Det förflutna stod ansikte mot ansikte med nuet

Jag har drömt mardrömmar på sista tiden. Riktigt läskiga, otäcka mardrömmar där jag har vaknat av mitt eget tysta skrik eller av min egen gråt. Jag drömmer sällan mardrömmar. Kanske en, max ett par gånger om året, om ens det. Så två gånger på mindre än en månad är ofta i min värld. 

Det har varit drömmar som har fått mig att vakna med hjärtklappning, rädsla och ångest. Men också drömmar, som jag när jag har vaknat till och insett var jag befinner mig, har haft svårt att förstå att jag har upplevt som så hemska. Drömmar om formbröd, färgburkar och neonfärgade spårlinor. Det låter helt galet, jag vet. Men oavsett objekt, så har det varit drömmar om saker som inte har varit det de har utgett sig för att vara. Drömmar som bottnar i en känsla av att inte ha kontroll. Om att inte kunna styra. Drömmar om saker, känslor eller personer som inte var det jag trodde att de var. Drömmar som har lämnat efter sig känslor av rädsla.  

I natt drömde jag dock inga mardrömmar. Jag hade tryggheten av att ha någon som andades alldeles intill mig. Men jag drömde ändå en lång, invecklad och väldigt verklig dröm. En underlig dröm. En dröm där det förflutna stod ansikte mot ansikte med nuet. En dröm som delvis handlade om att inte ha kontroll, men kanske ännu mer om att våga släppa den. 

Kanske är det därför jag har drömt mardrömmar på sistone. Kanske handlar det om att våga släppa taget om mina rädslor. Att våga släppa taget om det som har varit. Att våga släppa kontrollen.

I drömmen dök det förflutna, och det jag så länge hoppades på, plötsligt upp i nuet. Och jag visste inte vad jag skulle göra med det. Jag ville inte längre ha det. Ja ville bara bli av med det, ville att det skulle försvinna. Jag letade och letade efter nuet och kände ett behov av att förklara det förflutna. Men också av att övertyga nuet om att jag ville ha det. Jag försökte desperat att putta bort det förflutna, så att jag kunde ägna mig åt att hitta nuet. Jag försökte tala om för det förflutna att jag tycker om nuet. Att jag inte har glömt det som var, men att jag inte vill ha det tillbaka. Jag försökte övertyga det förflutna om att nuet alltid är bättre. Jag försökte få det förflutna att dra sig tillbaka till det förflutna. Men det förflutna ville inte lyssna. Det var fast i det förflutna. 

Men när jag vaknade ur drömmen var det förflutna borta och jag, är kvar i nuet.

"Bästa sättet att förverkliga sina drömmar är att vakna." Michael Pfleghar 

"Dreams are the answers to questions we haven't yet figured out how to ask."  Fox Mulder

Ut ur likgiltighetens dimbankar

Njuter av en söndagkväll när melankoli och sorgsna fjärilar för en gångs skull lyser med sin frånvaro. Jag har haft en underbart mysig helg som avslutades med årets hittills längsta löppass - 14 km i Skatås - så nu är både kropp och själ skönt trötta och jag känner mig harmonisk och ganska tillfreds med tillvaron just nu. 

Läkaren har höjt min Levaxin-dos, och även om jag vet att det tar tid innan det ger resultat, så känns det skönt att vara på rätt väg. Det ger hopp. För, även om det inte var så illa som det var när jag mådde som sämst, så har jag känt mig (och känner mig fortfarande ibland) lite avtrubbad och oengagerad och var på god väg in i likgiltighetens dimma. På väg mot the pike syndrome. På väg mot att inte bry mig. Och är det någonting jag verkligen, verkligen fruktar så är det just det... I mina ögon finns det ingenting värre än likgiltigheten. 

En av de sju dödssynderna är "lättja". Lättja förklaras ofta som lathet, likgiltighet, passivitet. För mig ligger det dock en vilja bakom orden lättja och lathet. Ibland bakom passivitet också. Medan likgiltighet är ett viljelöst tillstånd. Ett hopplöst, uppgivet tillstånd. På latin kallas den sjunde dödssynden "Acedia", från grekiskansk "Akeida" som översätts med "frånvaro av att bry sig". Det är i mina ögon den ruggigaste av dödssynderna. Just för att den inte går att rå på. Inte ens all vilja i världen hjälper mot den. 

Frånvaro av att bry sig... Frånvaro av känslor. Jag känner hellre vad som helst än likgiltighet. Jag känner hellre ilska, hellre förtvivlan, hellre maktlöshet och bottenlös sorg. Och förstås ännu hellre glädje, passion och kärlek. "Motsatsen till kärlek är inte hat. Det är likgiltighet. Det är att inte bry sig." (Leo Buscaglia) 

Jag har inte trillat ner helt i likgiltighetens dimmiga träsk, men jag har det senaste året känt mig avtrubbad, inte brytt mig riktigt. Bara de som känner mig riktigt, riktigt väl har märkt att det ibland bakom den glada fasaden har saknats engagemang och känsla. Att jag har gått på rutin, verkat bry mig som jag brukar, men känt mig som utanför mig själv, lite som en robot.

Men det är bättre nu, jag är på väg ut ur dimslöjorna och jag är extra glad åt de solstrålar som trots allt hela tiden har lyckats bryta igenom. En stund vid en strand, en konsert med Ane Brun, tankar på en god vän, en konsert med Heather Nova, ett otrevligt men välförtjänt bemötande på en krog, en sjuk hund, syster Hildurs tal på min 40-årsfest,  skrivandet på bloggen, en mun som jag inte kan få nog av. 

"Jag kan hanskas med hat, jag kan handskas med vrede, jag kan handskas med förtvivlan, jag kan handskas med vem som helst som känner något över huvud taget, men jag kan inte handskas med ingenting." (Leo Buscaglia) 

Per aspera ad astra

Idag har varit en blaha-blaha-dag. En jaha-dag. En upp-och-ner-dag. En bak-o-fram-dag. En sådär-dag. En dag som trots vårvärme och solsken och en del ljuspunkter, ändå mestadels har knorvat och skavt, gnisslat och oroat. En dag när min tro är svag. En dag när jag behöver tröst.

En sådan dag när det enda som riktigt hjälper, är en kram. 

Men, i brist på kramar hjälper också vita katter, vårfjärilar, änglar, stjärnor och andra goda ting som inger hopp. På tunga ben och utan större entusiasm ger jag mig ut och springer i Skatås skogar. Men faktiskt tycks två klara stjärnor på natthimlen lysa starkare än vanligt över Delsjöarnas mörka vatten och det känns betydligt lättare på vägen hem. 

Det är visst Jupiter och Venus, som står ovanligt nära varandra på stjärnhimlen i mars. Jupiter som står för lycka, expansion och framgång. Och Venus, kärlekens planet. Ett ovanligt och vackert himlafenomen, som känns trösterikt och inger hopp.  

Jag har just nu ett stort behov av att bara sitta under min magnolia och lukta på blommorna. Av att sitta i mörkret och titta på stjärnorna. Av att sitta i en soffa och kramas. Livets stora frågor är stora, och svåra. "Under nattens stjärnor är vi alla små och rymdens ordning är bara nått vi lärt oss att förstå." (Adolphson & Falk) Det är inte alltid så enkelt... Men i taket lyser stjärnorna.

"If people sat outside and looked at the stars each night, I'll bet they'd live a lot differently." ~ Bill Watterson 

"Människorna har stjärnor som är av olika slag. De som reser har ledstjärnor. För andra människor är stjärnorna ingenting annat är små ljus. För de lärda är de problem. För min affärsman var de guld. Men alla de där stjärnorna tiger. Du ska få stjärnor som ingen annan har… (...) Du får stjärnor som kan skratta!
(Ur Lille Prinsen av Antoine de Saint Exupéry)

Själva längtan...

Söndagkväll. Aldrig min favorit. Ofta med ett visst vemod. Ofta med en viss melankoli. Ofta med saknad, ofta med längtan. Ikväll med både saknad och längtan. Saknad, efter något jag en gång har haft, men aldrig kommer att få igen. Saknaden efter min syster. Saknaden efter D. Saknaden efter personer som har försvunnit ur mitt liv. Saknaden efter kärlek som kunde ha blivit, men inte blev. 

Saknaden kommer alltid att finnas. Alltid. Man måste nog helt enkelt lära sig att leva med den. Ibland är den starkare, ibland är den svagare. Men den kommer alltid att finnas. För den handlar om något man har haft, men aldrig kommer att få igen. Den handlar om något viktigt som har gått förlorat. Den handlar om kärlek man vill ge, men inte längre kan. 

Längtan däremot. Längtan kan vara precis lika stark och göra lika fysiskt ont. Om inte ondare. För längtan handlar om något som finns, något som vi fortfarande kan få, något som vi fortfarande kan ge. Ända sedan jag första gången läste Karen Blixens ord - "Själva längtan är beviset på att det vi längtar efter finns", har den tanken varit en enorm tröst för mig. För jag är övertygad om att det är sant. Själva längtan är beviset på att det vi längtar efter finns. Kanske får vi aldrig fatt i det vi längtar efter. Men det finns. Det finns. Och bara det ger tröst. 

Däremot tror jag att längtan som pågår för länge, som aldrig blir uppfylld, som har förlorat hoppet - kan gå över till saknad. Linda Olsson berättar att hennes mormor som bodde i USA alltid längtade hem till Sverige. Men när hon erbjöd sig att bjuda henne på en resa hem så ville mormodern inte. För det var bara så länge hon stannade kvar och längtade som hon kunde inbilla sig att det hon längtade efter fanns. Hon var rädd för att bli överbevisad om att hon hade fel, att hennes längtan var hopplös. Hon ville ha den kvar. Kanske är det så att om vi längtar för mycket och för länge, så övergår vår längtan istället i saknad, för att vi ska klara av att hantera den. 

Linda Olsson beskriver skillnaden mellan längtan och saknad så bra: "Längtan är ett, aktivt, framåtsyftande tillstånd. Den kräver uppmärksamhet. Saknad däremot, är stillsam och konstant. Jag saknar också. Jag saknar det jag vet att jag aldrig kan få igen. (...) Men till skillnad från min längtan är min saknad något jag accepterat och tagit till mig. Jag bär den med mig som en del av mig själv. Men min längtan, den har ett eget liv. Den pockar på uppmärksamhet. Den hoppas."

På avstånd blir det vackra ännu vackrare. Och även om jag alltid saknar på söndagkvällar, så är min längtan större ikväll. Jag längtar. Och jag hoppas. "Själva längtan är beviset på att det vi längtar efter finns."

"What love we've given we'll have forever. What love we fail to give, will be lost for all eternity." ~ Leo Buscaglia

"Längtan är när man är helt kär i någonting som ännu inte är. Längtan är väntan på de där ögonblicken när man bara är - och man bara är där man är." ~ Elsa Persson

Hypotyreoshelvetet

Idag är en sån där dag. En nedstämd, deppig och orolig dag. Jag vet, som vanligt, vad det beror på, men det hjälper inte. Inte när det är hormoner som spökar. I vanliga fall tror jag starkt på tankens kraft, men ett par dagar i månaden hjälper det inte hur mycket jag än anstränger mig för att styra mina tankar åt ett annat håll, de bara snurrar runt i en negativ spiral ändå. Ibland är det tröttsamt att vara kvinna...

Idag är jag dock less och irriterad av ytterligare en anledning. Jag känner nästan för att banka huvudet i väggen för att jag har varit så dum. Kanske för att vi i min familj (nästan) aldrig är sjuka. Och om vi är det, så gnäller och klagar vi absolut inte över att vi är det. Allrakäraste syster Skräppan kunde ha mått pyton av cancerbehandlingen hela dagen, men det hon pratade om var den underbara halvtimme hon fick i skuggan på balkongen. Det är så jag är uppfostrad och det sitter liksom i ryggmärgen. (Jag hade för övrigt en fantastisk 40-årsfest i lördags trots magsjuka fredag kväll och natt...). 

Och det är nog egentligen inget fel med det. Förutom att det gör att tanken "jag är frisk, jag mår bra, det är inget fel på mig" är så stark att den faktiskt ter sig sann, även när kroppen skriker att det inte är så... Och det har gjort att det har tagit alldeles för lång tid för mig att inse att jag är tröttare än vanligt, att jag känner mig avtrubbad, oengagerad, initiativlös och trög, att jag har svårt att koncentrera mig, känner mig utanför mig själv, har svårt att komma ihåg saker, är frusen (trots att kollegorna säger att det är som en bastu på mitt rum...), att mina naglar går sönder, att mina ögon är svullna, att jag är trött, trött, trött... 

Och, när jag i förra veckan äntligen och alldeles för sent lade ihop två och två och ringde till läkaren och frågade vad mitt TSH-värde egentligen låg på sist, så visade det sig förstås att det hade stigit. Det har legat på mellan 0,2-0,5 när jag har mått bra och nu låg det på 1,5. Men eftersom det är väl inom gränsvärdet på 0,2-4 så har läkaren givetvis inte reagerat när jag har levererat mitt standardsvar: "bra" på frågan - "hur mår du?". Suck, suck, suck. Nu är nya prover tagna, men jag vet redan att Levaxin-dosen behöver ökas. Och jag förbannar mig själv för att jag inte lyssnar på kroppen. För jag vet att det tar tid innan jag är mig själv igen, även sedan värdena har återgått till det, för mig, normala, närmare den nedre gränsen...    

En fest kom emellan

Två veckors tystnad. En tystnad som inte beror på brist på tankar och känslor att dela med mig av. Blocket (som dök upp igen) fylls hela tiden på med nya fragment till framtida inlägg. Nya ord, nya tankespiraler, nya känslor som behöver nystas upp och rätas ut, tänkas igenom igen, och igen, och sättas på pränt för att förstås, för att "make sense" (hur översätter man det på ett bra sätt...?). 

För det är en stor del av det bloggen är för mig - en kanal för att reda ut, förstå och tydliggöra mina egna tankar och vad jag egentligen, verkligen, tycker och känner. Eller i vissa fall hur jag vill tycka och tänka och vara och känna och göra. Jag har på sistone fått höra flera gånger att jag skriver så kloka inlägg. Men ibland känner jag mig inte klok någonstans. Ibland förstår jag ingenting. Ibland känner jag mig bara som en blek kopia av mitt alter ego, Pipperoni. Och ibland är det lättare sagt än gjort att leva som man lär... Tanke, känsla, insikt, tro och vilja i all sin ära. Jag tror mycket på dem. Men insikt är ju trots allt bara första steget. Det är ju hur vi agerar utifrån det vi tycker, tror, vill och känner som verkligen betyder något. 

"What you feel only matters to you. It's what you do to the people you say you love, that's what matters. That's the only thing that counts." (ur filmen The last kiss). Kärleken är vad kärleken gör. I min familj har vi kanske inte alltid varit världsbäst på att säga att vi älskar varandra (även om jag minns att mamma när jag var liten varje kväll innan jag somnade brukade säga så många uttryck för älskling hon (och jag) kunde komma på - cariña, darling, linda, sweetie, mi amor...), men vi visar det på andra sätt. Genom att finnas där och hjälpa varandra. Genom att ge en spelning med ett liveband i födelesedagspresent, genom att betala för en fest trots att man inte behövde, genom att vara en (eller två) briljant toastmaster trots förkylning, genom att stanna kvar och hjälpa till att diska efter en lång festkväll trots att man hellre hade velat åka hem, genom att ta hand om trötta föräldrar, genom att baka drinktilltugg och bröd och kladdkakor, genom att duka och pynta och sjunga och spela, genom att hålla ett vackert tal om kärlek.

För ja, anledningen till att jag inte har skrivit på ett tag är att jag har passerat 40-årsstrecket och haft fullt upp med den där festen jag började fundera på redan för ett år sedan och den blev precis så rolig och minnesvärd som jag hade föreställt mig. Och även om omständigheterna inte var riktigt som jag hade önskat, så uppskattade jag den kanske ännu mer med tanke på att den in i det sista hängde på en väldigt skör tråd och var ytterst nära att bli inställd. Eller förresten, inställd hade den aldrig blivit, möjligtvis uppskjuten. För jag kommer alltid att vilja fira tillsammans med dem jag älskar. 

Stort tack till familjen, och alla underbara vänner som gjorde festen!  

Finn ett rätt!

Jag skrev igår att det för mig är viktigt att kunna prata om allt, även om rädsla, osäkerhet och tvivel. Däremot tror jag att det är viktigt att inte ge just osäkerhet och tvivel för stort utrymme, för då är det lätt att de tar överhanden. Som i liknelsen om vargen. Om vi matar den rädda och misstänksamma vargen så blir den störst, men om vi istället matar den nyfikna, tillitsfulla och glada, så är det också den som växer. 

Anders Haglund är inne på samma spår när han pratar om att våra tankar om en situation kan pendla mellan ytterligheter under en dag, utan att situationen i sig överhuvudtaget har ändrats. Exempelvis kan vi på förmiddagen tycka att vår partner är det bästa som finns, för att på eftermiddagen undra varför vi överhuvudtaget blev tillsammans. Han menar att det är en stor frihet att inse att vi faktiskt kan välja vilka av alla tankar som susar genom vårt huvud som vi vill behålla, lägga energi på och göra något med. 

I lördags var ett av de sällsynta tillfällen när jag var ute och gick på stan. Jag var snarare klädd för att gå inne i affärer än för att gå på skogspromenad, det var råkallt ute och jag frös. Mitt shoppingsällskap berättade då att när han förr hade stått och frusit och väntat på bussen hade han istället för att tänka på att han frös, försökt att fokusera på en varm punkt på kroppen, t.ex armhålan, och känslan där. Och det fungerade, tanken styrde känslan och han frös mindre. 

Jag tycker om tanken på att vi faktiskt kan välja att lägga vår energi på de tankar och känslor som vi tycker om och som leder dit vi vill. Jag tror på att fokusera på det som är bra. Jag tror på att leta rätt istället för att leta fel. Istället för det populära "finn fem fel" - finn ett rätt (som Bengt Baron sade på en föreläsning jag var på en gång). Jag tror på tankens makt. Och på viljan. 

Det är förstås ändå inte säkert att det blir som vi vill. Men jag tror att förutsättningarna för att det ska bli det är mycket större om vi fokuserar på en varm armhåla istället för ett par iskalla händer. För jag tror att om vi tänker att vår partner är det bästa som finns, så agerar vi också utefter den tanken och den känslan. Men om vi går omkring och undrar varför vi alls blev tillsammans, så tar tvivel och osäkerhet överhanden och det lyser igenom i vårt agerande gentemot vår partner.

Jag är en känslig snigel med långa tentakler och jag har ofta en tendens att vara lite för mycket worry-wart och ge efter för osäkerhet och tvivel. Men jag ser många rätt just nu.

"De som älskar lär sig att inte bara hoppas på det bästa, utan att kämpa för att åstadkomma det." Leo Buscaglia

"Om du vill bli älskad, älska och var värd att älska." Benjamin Franklin

Att prata om känslor

I slutet av 2010 dejtade jag en kille som var intelligent, humoristisk, vältränad, snäll, omtänksam och dessutom delade många av mina intressen. Jag kände dock ganska tidigt att det var "något" som saknades, men hade svårt att sätta fingret på vad. Eftersom han var en bra kille, så försökte jag verkligen. Jag ville verkligen. Men när rätt känslor inte hade infunnit sig efter tre månader gjorde jag slut. 

Länge, länge trodde jag att det berodde på att vi var för lika. Att det blev ointressant. Att det saknades dynamik. Att det var som att dejta sig själv. Men först ett år senare, efter bara tre dejter med en helt annan man, trillade poletten ner och jag insåg att det inte alls var däri felet låg. Problemet var att han aldrig pratade om sina känslor. Han pratade inte om tidigare relationer och vad han hade lärt sig av dem. Han pratade heller inte om vad han kände i vår relation. Och själv fungerar jag nog lite så att om den andra inte pratar om sina känslor, då gör inte jag det heller och då är det dödfött. Men om den andra pratar, då pratar jag desto mer, och känner efter desto mer. 

Och jag är övertygad om att det är viktigt att kunna prata om sina känslor i en relation. Jag vet att det finns en del som inte alls håller med mig, och det kanske inte är så för alla, men för mig är det viktigt - ja, för mig är det till och med nödvändigt - att kunna prata med min partner om allt. Och då menar jag allt. Tidigare relationer, erfarenheter, lärdomar, värderingar, nojor, rädslor, tro, tvivel, sex, ilska, glädje, sorg, kärlek. En vän till mig (som jag tycker mycket om och uppskattar för att hon ofta har ett helt annat synsätt än jag och därför alltid får mig att tänka efter och fundera över vad jag verkligen tycker och tror) sade nyligen till mig "åh nej, ni kan ju inte prata med varandra om osäkerhet och tvivel". Men jo, jag tror att vi kan det. För jag tror att ju mer man pratar, desto närmare kommer man varandra. 

Den amerikanske psykologiprofessorn John Gottman, som har studerat 3000 par sedan 1973, har sett många relationer dö enligt exakt samma mönster: först börjar parterna att reda ut problemen var för sig, sedan lever de parallella liv och till sist låter de ensamhet och isolering ta över. Grubblar i sin ensamhet, vänder ryggen till relationen, söker lösningar utanför. Jag tror på att prata om problemen, släppa ut trollen i ljuset, på att rida ut stormarna tillsammans, och att lära sig att dansa i regnet. Och jag tror som Leo Buscaglia att ett av de mest destruktiva inslagen i en relation är vår oförmåga att berätta hur vi känner just nu. Han säger att vi aldrig ska ha korta gräl - "ju längre ni grälar, desto närmare kommer ni era känslor, så när den ni grälar med lämnar rummet ska ni springa efter! Säg: Vänta! Jag förstår inte. Prata på!'"

Så funkar i alla fall jag.

På ostadiga ben

Min syster liknade en gång livet vid en pall med fyra ben - jobb & ekonomi, familj & vänner, kärlek & relationer och hälsa. Hon sade att ett ben kan vara trasigt och pallen kan ändå fortfarande stå relativt stadigt, men om två ben eller fler svajar samtidigt så svajar hela livet och det är stor risk att man trillar. 

Det kan nog verka utåt som att min pall är ganska stadig. Jag har på sistone från flera olika håll fått höra - du är så stark, du är så duktig, du är så klok, du är fenomenal på det mesta - på allt. Jag känner mig inte stark. Jag känner mig inte klok. Jag känner mig inte duktig. Jag känner mig definitivt inte fenomenal. Är det något jag är fenomenal på så är det kanske att sitta rak i ryggen och le och ge sken av att pallen är stabil. Trots att jag innerst inne knappt vågar röra mig, eller prata, av rädsla för att den ska ramla ihop. 

Ett av benen på min pall är nämligen ganska illa sargat just nu. Jag har blundat lite för hur instabilt det faktiskt är till för ett par dagar sedan, när det knakade till betänkligt. Ett av de andra benen har dessutom gått av så många gånger tidigare att jag inte riktigt vågar lita på att det är stabilt, att det klarar av tyngden... 

Det kan verka som min pall är stadig och tidvis känns det som den är det, men det vore skönt att kunna lita på alla fyra benen igen. För när ett ben är trasigt och jag inte litar på ett av de andra, då spelar det ingen roll hur stadiga de resterande två är, det blir ändå vingligt. Jag ger akt mer på de andra benen. Jag känner mig mer ömtålig, skör, känslig, spröd och sårbar. Små ord som sägs, små ord som inte sägs, små handlingar och små tecken klibbar fast på ett annat sätt och växer, istället för att rinna av. Jag har svårt att tro, tappar oftare hoppet och känner mig ibland modfälld och lite otursförföljd.  

Imorgon ska jag dock ägna mig åt ett av de stadiga benen och även om jag känner mig långt ifrån som Karl Alfred just nu, så säger jag som spöket i Kåldolmar och Kalsipper - "jag kommer igen". 
   

All in her voice? All in his eyes...

En öde scen med slitna Chesterfieldfåtöljer,
mörkt trä och tunga guldramar.
Franslampor som inte lyser. Silverkandelabrar som inte har tänts.
I taket, en naken glödlampa.
I bakgrunden sitter en uppstoppad schäferhund, 
med knappar till ögon som blänker i mörket. 
Den ser levande ut, men sitter allt för stilla.
Över scenen svävar tunna rökslingor. 
Det känns spöklikt, ödesmättat.

Men, då intas scenen av en trygg och glad,
nästan lite uppspelt Anna Ternheim. 
Hon sjunger både nytt och gammalt, 
men vare sig i det nya eller i det gamla får jag riktigt ihop det. 
Det är för glättigt. 
Hon avlägsnar sig i flera låtar tidvis ifrån mikrofonen. 
Effektfullt. Men i mina öron, mest irriterande.
Allt känns för välregisserat.  
Vid pianot med den vackra Shoreline,
glimmar det för första gången till.
Tills hon spelar fel. Hon skrattar bort det. Pratar bort det.
Jag funderar nästan på om det är en del av manuset...

Hennes röst är magisk. 
All shadows. Tung text. Fantastisk låt.
Ändå faller det inte riktigt på plats.  
Är hon för glad? För trygg? Är det för lätt och enkelt?
Krävs det smärta för att riktigt beröra?
Krävs det större kontraster? 
Gör sig hennes sorgsna, mörka texter bättre
mot en ljus och vacker sommarkväll i Trädgårdsföreningen? 
Eller är det jag som är svårflirtad...?
Är det jag som inte är riktigt närvarande?
Inte får kontakt med mina känslor?

Men, när hon ropas in igen, i det första extranumret: 
Better be, känner jag åter igen henne. 
Känner jag åter igen mig själv.  
Spröd. Sorgsen. Känslosam. 
Hennes röst berör. 
Jag trillar dit. 
Jag är såld.
Jag känner igen mig. 

Det är nog bara jag som är långsam...

What remains?

Allrakäraste syster

Allrakäraste syster, 

Idag är det tre år sedan du försvann ur mitt liv.
Ur allas liv. 
Jag saknar dig lika mycket än.
Jag tänker på dig ofta. 
Särskilt om söndagarna. 
Jag önskar att jag kunde ringa dig.
Vi firade din födelsedag den 22 dec, 
som vi gör varje år, 
och önskade att du hade varit med. 
Vi fnittrade mycket på din födelsedag. 
Jag saknar ditt fnittrande. 
Jag saknar din energi. Din handlingskraft.
Jag saknar dina skrattlystna ögon.
Jag saknar dina eftertänksamma ögon.
Jag saknar hur du strök dig över läppen när du satt i tankar.
Jag saknar dina kloka råd. 
Hur du alltid fick mig att se saker med andra ögon.
Jag saknar dina liknelser.
Jag saknar dig.

Men din ängel vakar fortfarande över mig
från sin plats på mitt nattduksbord. 
Där bor den tillsammans med den vita hopp-stenen du fick av mig
sista gången vi tillsammans var ute på ditt älskade Vinga. 

Jag saknar dig.

Ingen rädder för vargen här...

För inte så längesedan skrev jag - "Utsätter man sig inte för risken att bli sårad så kommer man heller aldrig att falla. Jag är inte rädd för att bli sårad. Blir jag sårad betyder det att jag har känt, att jag har brytt mig. Och det är alltid värt det. Alltid."

Så känner jag idag med. Min rädsla för likgiltigheten, för att inte kunna känna, kommer alltid att vara större än min rädsla för att bli sårad. Men jag ljög ändå lite, för jag är visst rädd för att bli sårad... Mer idag, än för snart en månad sedan, då jag skrev det, eftersom jag nu har utsatt mig för risken. Jag vet att jag överlever, jag har gjort det förr, men jag är ändå rädd. Rädd för att det ska skita sig, igen. Rädd för att bli sårad.

Jag har även sagt förut att jag inte tror på onda omen och att jag inte är det minsta vidskeplig. Att jag tror mer på "good things happen to good people" än på "lagen om alltings jävlighet". Så varför hör jag då nu en löjlig, nojig, rädd liten röst som viskar över min axel - nu har du berättat för alldeles för många, för både vänner och familj, alldeles för tidigt - nu kommer det att skita sig. Nu har du dolt din profil på Match, deklarerat dig icke tillgänglig, alldeles för tidigt - nu kommer det att skita sig. Ingen rädder för vargen här... Jag vill ju berätta. Jag vill ju tro. Men jag vågar inte riktigt. Jag är lite rädd. 

Kanske är det samma rädda lilla röst som säger - det känns för naturligt, det känns för lätt, för tryggt, för enkelt, för bra, för fort... Var är osäkerheten? Var är spänningen (som i tension, inte som i excitement)? Var är nojigheten? Var är rädslan?

Ok, jag nojar lite emellanåt, men ändå förvånansvärt lite. Ok, det här inlägget handlar ju om rädsla. Men rädslan handlar ändå ganska lite om honom och om oss. Den handlar nog mer om yttre faktorer. Om rädda små röster och tidigare erfarenheter som spökar och skräms. Rädsla för att bli sårad. Rädsla för att tro, fullt ut. Rädsla för att våga låta hjärtat lita på magkänslan och på hjärnan. Hjärnan säger - this is as good as it gets, får du inte det att funka med honom, får du det aldrig att funka med någon... Den rädda lilla rösten säger - ni har bara träffats i 7 veckor, det är alldeles för tidigt, du vet ju ingenting, hjärnan.

Men det finns också en annan rädsla, som jag inte har känt tidigare, som nyligen har dykt upp. Det är en rädsla för att något ska hända. Med mig. Eller med honom. Rädslan för att det fina ska tas ifrån mig, innan det knappt ens har börjat. Det skulle kännas så orättvist. Men livet är orättvist ibland. Kanske kommer sig den rädslan av att det delvis var vad som hände med min syster. Hon kände hopp, tillförsikt och framtidstro och var redo att bli förälskad igen. Hon kände att livet bara hade börjat efter skilsmässan. Och då, kom cancern och tog henne... 

Men händer det, så händer det. Jag vägrar att låta mina rädslor styra mig, eller hindra mig från att göra det jag vill, från att leva. Det är nog med rädsla som med oro - "Worry never robs tomorrow of its sorrow, it only saps today of its joy" (Leo Buscaglia). Jag tror som alltid på att släppa fram trollen i ljuset, att prata om dem, då spricker de. 

"Sluta ifrågasätta, bara älska dig till svaren, så har du löst kärlekens mysterium." ~ Leo Buscaglia

"Att undvika fara är i det långa loppet inte säkrare än den direkta utsattheten. De räddhågade råkar illa ut lika ofta som de djärva." ~ Helen Keller