Följ via e-post

fredag 19 februari 2016

Happy birthday

Om drömmar hade slagit in, om vi hade fått det vi önskade, om allt hade gått som det var tänkt, om inte, om inte, om inte... om hade varit. Då skulle vår son eller dotter ha fötts idag, den 19 februari. Imorgon fyller jag år och det skulle ha varit den bästa födelsedagspresenten någonsin. Men man får inte alltid det man önskar sig. Det vet ju alla. Det spelar ingen roll om man skriver till tomten, blundar och önskar hårt när stjärnor faller eller niger tre gånger för nymånens skära. Livet blir inte alltid som man tänkt sig. Ibland dör drömmar efter 11 veckor.

Om inte om hade varit så kunde vi också ha haft en son eller dotter på 1 år och 3 månader idag. Det är svårt att inte tänka på varje gång jag ser min systerdotters dotter. De kunde ha varit nästan jämngamla. Det kommer att bli svårt att inte tänka på varje gång jag ser min väns barn. Vi som skulle ha varit gravida samtidigt och fött i februari med knappt två veckors mellanrum. Det hjälper ingen att tänka så, men ibland är det svårt att låta bli. Att tänka på det som inte blev, på det som kunde ha blivit, på det som aldrig kommer att bli...

Det är också svårt att inte undra, varför? Trots att den frågan inte har något svar. Ibland tänker jag att det är dålig karma. Att det är nu jag får betala för den gången då den 16-åriga jag och min bästa vän för att slippa undan stämpeln som den töntiga hästtokiga trojkan medvetet undanhöll sanningen från en annan vän och sade att vi tänkte välja Samhäll, trots att vi valde Ekonomisk. Att det är nu jag får betala för den gången jag blev full och hånglade med min bästa väns pojkvän. Att det är nu jag får betala för att jag pratade med alla utom F om vårt förhållande. Att det är jag får betala för alla de gånger jag varit en feg och mesig jävel som inte vågat stå upp för mig själv och vad jag vill. Att det är det nu jag får betala för att jag inte var en ful och egoistisk jävel som bara lurade D och blev gravid.

Kanske straffar jag bara mig själv genom att tänka så. Innerst inne vet jag att det inte är sant. Jag har gjort, och gör, så gott jag kan. Jag försöker att vara en fin vän, en bra partner och en god människa. Jag lever sunt och äter bra. Jag har slutat äta gluten, dragit ner på vitt socker, dricker nästan ingen alkohol, går på akupunktur, mediterar, tränar, äter vitaminer och mineraler och dricker tomatjuice varje dag. Jag sköter mig exemplariskt. Andra röker och dricker och frossar och knarkar och får ändå barn. De är yngre, jag vet. Men det är ändå inte rättvist.

Ibland hatar jag min kropp. Den är frisk. Den är stark. Den är motståndskraftig. Men den är lömsk. Den behandlar embryon som cancer som ska bekämpas. Varje gång någon klagar på att de är förkylda eller har fått influensa, så önskar jag att jag också kunde bli sjuk. För det skulle visa att min kropp är normal.

Imorgon fyller jag 44 år. Jag kommer inte att få det enda jag önskar mig i födelsedagspresent. Men jag ska ha kalas och stolt fira alla mina 44 år. Jag vägrar att acceptera att jag är för gammal. Kanske finns det de som tycker att jag är naiv. Att jag lurar mig själv och blundar för fakta. Men jag vägrar att ge upp. På min dödsbädd ska jag kunna säga - jag gjorde allt jag kunde. Och det är bara vi två tillsammans som bestämmer när det räcker, när det är dags att ge upp, att gå vidare. Och där är vi inte än. 

3 kommentarer:

Tudorienne sa...

Jag hoppas för dig.
Ha en fin födelsedag!

Anonym sa...

Kram och grattis i förskott! Och vi vet bara om vi är för gamla eller ej i framtiden. Det är ju trots allt så att en del får barn sent i livet, och först om några år kommer vi veta om vi tillhör dem. Tänker på en närstående som hade gett upp. Första barnet, betydligt tidigare i livet, kom till efter flera ivf. Åren gick och det skulle inte bli fler, och så vid 44 års ålder skedde det spontant och oväntat och allt gick bra. Det är lätt att glömma bort att det faktiskt också händer. Att statistiken visar att 13% av kvinnorna födde barn i åldern 40-44 år på 1800-talet. Utan ivf, uppenbarligen!! Än kastar vi inte in några handdukar tycker jag, även om jag hoppas och tror (och vill) mer för dig än mig. Kram "Haren"

Pipperoni sa...

Tack Tudorienne!

Haren - nej, än kastar vi inte in några handdukar. :-) Fint med lite statistik också. Kram.