han var osv. Genom att prata om de som inte lever, finns de kvar hos oss. Fint att Skräppan får vara med sin pappa nu. Kramar till dig
Beklagar sorgen och förlusten.
Stor kram.
Tack, Frida och Tudorienne. <3
Beklagar sorgen. Bilden på dig, din pappa och flygplanet är fantastiskt fin.
/D
Tack, D.
Skicka en kommentar