Att prata om känslor

I slutet av 2010 dejtade jag en kille som var intelligent, humoristisk, vältränad, snäll, omtänksam och dessutom delade många av mina intressen. Jag kände dock ganska tidigt att det var "något" som saknades, men hade svårt att sätta fingret på vad. Eftersom han var en bra kille, så försökte jag verkligen. Jag ville verkligen. Men när rätt känslor inte hade infunnit sig efter tre månader gjorde jag slut. 

Länge, länge trodde jag att det berodde på att vi var för lika. Att det blev ointressant. Att det saknades dynamik. Att det var som att dejta sig själv. Men först ett år senare, efter bara tre dejter med en helt annan man, trillade poletten ner och jag insåg att det inte alls var däri felet låg. Problemet var att han aldrig pratade om sina känslor. Han pratade inte om tidigare relationer och vad han hade lärt sig av dem. Han pratade heller inte om vad han kände i vår relation. Och själv fungerar jag nog lite så att om den andra inte pratar om sina känslor, då gör inte jag det heller och då är det dödfött. Men om den andra pratar, då pratar jag desto mer, och känner efter desto mer. 

Och jag är övertygad om att det är viktigt att kunna prata om sina känslor i en relation. Jag vet att det finns en del som inte alls håller med mig, och det kanske inte är så för alla, men för mig är det viktigt - ja, för mig är det till och med nödvändigt - att kunna prata med min partner om allt. Och då menar jag allt. Tidigare relationer, erfarenheter, lärdomar, värderingar, nojor, rädslor, tro, tvivel, sex, ilska, glädje, sorg, kärlek. En vän till mig (som jag tycker mycket om och uppskattar för att hon ofta har ett helt annat synsätt än jag och därför alltid får mig att tänka efter och fundera över vad jag verkligen tycker och tror) sade nyligen till mig "åh nej, ni kan ju inte prata med varandra om osäkerhet och tvivel". Men jo, jag tror att vi kan det. För jag tror att ju mer man pratar, desto närmare kommer man varandra. 

Den amerikanske psykologiprofessorn John Gottman, som har studerat 3000 par sedan 1973, har sett många relationer dö enligt exakt samma mönster: först börjar parterna att reda ut problemen var för sig, sedan lever de parallella liv och till sist låter de ensamhet och isolering ta över. Grubblar i sin ensamhet, vänder ryggen till relationen, söker lösningar utanför. Jag tror på att prata om problemen, släppa ut trollen i ljuset, på att rida ut stormarna tillsammans, och att lära sig att dansa i regnet. Och jag tror som Leo Buscaglia att ett av de mest destruktiva inslagen i en relation är vår oförmåga att berätta hur vi känner just nu. Han säger att vi aldrig ska ha korta gräl - "ju längre ni grälar, desto närmare kommer ni era känslor, så när den ni grälar med lämnar rummet ska ni springa efter! Säg: Vänta! Jag förstår inte. Prata på!'"

Så funkar i alla fall jag.