söndag 18 mars 2012

Ut ur likgiltighetens dimbankar

Njuter av en söndagkväll när melankoli och sorgsna fjärilar för en gångs skull lyser med sin frånvaro. Jag har haft en underbart mysig helg som avslutades med årets hittills längsta löppass - 14 km i Skatås - så nu är både kropp och själ skönt trötta och jag känner mig harmonisk och ganska tillfreds med tillvaron just nu. 

Läkaren har höjt min Levaxin-dos, och även om jag vet att det tar tid innan det ger resultat, så känns det skönt att vara på rätt väg. Det ger hopp. För, även om det inte var så illa som det var när jag mådde som sämst, så har jag känt mig (och känner mig fortfarande ibland) lite avtrubbad och oengagerad och var på god väg in i likgiltighetens dimma. På väg mot the pike syndrome. På väg mot att inte bry mig. Och är det någonting jag verkligen, verkligen fruktar så är det just det... I mina ögon finns det ingenting värre än likgiltigheten. 


En av de sju dödssynderna är "lättja". Lättja förklaras ofta som lathet, likgiltighet, passivitet. För mig ligger det dock en vilja bakom orden lättja och lathet. Ibland bakom passivitet också. Medan likgiltighet är ett viljelöst tillstånd. Ett hopplöst, uppgivet tillstånd. På latin kallas den sjunde dödssynden "Acedia", från grekiskansk "Akeida" som översätts med "frånvaro av att bry sig". Det är i mina ögon den ruggigaste av dödssynderna. Just för att den inte går att rå på. Inte ens all vilja i världen hjälper mot den. 


Frånvaro av att bry sig... Frånvaro av känslor. Jag känner hellre vad som helst än likgiltighet. Jag känner hellre ilska, hellre förtvivlan, hellre maktlöshet och bottenlös sorg. Och förstås ännu hellre glädje, passion och kärlek. "Motsatsen till kärlek är inte hat. Det är likgiltighet. Det är att inte bry sig." (Leo Buscaglia) 


Jag har inte trillat ner helt i likgiltighetens dimmiga träsk, men jag har det senaste året känt mig avtrubbad, inte brytt mig riktigt. Bara de som känner mig riktigt, riktigt väl har märkt att det ibland bakom den glada fasaden har saknats engagemang och känsla. Att jag har gått på rutin, verkat bry mig som jag brukar, men känt mig som utanför mig själv, lite som en robot.

Men det är bättre nu, jag är på väg ut ur dimslöjorna och jag är extra glad åt de solstrålar som trots allt hela tiden har lyckats bryta igenom. En stund vid en strand, en konsert med Ane Brun, tankar på en god vän, en konsert med Heather Nova, ett otrevligt men välförtjänt bemötande på en krog, en sjuk hund, syster Hildurs tal på min 40-årsfest,  skrivandet på bloggen, en mun som jag inte kan få nog av. 



"Jag kan hanskas med hat, jag kan handskas med vrede, jag kan handskas med förtvivlan, jag kan handskas med vem som helst som känner något över huvud taget, men jag kan inte handskas med ingenting." (Leo Buscaglia) 

3 kommentarer:

Anonym sa...

Allra käraste: jag uppfattar acedia som min skötessynd, som jag dagligen måste kämpa mot. Andra översättningar: uppgivenhet, hopplöshet, svartsyn, sömnaktighet, oföretagsamhet, uppskjutande... Några sätt att bekämpa den är fysisk aktivitet och sociala kontakter - särskilt nära sådana. Båda kan man behöva tvinga sig själv till. I alla fall bra att vara medveten om vad man har allvarliga problem med. Kramar från Hilldur (PS. varför skall man behöva skriva en massa konstiga ord för att få lägga in en kommentar?)

Pipperoni sa...

Ja, ibland får man tvinga sig. För jag håller med om att fysisk aktivitet och sociala kontakter hjälper. Fysisk kontakt också. :)

De konstiga orden är bara för att bevisa att du är människa och inte en robot. :)

Kram.

Minversionavverkligheten sa...

Blä för likgiltighet. Hittade din blogg nu när jag, som så ofta numera, googlade efter likgiltighet, känslolöshet, osv.

Du skriver väldigt fint och bra, och dessutom verkar du tänka så väldigt likt mig om likgiltighet så att jag bara var tvungen att kommentera.

Som du skriver i citatet är likgiltighet verkligen omöjligt att handskas med. I min egna likgiltighet kan jag inte ens hitta motivation eller lust till att ta mig ur den, vilket känns som en äcklig, hemsk paradox. Man känner sig fångad i ett känslomässigt vakuum men man har inte ens förmåga att känslomässigt lida av det. Usch :(