Mardrömmar, panik, resignation

Jag sover oroligt och drömmer mycket mardrömmar just nu. Men i natt drömde jag också att D och jag fick barn, en liten pojke. D var helt fascinerad av barnet och satt i timmar och bara tittade på honom och såg fler och fler av sina egna drag i barnets ansikte. Jag hoppas att det var en sanndröm, men jag har förnuft nog att inse att det snarare var en önskedröm.

Igår fick D panik över att han har så mycket att göra med flytten. PANIK? Själv har jag panik över flyttlådor staplade i hela huset, tomma byrålådor, ett uppstyckat gemensamt liv, förlorad kärlek, krossade drömmar...

Just nu känner jag mest djup sorg, besvikelse, trötthet och resignation. Men det har också smugit sig in en knivsudd förakt. Jag gillar det inte, men det är väl oundvikligt kanske. Självbevarelsedrift?

När D bestämde sig för att tacka ja till lägenheten sade han att han flyttar för att han inte vill förstöra vår vänskap, för att han inte vill att vi ska förgöra varandra. För mig fick det snarare motsatt effekt. I min värld gick det rasande fort, jag kände det som om han bara gav upp direkt, som om han inte ens ville försöka att anstränga sig för oss det minsta lilla. Det får mig att känna att han tar vår relation lättvindigt, att han behandlar den helt utan respekt. Det känns som om han tar allt det fina vi har haft i ena handen, och allt det fina som vi kunde ha fått i den andra, och knycklar ihop det till två bollar som han kastar i papperskorgen. Sedan borstar han av händerna, rätar på sig, sätter sig tillrätta framför datorn och går vidare med sitt liv. Jag vet att det inte är så, men det är så det känns.

Lärdom, längtan, lust

Ok. Vad innebär det jag skrev igår rent konkret i mitt liv just nu?

Lär av det förflutna
Jag ska sluta att vänta på rätt tillfälle att säga vad jag känner. Jag önskar att jag hade tagit upp barnfrågan med D tidigare, istället för att försöka att inte pressa honom, istället för att vänta på att han skulle bli frisk, istället för att vänta till efter sommaren för att inte förstöra semestern. Jag hade mått bättre av det. Men gjort är gjort och det enda jag kan göra är att försöka agera annorlunda nästa gång.

Planera för framtiden
Jag har länge velat ha hund. Men åter igen har jag väntat på rätt tillfälle. När jag jobbar mindre, när jag får mer tid. Men jag får väl se till att skapa mig den tiden då. För det är något jag verkligen vill. Jag ska prata med min chef om att gå ner i arbetstid och om att jobba hemifrån minst en dag i veckan. Övriga dagar får vovve gå på hunddagis. Jag ska börja planera för detta. Det ska gå.

Lev i nuet
Jag ska försöka att bli bättre på att hitta det lilla i vardagen att vara tacksam för och njuta av. De små ljuspunkterna i mörkret. Just nu är jag tacksam för det stöd jag känner från familj och vänner. Jag vet att de finns där och jag ska anstränga mig för att prata mer med dem, för jag vet att det får mig att må bättre.

Men jag erkänner att det är svårt just nu. Nuet känns bara plågsamt. Jag har svårt att finna glädje i någonting även om jag försöker. Jobbet är en pina, maten smakar ingenting, jag njuter inte av träningen, jag har inte lust till någonting. Utom till D, ironiskt nog. Det enda som ger lite tröst är att vara nära honom och samtidigt är det han som är orsak till att jag mår så här.

"Du är min renaste tröst,
du är mitt fastaste skydd,
du är det bästa jag har,
ty intet gör ont som du.

Nej, intet gör ont som du.
Du svider som is och eld,
du skär som ett stål min själ -
du är det bästa jag har."

Karin Boye (Även min favorit, Eva :))

Ett bra inlägg om kvinnors lust och kvinnors sexualitet hittar du för övrigt här. Jag kan bara hålla med.

Lär av det förgångna, planera för framtiden, lev i nuet

Carpe diem, fånga dagen, lev i nuet. Vår tids levnadsmotto. Jag håller med, till viss del, men jag tror inte att det är hela sanningen.

Jag tror att vi bör leva i nuet i den bemärkelsen att vi är närvarande i och njuter av stunden. Att vi är tacksamma för det vi har, att vi lägger märke till hur maten smakar, hur det doftar ute och hur människor omkring oss beter sig med sina små egenheter, istället för att fundera på vad vi ska göra sedan och oroa oss för morgondagen. Jag tror också att vi måste försöka att inte skjuta upp till morgondagen det vi kan göra idag, för en dag får vi slut på morgondagar. Vi ska inte spara saker till ett särskilt tillfälle, för det tillfället kanske aldrig kommer. Varje dag är ett särskilt tillfälle att använda finporslinet, att dricka upp champagnen, att säga till dem vi älskar att vi älskar dem. "De bittraste tårar som gjuts över graven är över ord som lämnats osagda och handlingar som lämnats ogjorda". Harriet Beecher Stowe

Jag tror däremot inte att "lev i nuet" betyder ryck på axlarna åt framtiden. Tyvärr tycker jag att det i dagens individualistiska samhälle finns en tendens till det. Förverkliga dig själv, skit i alla andra, skit i framtiden, det är bara idag som räknas, det är bara du som räknas. Det spelar ingen roll hur du lever, bara du har kul. Känns livet tomt? Köp nytt, byt ut, konsumera mer. Jag tror att priset blir ensamhet och ingen verklig närhet till någon annan.

Hur vi agerar i nuet påverkar framtiden och det får vi inte glömma. Genom att föreställa oss konsekvensen av våra handlingar kan vi se meningen med att vara miljövänligare, meningen med att yttra ett omtänksamt ord.

Att bara säga "lev i nuet" är för ensidigt och inte realistiskt för en tänkande människa. Redan när vi säger att vi "ska leva i nuet" tänker vi ju på framtiden. Och vågar vi inte drömma alls så begränsar vi våra möjligheter. Genom att tänka på framtiden hittar vi motivation för att sätta igång och jobba på oss själva och må bättre i nuet. Varje morgon har vi en ny möjlighet att göra ett nytt val för vårt liv. Att göra något för att förverkliga våra drömmar. Försöker vi inte att förverkliga våra drömmar tror jag att vi blir bittra.

Någon har sagt att problemet med att inte ha något mål är att man kan springa hela livet fram och tillbaka på banan utan att någonsin korsa mållinjen. Jag tror att vi behöver drömmar och mål. Det skapar mening att vara på väg någonstans. Men det kanske inte alltid är så märkvärdigt som vi trodde när vi väl kommer fram. Kanske att den största livskänslan är när man är på väg att förverkliga sina drömmar och mål. "Nog finns det mål och mening i vår färd - men det är vägen, som är mödan värd." Karin Boye

Så mitt recept är "Lär av det förgångna, planera för framtiden, lev i nuet".

Canta y no llore

Idag har varit en tung dag, insvept i ett täcke av sorg och vita snöflingor som sakta, sakta faller till marken. Jag känner mig bräcklig. Jag börjar gråta för ingenting. Det är tröttsamt att hela tiden behöva kämpa emot. Jag vet att det är bättre att släppa fram känslorna, men hur det än är så är det svårt att sätta sig och storgråta i omklädningsrummet på gymet, i mataffären eller på tåget, mitt i ett hav av okända människor.

Det oroar mig lite att jag inte klarar av jobbet just nu. Jag är närvarande, jag sitter på min blå IKEA-kontorsstol, men jag jobbar mycket lite. Jag har en oerhört förstående chef och jag vet att jag har en kompetens som de inte så lätt kan ersätta. Men jag mår inte särskilt bra av att känna att jag inte gör det jag ska.

Jag går och tränar på luncherna, mest av gammal vana, inte för att jag njuter av det som jag brukade. Men jag mår åtminstone bättre efteråt. Jag vet att jag måste försöka hitta glädjen i de små sakerna i vardagen igen och jag vet att jag kommer att göra det också, men, som sagt, idag är det svårt.

Jag tror att sorgen måste få ta sin tid och jag tror att den kommer att ta lång tid. För mig känns det som en lämplig tid att reflektera över livet, över vad som är viktigt för mig och över vad jag vill. Jag läser mycket, jag tänker och funderar, skriver och funderar ännu mer. Jag ska dela med mig av mina tankar här så småningom.

Utanför Konsum stod idag en man och spelade dragspel. Han spelade "De Camino a la vereda": Ay, ay, ay, ay, canta y no llore... Jag log, för sången fick mig att tänka på en av mina bästa vänner, en mycket klok person. Hon kommer till Stockholm om ett par helger och jag ser fram emot att träffa henne då. Det är dagens ljuspunkt.

Imorgon är en ny och förhoppningsvis bättre dag.

Kärlek vs förälskelse

”Kärlek är inte ett ögonblickets känsla utan ett medvetet beslut om ett sätt att leva.” Ulrich Schaffer

Jag tror att det ligger väldigt mycket i detta. Förälskelse är en känsla, men kärlek är och måste vara ett medvetet beslut från båda parter.

"I have a very strong feeling that the opposite of love is not hate - it's apathy. It's not giving a damn." Åter igen min husgud, Leo Buscaglia

Bakelsen är uppäten, botten is nådd

Igår hade jag den tristaste födelsedagen hittills i mitt 35-åriga liv. Det är skönt att den är över. Jag var arg, jag grät. Jag fick en bakelse. Den är uppäten. Om ett år fyller jag 36 och då ska jag vara glad. Så är det bara.

Jag känner mig helt utmattad idag. Men jag kom i alla fall till vissa insikter igår och nu längtar jag bara till den 1 mars när han flyttar. En dryg vecka kvar. Det är lika bra. Jag är värd bättre.

"För the botten is nådd. Hur långt kan man gå? Hur lågt kan man sjunka? Hur kasst kan man må? Kändes för jävligt innan men det börjar bli lite bättre nu min vän. Om jag tappar fästet och trillar ner ska jag klättra upp igen." Timbuktu

Är botten nådd? Det känns så. Men det har det gjort förut och sedan har jag bara sjunkit ännu längre ner än jag trodde var möjligt. Låt mig bara säga att jag hoppas att det är så den här gången, för då kan det bara bli bättre. Ovan molnen lyser solen från en klarblå himmel, eller hur var det nu?

Jag ska försöka komma ihåg att: “When we cling to pain we end up punishing ourselves.” Leo Buscaglia

No more hurt, only more love

Jag vidhåller att man måste TRO på kärleken för att få ett förhållande att fungera. Att man måste underhålla den, vårda den. Även om man aldrig kan veta vad som väntar runt hörnet så måste man tro på en gemensam framtid. "Kärlek är att måna om den andres välbefinnande och utveckling, att måna om den gemensamma utvecklingen och framtiden." (Tomas Böhm)

Jag vill inte känna mig så här längre. Jag vill inte vara en sorgsen, nedslagen, svartsynt person. Jag är inte sådan egentligen. Jag har så mycket mer att ge.

Jag vill slösa med min kärlek. Jag vill skratta, jag vill le, jag vill vara glad. Jag vill ge av mig själv. Jag vill tänka ut små söta lappar med kärleksbudskap att stoppa i min älskades ficka, skriva kärleksmeddelanden med läppstift på badrumsskåpet, månader i förväg fundera ut vad jag ska hitta på för roligt till hans födelsedag, laga hans älsklingsrätt, köpa hem hans favoritgodis, massera honom i hårbotten när han har huvudvärk, bjuda vänner på middag och se fram emot en trevlig kväll tillsammans. Jag vill gå en långpromenad i snön och göra snöänglar tillsammans. Gå och träna ihop och tycka att han är snyggast på gymet. Ta en cykeltur tillsammans i den första vårsolen. Jag vill ligga och prata i timmar innnan man somnar, trots att man vet att man kommer att vara jättetrött nästa dag, för att jag ändå vill dela mina tankar med honom. Jag vill känna mig fullständigt avslappnad i hans närhet. Få skrattanfall tillsammans. Vara nakna utan att skämmas det minsta. Älska. Sätta hans behov framför mina egna, för att det gör mig ännu lyckligare att se honom glad. Bara sitta tysta bredvid varandra. Jag vill drömma, planera och se fram emot framtiden tillsammans med förväntan och tillförsikt. Viss om att även om vägen kan vara krokig, så ordnar det sig, eftersom vi har varandra.

"Det svåra är inte att hitta någon att älska, utan att älska den man har." Ur Lantana
Men, det är nog bättre att jag ger min kärlek till någon som kan förvalta den, till någon som vill ha den, till någon som kan tro.

Idag fyller jag 35 - grattis till mig. Och idag väljer jag att lyssna på Moder Teresa:

"I have found the paradox, that if you love until it hurts, there can be no more hurt, only more love."

Tankar om barn

Vissa dagar önskar jag att jag bara hade slutat med p-pillren utan att säga något till D. Jag undrar vad han hade gjort om jag bara hade sagt en dag att jag var gravid. Hade han stuckit då också?

Om han hade gjort det så hade jag i alla fall burit på hans barn, jag hade åtminstone fått en liten del av honom. Själviskt? Ja, absolut. Men det är så det känns. Om jag inte kan få honom, vill jag hellre ha en bit av honom, än ingenting alls.

D verkar tro att det bara är ett barn jag vill ha egentligen, inte honom. Han har fel. Vissa dagar tror jag till och med att jag hade valt honom över barn, om jag nu hade fått välja. Jag har aldrig haft någon brinnande barnlängtan och har det fortfarande inte. Men jag har svårt att tänka mig ett liv utan barn. Med D har jag för första gången känt att jag gärna skulle vilja, att jag nog skulle våga. Jag är övertygad om att han skulle vara en bra pappa, bättre än jag skulle vara som mamma, och jag tror att han skulle må bra av att få en egen familj.

Man ska inte skaffa barn om förhållandet är dåligt. Barn räddar inga förhållanden, snarare tvärtom. Jag håller helt med. Men vårt förhållande var inte dåligt, det tror jag inte att någon av oss tycker. Tvärtom.

Jag har funderat på att skaffa barn på egen hand, utan pappa. Men jag lurar bara mig själv, jag vill inte ha barn med någon anonym, jag vill ha D:s barn. Kan jag inte få det, så tror jag att jag nöjer mig med att skaffa en hund istället.

Jag läste ett citat någonstans, jag har tappat bort var, men det löd ungefär så här: "Världen skulle vara glest befolkad om kvinnorna bara hade fött de barn som männen ville ha."

Jag börjar tro att det ligger en hel del i det.

Dagens citat

"Att älska är att riskera att inte bli älskad tillbaka.
Att hoppas är att riskera att bli besviken.
Men man måste våga ta risker, för den största risken i livet, är att inte riskera någonting.
Den som inte riskerar något, åstadkommer inget, ser inget har inget, är inget.
Den kan inte lära sig något, inte känna, inte förändras, inte växa, inte älska, och inte leva."

Okänd

Det slog mig

Det slog mig just att jag, även om jag verkligen tänker efter, inte kan påminna mig om att jag någonsin har sett någon av mina föräldrar gråta...

En något bättre dag

Den senaste veckan har varit överdjävlig. Jag var och tittade på ytterligare en lägenhet i tisdags kväll. Den var mysig, men det enda jag kunde tänka på var vad D skulle tycka och hur det skulle vara att bo där tillsammans.

Jag vill inte börja om. Jag är snart 35, inte 20. Jag vet inte hur jag ska orka. Det känns ibland som jag aldrig kommer att bli glad igen. Jag känner så mycket besvikelse, ilska, sorg och vanmakt och det värsta är att jag vet att det kommer att bli mycket, mycket värre innan det bir bättre igen.

Men idag är av någon outgrundlig anledning en bättre dag. Jag försöker att vara glad för det lilla. Jag har köpt tulpaner till mig själv, jag har varit och tränat, jag har mailat mamma och mina systrar och jag har tackat ja till en middag hos en god vän i helgen.

Dessutom har jag beställt en ny stereo, eftersom den vi har är D:s och vet att ja inte kommer att klara mig utan musik. Jag har använt pengar jag fick av min syster i somras till detta, tack syster. Jag hoppas att den kommer att ge mig mycket glädje. Så här ser den ut:

Hon som tassar på tå

Hemma hos oss, när jag var barn, fick man aldrig bli arg. Så fort man bara höjde rösten minsta lilla fick man höra "inte den tonen" eller "i det här huset skriker vi inte på varandra". När mamma blev arg slog hon i skåpsdörrarna istället för att säga vad det var.

Jag har fortfarande svårt att bli arg. Jag blir ledsen istället.

Jag har blivit arg på D ett par gånger de senaste månaderna. Riktigt okontrollerat arg, så att jag nästan blev rädd för mig själv. Jag är nog fortfarande arg på honom - arg för att han ger upp så lätt, arg för att han inte tycker att jag är värd att kämpa för, arg för att han inte vill gå till botten med problemen utan bara flyr, ger upp, stoppar huvudet i sanden. Ja, jag är jättearg, skitförbannad, vansinnig. Jag vill egentligen skrika åt honom och slå honom, få honom att vakna.

Men det varar bara en millisekund, sedan känner jag mig bara besviken och ledsen igen och vänder känslorna mot mig själv istället. Jag känner mig misslyckad och värdeslös. För det måste ju något fel på mig eller det jag gör, eftersom han inte kan älska mig. Jag vet att det inte är så, men det är så det känns.

Jag vill inte att han ska vara arg på mig, som jag vet att han blir när jag anklagar mig själv, så jag gråter i min ensamhet. Varje dag när jag sitter på tåget på väg hem från jobbet kommer tårarna. Sedan går jag den 15 minuter långa promenaden hem från tåget dubbelvikt av smärta, gråtandes, jämrandes för mig själv.

Min uppväxt lärde mig att dölja mina känslor för dem jag älskar mest. Jag tassar på tå för att inte störa, för att inte vara till besvär, för att inte göra ont värre.

Domedagen

D sade igår att det känns som om Domedagen närmar sig. Jag kan bara hålla med. Domedagen, Dagen D, dagen då D ska flytta. 1 mars, bara två veckor kvar.

Jag försöker fortfarande så gott det går att förtränga tankarna på hans flytt, för att överleva. Ibland lyckas det, ibland inte. Igår började tårarna plötsligt att rinna ner för kinderna när jag satt på tåget på väg hem. Jag orkade inte bry mig. Jag vågar inte ens tänka på hur det ska bli när han väl är borta.

Jag hoppas fortfarande att det finns en chans att han ändrar sig, att vi kan komma överens, kompromissa, hitta tillbaka till varandra. Men faktum kvarstår, 1 mars flyttar han. Min syster tyckte att han tog en stor risk med att flytta, att när man väl är ifrån varandra så avskärmar man sig och att han riskerar att jag träffar någon annan. Det känns inte som om det finns någon risk för det, men det kommer definitivt inte att bli samma sak.

Den dagliga kontakten och närvaron kommer att upphöra. Det som vi tidigare har tagit för självklart kommer att försvinna: möjligheten att byta ett par ord om hur dagen har varit, möjligheten att snudda vid honom när vi går förbi varandra, möjligheten rufsa honom i håret när han sitter framför datorn eller säga något som man just har kommit på, möjligheten att laga en god middag tillsammans, att gå en promenad ihop, att prata en stund innan man somnar, att få en kram när man behöver det.

"Det är verkligen ingen vidare mening med att uppleva intressanta saker som översvämningar, om man inte får vara två om dem. Det är bra mycket trevligare att vara två." Nalle Puh

Verklighetsflykt

Idag för fyra år sedan, efter att D hade varit hos mig, ville han väcka sin mamma mitt i natten och säga till henne: "Du kan sluta oroa dig nu, jag har hittat kvinnan i mitt liv".

Vad hände?

I helgen lyckades jag stundtals förtränga verkligheten i ett desperat försök att njuta av och skapa ett bra minne av den sista tiden tillsammans med D.

Hallå! Vakna! Vem försöker du lura? Ingen annan än dig själv. Han ska flytta. Flytta. FLYTTA. Fatta det! Idiot.

Humörets växlingar

Jag känner mig orkeslös och trött.

Mitt humör kan växla upp till tio gånger på en dag. Stundtals känner jag mig rätt ok, jag inbillar mig att allt kommer att ordna sig, jag förtränger verkligheten och låtsas som allt är som vanligt. Nästa sekund ringer D:s nya hyresvärd, han undrar vem som ska ta stekpannan eller pratar om att han måste köpa ny säng och jag slungas tillbaka rakt ner i asfalten på ett ögonblick och känner mig helt överkörd, förtvivlad, nervös, får ont i magen och kan inte äta. Sedan pratar vi en stund och det känns lite bättre igen, och så håller det på, dagarna i ända.

Det är tröttsamt.

Tre beslut

Idag är det precis fyra år sedan D kysste mig för första gången. Vi spenderade hela dagen ihop: gick på vårsalongen på Liljevalchs, åt på Sawadee (han fick knappt i sig något), var på bio och såg Sagan om de två tornen. Jag minns vad det var för väder, jag minns vad han hade på sig, jag minns hans blickar, jag minns min reaktion när han kysste mig.. Trots att det låg i luften och jag bara väntade på att det skulle hända så blev jag helt förskräckt, röd i ansiktet och flög upp i ett hörn av soffan. Han måste ha tyckt att jag var helt tokig, stackarn. :) Y

Igår tog jag tre beslut:

1) Jag tackade nej till lägenheten. Jag kände mig helt vettskrämd när jag varit på visningen och grät hela vägen hem. Jag vill inte. Jag förmodar att jag måste så småningom, men jag måste faktiskt inte ta första bästa. Jag vill åtminstone försöka hitta en tvåa.

2) Jag ringde och bokade tid hos en terapeut som jag har blivit rekommenderad. Jag ska dit den 19 februari. (Jag önskar att D ville följa med, han tar emot par.)

3) Jag pratade med mamma. Nu vet hon i alla fall. Samtalet gav inte så mycket, men det är skönt att ha det avklarat. Hon var förstås ledsen för min skull och tyckte att D betedde sig "knäppt" (nyanserat). Hon lyckades få ur sig en del konstiga saker också: "hur ska du fira din födelsedag?" (jag vill inte fira den alls, tack), "ska du inte flytta ner till Göteborg nu då?" (jag vet inte vad jag vill, men att fly till Göteborg vet jag att jag definitivt inte vill, jag är inte redo att ge upp än) och "du får höra av dig lite oftare nu då" (jag orkar inte). Jag önskar att jag kunde må bättre av att prata med henne, men det enda jag känner är irritation.

Efter detta var jag helt slut. Känner mig fortfarande utmattad.

Att prata med sin mamma

Idag är det tungt. Jag hade svårt att ta mig upp ur sängen imorse, jag får anstränga mig för att sätta den ena foten framför den andra och jag orkar knappt öppna munnen när någon tilltalar mig. Jag är på gränsen att börja gråta hela tiden, utan någon särskild anledning.

Det är underligt, jag har alltid sett mig själv som en drömmande, grubblande, melankolisk och tidvis ganska svag och osäker individ. Men på senare tid har jag förstått att de flesta uppfattar mig som väldigt stark. "Du är ju stark, du klarar dig alltid." säger de. Jag måste ha en enastående förmåga att dölja hur jag känner mig. Men idag lyser sorgsenheten igenom. Människor jag knappt känner frågar mig hur det är fatt.

Mamma har försökt nå mig i flera dagar. Hon och pappa har varit bortresta, så jag har inte pratat med henne sedan på nyårsafton då jag skjutsade dem till flygplatsen. Hon vet med andra ord ingenting. Jag orkar inte prata med henne. Jag har aldrig varit särskilt bra på att prata med henne om mina känslor, kanske för att hon har en förmåga att vara "käck" i svåra situationer och bara säga saker som "det ordnar sig säkert ska du se". Men jag måste väl? Jag har över huvud taget svårt att prata med mina närmaste vänner och min familj om det som händer. De vet ingenting. Jag pratar hellre med D:s mamma, våra gemensamma vänner eller fullständiga främlingar. Vad beror det på?

Lägenhetsvisning

Ikväll ska jag titta på en lägenhet. Känner mig nervös, fladdermössen är igång igen. De fladdrar panikslaget varje gång någon praktisk angelägenhet kring separationen kommer upp. Jag försöker intala mig att jag bara ska titta. Jag försöker intala mig att det inte är verkligt.

Jag har funderat kring boendet och kommit fram till att jag nog skulle ha råd att bo kvar i huset (har fått lite mer i plånboken efter skattesänkning samt minskad CSN-betalning). Men jag tror inte att jag vill bo kvar ändå. Jag vill inte lägga så mycket pengar på hyra, eftersom jag vill ha råd att gå ner i arbetstid snarast (kanske jobba 80% och få mer tid att skriva) och jag vill ha råd att gå i terapi.

Dessutom är huset så starkt förknippat med mitt och D:s liv tillsammans, så jag tror inte att jag klarar av att bo kvar där själv. Jag kommer bara att se hålen efter honom och hans saker.

Om vi skulle hitta tillbaka till varandra är det kanske ändå bättre att vi börjar på nytt i en ny bostad.

Men det känns sorgligt. Jag har trivts så bra i vårt lilla hus på hästgården. Jag kommer att sakna lugnet, närheten till naturen, till stallet, alla djuren, blommorna om våren, rymden i vardagsrummet, de breda golvtiljorna och de tjocka timmerväggarna...

Tillbaka till den bistra verkligheten

Tillbaka i verkligheten efter en intensiv konferensvecka. Det har varit fullt program hela veckan och jag har knappt haft någon tid alls för mig själv. Det kändes väldigt jobbigt och motigt i början av veckan, jag mådde inte bra och undrade hur jag skulle orka. Jag höll mig på min kant, gick och lade mig tidigt och gick upp och sprang en runda varje morgon före frukost.

Eftersom det var så fullt upp hela tiden lyckades jag dock tränga bort tankarna på livet här hemma mot slutet av veckan och det kändes lite bättre. Det var många bra föreläsningar som gav en del nyttiga insikter. Jag var till och med ute och dansade en kväll och kände mig attraktiv och uppskattad. :) Så jag är faktiskt glad att jag åkte.

Men så fort planet tog mark på Arlanda igår kväll kom alla känslorna tillbaka och idag har det varit ganska tungt. Jag var inne och tittade på D:s presentation på Spray date och såg att han hade ändrat status från upptagen till singel. Det gör ont.

Men, jag har också insett den här veckan att jag inte kan göra mer. Jag har talat om för honom hur jag känner, vad jag vill och vad jag önskar. Det finns inget mer jag kan göra just nu. Men, jag har inte givit upp än, jag kommer att fortsätta att leva på hoppet ett tag till.

Nu ska jag koncentrera mig på att försöka fundera ut vad jag ska bli när jag blir stor.