Följ via e-post

torsdag 24 oktober 2019

Elsa - för alltid på hedersplats i mitt hjärta

Elsa, 11 mars 2007 - 23 oktober 2019

Jag vaknar mitt i natten, går upp och går på toaletten. Tillbaka i dubbelsängen ser jag inga konturer av en varm hundkropp och jag behöver inte be någon att maka på sig så att jag får plats. Ingen kryper in under mitt täcke, lägger sig tillrätta och grymtar. Sängen känns tom och kall. Hela huset ödsligt. Jag gråter så mycket att jag väcker Tobias som håller om mig tills vi båda somnar om igen. 

Det är med tungt hjärta, rödgråtna ögon och en outhärdlig sorg i sinnet som jag skriver det här inlägget. Elsa finns inte mer. Hon är död. Borta. Och tomrummet hon har lämnat efter sig är enormt...

Igår kom den där dagen som alla hundägare fruktar. Dagen då vi var tvungna att ta beslutet att avsluta Elsas liv. Ett fruktansvärt beslut att behöva ta, och ändå var det inte svårt. Det fanns inget alternativ. Hon hade hostat och andats tungt och rossligt ett par veckor. Jag hade pratat med veterinären online och de trodde att det var kennelhosta. Men när det inte blev bättre och hon dessutom verkade tröttare än vanligt bestämde vi oss i tisdags för att åka in med henne till kliniken. De röntgade lungorna och när veterinären kom tillbaka visade hon först en bild på en frisk hunds lungor där själva lungorna på röntgen var helt svarta, sedan Elsas lungor som var fulla av vita streck och prickar. Fulla av metastaser. En juvertumör som spridit sig snabbt. 

Vi åkte upp till huset i Ljungskile, där Elsa älskade att vara, och fick en fin sista kväll och förmiddag tillsammans igår. Hon var pigg och glad när vi gick morgonrundan på stranden, hon åt sitt våtfoder med god aptit och hon fick komma ut på altanen och spana mellan spjälorna i räcket en sista gång. Vi satt länge tätt intill henne i soffan och klappade och klappade den mjuka, varma pälsen innan vi åkte tillbaka till kliniken. Allt gick så bra som det kunde. Hon fick lugnande och somnade tätt intill Tobias på en filt på golvet och vi höll båda våra händer på henne när hon tog sitt sista andetag. Men det gick så snabbt och det gör så ont.

Aldrig mer. Det är så svårt att förstå det begreppet trots att jag har varit med om det förut. Med min syster, med pappa, med Tobias pappa och för bara en vecka sedan med min svåger. Men med en hund är det så många aldrig mer... Elsa var en så stor del av vår vardag och vårt liv. Hon var med mig på jobbet och de flesta dagar var hon i min närhet 24 timmar om dygnet. Hon fick oss att skratta varje dag. Vi kelade med henne i timmar varje dag. Vi anpassade helgerna efter hennes behov. Det är kanske svårt att förstå för någon som aldrig har haft husdjur, men vi har förlorat en familjemedlem. En gigantisk del av vår lilla familj på tre saknas och kommer aldrig mer tillbaka. Vi är trasiga.

- Aldrig mer kommer Elsa att vaket sitta och titta med stora ögon och tigga räkor när vi äter skaldjur. 
- Aldrig mer kommer Elsa att låtsas att det kliar på nosen för att lura oss att fortsätta klappa henne när vi slutar.
- Aldrig mer kommer Elsa att komma springande till köket när vi tar fram osthyveln eller elvisparna för att vispa grädde.
- Aldrig mer kommer Elsa att springa in i huset och skrubba ryggen mot soffkuddarna för att uttrycka sin glädje när vi kommer hit på fredagkvällen. 
- Aldrig mer kommer Elsa att stoppa huvudet mellan spjälorna i altanräcket och spana efter oss när vi går och badar. 
- Aldrig mer kommer Elsa att sitta i soffan bredvid oss och tigga chips när vi sitter och sippar på drinken före maten.
- Aldrig mer kommer Elsa att springa rakt ut i mörkret och skälla när vi går ut till trädet för den sista kvällskissen. 
- Aldrig mer kommer Elsa att vandra från knä till knä runt bordet på familjefesten för att få kel av alla.
- Aldrig mer kommer Elsa att lägga huvudet på husses bröst när han kommer och lägger sig för att få sitt dagliga kvällskel.
- Aldrig mer kommer Elsa att ligga ihoprullad intill min mage som en varm, tröstande liten boll.
- Aldrig mer...

Det gick så snabbt. Det är så svårt att förstå. Det är så outsägligt tomt och tungt. Men med oss bär vi alla fantastiskt fina minnen. All glädje Elsa har skänkt mig och oss genom åren och all tröst hon har gett när vi har varit ledsna. Du kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta, min vackra, kloka, lilla hund. Du som charmade in dig hos de flesta. Du som hade tusen smeknamn. Elsa - glädjespridaren, sängvärmaren, reflexjägaren, livsnjutaren, skärgårdshunden, vakthunden, soldyrkaren, tröstaren och den keligaste, mest närhetstörstande hunden i världen. 

Igår var du här. Idag är du borta. Vem ska trösta mig nu? Du fattas oss... 













Inga kommentarer: