Nio år. Tiden går. Vännerna räknar tiden i hur barnen växer. Jag räknar tiden i Elsa-år. Hon växer inte, men jag blir ändå förstummad över hur fort åren går. Hon har vita hår över det bruna ögat nu, ett grovt och borstigt hårstrå ibland morrhåren och små knutor och skönhetsfläckar här och där. Men för mig kommer hon alltid att vara den vackraste hunden i världen. Det är drygt 9 år sedan jag på min 35-årsdag satt på golvet i huset på hästgården och grät över hur allt hade gått sönder. Det var då jag bestämde mig för att göra något som var viktigt för mig - att skaffa hund - och se till att lösa det, trots alla hinder. Ett par månader senare hämtade jag Elsa och vår första dag tillsammans satt jag återigen på samma golv med tårarna droppande ner i hennes mjuka valppäls och bestämde mig efter ett telefonsamtal för att flytta hem till Göteborg.
Elsas päls har genom åren fått ta emot många tårar som hon har försökt slicka bort ifrån mina kinder. Hon är min tröst. Hon är vår tröst. Men hon har också fått mig att le och skratta många gånger när det har varit som svårast. Vi har gjort mycket roligt tillsammans - gått kurser i agility, lydnad och rallylydnad, varit på utställningar, haft dragkamp med IKEA-råttan, upptäckt nya promenadställen, hoppat på klipporna, lekt kurragömma och suttit bredvid varandra på en stock och njutit av solen. Det finns fler foton på Elsa i datorn än på båten, eller på någon av oss. Hon är så söt när hon sover. Hon får oss att le varje dag.
Hon kan förstås också vara fruktansvärt jobbig, när hon vaktar och skäller, när hon helt okontaktbar jagar solkatter eller när hon trots varv efter varv i parken vägrar att bajsa, som om hon visste att vi ska lämna henne ensam och därför är extra angelägna. Ibland är hon för söt för sitt eget bästa: "Åh, det gör inget om hon hoppar, hon är ju så liten och söt". Men irritationen går fort över och vi skämmer bort henne med torskrygg, anka, grillad kyckling och syndiga mängder med kel.
Även om vi hade hund när jag växte upp, så är Elsa min första egna hund. Jag har lärt mig så mycket genom henne. En del önskar jag att jag hade lärt mig innan. Jag ville så mycket i början, läste alla hundböcker jag kom över och försökte göra allt rätt. Men orken räckte inte och tyvärr lyssnade jag en kort period på fel personer och gick emot min egen magkänsla. Jag tror inte att just det gjorde så stor skada, men det hade blivit lättare om jag hade gjort rätt från början.
När Elsa var drygt ett halvår och vi var nyinflyttade i Göteborg blev hon påkörd av en cykel. Det var mitt fel. Alltid människans fel, aldrig hundens. Jag gick i egna tankar och var ouppmärksam. Jag kommer aldrig att glömma hur hon skrek och hur cyklisten bara trampade vidare. Jag önskar att jag hade förstått då vilken chock det var för henne och tagit med henne till veterinären direkt. Men jag förstod först senare, när hon började gömma sig när vi skulle gå ut och aldrig kunde komma hem fort nog.
Så ont det gjorde i mig. Som vi har kämpat efter det. Det tog tid och skadan kommer nog aldrig helt att läka. Sår efter svåra trauman gör sällan det. Men steg för steg har det blivit bättre och vi har kunnat utöka våra rundor från att bara gå runt kvarteret till att återigen kunna utforska nya platser, även om hon alltid är lite osäker de första gångerna vi går en ny runda. Vi kommer nog aldrig att kunna promenera i Slottsskogen, där joggare och cyklister kommer i en rasande ström, både bakifrån och framifrån. Men det är okej. Jag föredrar också en klippa i skärgården, alla dagar. Och vem vet, kanske hade jag inte träffat T om inte Elsa hade blivit rädd efter olyckan med cyklisten...
För några år sedan förlorade jag henne nästan. Hon sprang efter en katt rakt mot vägen och jag såg en bil komma runt hörnet. Jag skrek, blundade och väntade på smällen. På skriket. Men det kom inte. I sista minuten vek hon av. Jag återupplever det ögonblicket ibland i mina drömmar och det är lika fasansfullt varje gång. Varje dag är jag tacksam över att jag fick behålla henne ett tag till. Jag vill inte tänka på den dagen hon inte finns mer. Även om jag vet att den kommer att komma.
Någon sade en gång till mig att min relation till Elsa var lite osund. Hur kan kärlek någonsin vara osund? Det finns inget osunt i mina känslor för dig. Lilla hund, jag älskar dig så mycket.
"Until one has loved an animal, a part of one's soul remains unawakened." - Anatole France
4 kommentarer:
Obegripligt att hon redan är nio år. Har det gått så lång tid. Tänk. Kan inte förstå hur någon kan tycks att ngn kärlek är osund, till djur eller människa. Jag upplever verkligen att jag hade en nära och djupt känslomässig relation med vår första katt. Vi hade ju många andra djur i vår familj genom åren, och en del kom jag närmare. Det är sorgligt att inte alla fått uppleva det, för det måste ju vara den enda anledningen till en sådan kommentar. Kramar Haren
Eftersom Haren inte kan förstå hur någon kan tycka kärlek är osund så ska jag försöka förklara genom att exemplifiera. Vad varje enskild individ lägger för betydelse i begreppet "osund" och "kärlek" varierar säkert kraftigt men ska man diskutera med andra eller för den del försöka förstå andra är det viktigt att inte utgå ifrån sin egen definition på "kärlek". Därför börjar jag med att exemplifiera att det finns vuxna människor som rättfärdigar sina övergrepp mot barn med att det är kärlek. Om inte det är osunt vet jag inte vad som är osunt. Ett annat exempel är individer som av kärlek stannar i relationer där de upprepade ggr blir misshandlade fysiskt/verbalt. Det är i mina ögon också väldigt osund kärlek. Ett annat exempel på osund kärlek är individen som hela sitt vuxna liv lever "ensam" ihop med sina fem katter. Katterna blir ett substitut för kärleken till en människa på ett osunt sätt (man vågar inte närma sig kärleken till en annan människa för att den kärleken kan smärta alltför mycket). Ytterligare ett exempel kan vara individen vars kärlek till sig själv blir så stor att det yttrar sig i narcissistiska drag.
Jag skulle nog kunna ge minst tio exempel till på vad som i mina ögon är osund kärlek. Viktigt att betona är dock att jag inte har för avsikt att förminska kärleken till en annan människa eller djur. Man kan såklart ha en djup kärlek till ett djur utan att den på något sätt är osund. Men som allt gott här i världen så kan också kärlek brukas på ett osunt sätt. Det är i alla fall min åsikt.
/D
Hur lätt att leva sig in i din berättelse, och hur enkelt att förstå din kärlek till lilla Elsa! Den kärleken som Elsa visar dig är alltid självklar och osjälvisk, aldrig beräknande. Den kan du alltid lita på. Människor kan svika och göra dig besviken. Din hund är alltid din, och hennes kärlek är alltid där för dig. Det är en stor gåva, och bara att få uppleva det är värt hur mycket som helst. Krama Elsa från mig!
/Inga-Lena
Så fint.
Skicka en kommentar