En öde scen med slitna Chesterfieldfåtöljer,
mörkt trä och tunga guldramar.
Franslampor som inte lyser. Silverkandelabrar som inte har tänts.
I taket, en naken glödlampa.
I bakgrunden sitter en uppstoppad schäferhund,
med knappar till ögon som blänker i mörket.
Den ser levande ut, men sitter allt för stilla.
Över scenen svävar tunna rökslingor.
Det känns spöklikt, ödesmättat.
Men, då intas scenen av en trygg och glad,
nästan lite uppspelt Anna Ternheim.
Hon sjunger både nytt och gammalt,
men vare sig i det nya eller i det gamla får jag riktigt ihop det.
Det är för glättigt.
Hon avlägsnar sig i flera låtar tidvis ifrån mikrofonen.
Effektfullt. Men i mina öron, mest irriterande.
Allt känns för välregisserat.
Vid pianot med den vackra Shoreline,
glimmar det för första gången till.
Tills hon spelar fel. Hon skrattar bort det. Pratar bort det.
Jag funderar nästan på om det är en del av manuset...
Hennes röst är magisk.
All shadows. Tung text. Fantastisk låt.
Ändå faller det inte riktigt på plats.
Är hon för glad? För trygg? Är det för lätt och enkelt?
Krävs det smärta för att riktigt beröra?
Krävs det större kontraster?
Gör sig hennes sorgsna, mörka texter bättre
mot en ljus och vacker sommarkväll i Trädgårdsföreningen?
Eller är det jag som är svårflirtad...?
Är det jag som inte är riktigt närvarande?
Inte får kontakt med mina känslor?
Men, när hon ropas in igen, i det första extranumret:
Better be, känner jag åter igen henne.
Känner jag åter igen mig själv.
Spröd. Sorgsen. Känslosam.
Hennes röst berör.
Jag trillar dit.
Jag är såld.
Jag känner igen mig.
Det är nog bara jag som är långsam...
What remains?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar