onsdag 21 februari 2007

Bakelsen är uppäten, botten is nådd

Igår hade jag den tristaste födelsedagen hittills i mitt 35-åriga liv. Det är skönt att den är över. Jag var arg, jag grät. Jag fick en bakelse. Den är uppäten. Om ett år fyller jag 36 och då ska jag vara glad. Så är det bara.

Jag känner mig helt utmattad idag. Men jag kom i alla fall till vissa insikter igår och nu längtar jag bara till den 1 mars när han flyttar. En dryg vecka kvar. Det är lika bra. Jag är värd bättre.

"För the botten is nådd. Hur långt kan man gå? Hur lågt kan man sjunka? Hur kasst kan man må? Kändes för jävligt innan men det börjar bli lite bättre nu min vän. Om jag tappar fästet och trillar ner ska jag klättra upp igen." Timbuktu

Är botten nådd? Det känns så. Men det har det gjort förut och sedan har jag bara sjunkit ännu längre ner än jag trodde var möjligt. Låt mig bara säga att jag hoppas att det är så den här gången, för då kan det bara bli bättre. Ovan molnen lyser solen från en klarblå himmel, eller hur var det nu?

Jag ska försöka komma ihåg att: “When we cling to pain we end up punishing ourselves.” Leo Buscaglia

4 kommentarer:

Anonym sa...

Jag tror faktiskt ärligt talat att det bara kan bli bättre nu, visst kommer det kännas hemskt konstigt när han flyttat men du har ändå lyckats bearbeta en hel del inom dig redan. Och när du är själv blir du tvungen att bara tänka på dig själv och vad som är bäst för sig. Det låter lätt att säga, men jag vet att det kommer ordna sig för dig, du är stark, trots att du säkert inte känner dig så.
Och när du känner att du orkar så vore det himla trevligt att kanske planera in en liten tjej/ridweekend framåt våren..? Ha det i tanke iaf :)Stor kram på dig!

Dagboken sa...

Leo Buscaglia har skrivit många kloka saker. Kommer ihåg att jag läste honom mycket för ett tag sen. Jag tror att vi faktiskt är ute efter att straffa oss själva alltför ofta... Jag skulle kunna säga att du är stark, men jag vet att du inte har något val och precis som du skriver så tror man att man ibland att man inte klarar mer men så blir allt bara värre och man klarar det oxå. Ibland har jag undrat vad som händer när man inte orkar mer... Vet inte vad jag ville säga, det blev mest bara flum. Tänker på dig trots att jag inte känner dig.
KRAM

Bossarun sa...

Hej tjejen, Jag är verkligen ledsen där jag sitter med huvudet mellan benen och skäms. Skäms som så många andra år då jag alltid ringer och gratulerar dig en dag försent. Ingen av er svarade hemma och inte heller du på mobilen. Går in och läser din blogg och hamnar i total sinnesförvirring. Hur frånvarande har inte jag varit i min egna värld, hur längesedan var det vi talades vid och jag läste din blogg ?? Jag är helt ställd, paff och vet ärligt inte vad jag skall skriva...
Hittade tillslut själv in i denna värld och roade mig med att skaffa mig en egen sida www.bossaneto.blogspot.com
Du behöver inte ringa mig, jag ringer dig. STOR KRAM

Karika Pyry sa...

Det låter som om du är på rätt väg vännen! Nu kan det bara bli bättre!

Tänker på dig!
Kram!