För inte så längesedan skrev jag - "Utsätter man sig inte för risken att bli sårad så kommer man heller aldrig att falla. Jag är inte rädd för att bli sårad. Blir jag sårad betyder det att jag har känt, att jag har brytt mig. Och det är alltid värt det. Alltid."
Så känner jag idag med. Min rädsla för likgiltigheten, för att inte kunna känna, kommer alltid att vara större än min rädsla för att bli sårad. Men jag ljög ändå lite, för jag är visst rädd för att bli sårad... Mer idag, än för snart en månad sedan, då jag skrev det, eftersom jag nu har utsatt mig för risken. Jag vet att jag överlever, jag har gjort det förr, men jag är ändå rädd. Rädd för att det ska skita sig, igen. Rädd för att bli sårad.
Jag har även sagt förut att jag inte tror på onda omen och att jag inte är det minsta vidskeplig. Att jag tror mer på "good things happen to good people" än på "lagen om alltings jävlighet". Så varför hör jag då nu en löjlig, nojig, rädd liten röst som viskar över min axel - nu har du berättat för alldeles för många, för både vänner och familj, alldeles för tidigt - nu kommer det att skita sig. Nu har du dolt din profil på Match, deklarerat dig icke tillgänglig, alldeles för tidigt - nu kommer det att skita sig. Ingen rädder för vargen här... Jag vill ju berätta. Jag vill ju tro. Men jag vågar inte riktigt. Jag är lite rädd.
Kanske är det samma rädda lilla röst som säger - det känns för naturligt, det känns för lätt, för tryggt, för enkelt, för bra, för fort... Var är osäkerheten? Var är spänningen (som i tension, inte som i excitement)? Var är nojigheten? Var är rädslan?
Ok, jag nojar lite emellanåt, men ändå förvånansvärt lite. Ok, det här inlägget handlar ju om rädsla. Men rädslan handlar ändå ganska lite om honom och om oss. Den handlar nog mer om yttre faktorer. Om rädda små röster och tidigare erfarenheter som spökar och skräms. Rädsla för att bli sårad. Rädsla för att tro, fullt ut. Rädsla för att våga låta hjärtat lita på magkänslan och på hjärnan. Hjärnan säger - this is as good as it gets, får du inte det att funka med honom, får du det aldrig att funka med någon... Den rädda lilla rösten säger - ni har bara träffats i 7 veckor, det är alldeles för tidigt, du vet ju ingenting, hjärnan.
Men det finns också en annan rädsla, som jag inte har känt tidigare, som nyligen har dykt upp. Det är en rädsla för att något ska hända. Med mig. Eller med honom. Rädslan för att det fina ska tas ifrån mig, innan det knappt ens har börjat. Det skulle kännas så orättvist. Men livet är orättvist ibland. Kanske kommer sig den rädslan av att det delvis var vad som hände med min syster. Hon kände hopp, tillförsikt och framtidstro och var redo att bli förälskad igen. Hon kände att livet bara hade börjat efter skilsmässan. Och då, kom cancern och tog henne...
Men händer det, så händer det. Jag vägrar att låta mina rädslor styra mig, eller hindra mig från att göra det jag vill, från att leva. Det är nog med rädsla som med oro - "Worry never robs tomorrow of its sorrow, it only saps today of its joy" (Leo Buscaglia). Jag tror som alltid på att släppa fram trollen i ljuset, att prata om dem, då spricker de.
"Sluta ifrågasätta, bara älska dig till svaren, så har du löst kärlekens mysterium." ~ Leo Buscaglia
"Att undvika fara är i det långa loppet inte säkrare än den direkta utsattheten. De räddhågade råkar illa ut lika ofta som de djärva." ~ Helen Keller
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Jag tror du är något på spåret. Att stå kvar när det blåser, om det blåser. Det är det som ÄR högsta vinsten, tur i kärlek, allt vad det kallas. Hur länge den varar det vet man ju aldrig. Även om man levt med någon i 30 år kan det alltid ta slut imorgon. Det är ju det som är villkoret- att det är osäkert. Just nu har du det i din hand och vi lever precis just nu. Om ngt händer en så har man i alla fall haft detta, och alla andra lyckliga stunder i livet. Tänk vad mycket värre om man inte ens hade haft det. Jag tror att Skräppan skulle säga: go får it, lev i nuet, känn hopp och tro! Rädsla och oro betyder bara att det betyder någonting för oss. Den är bra, en kompass som säger- detta är viktigt!/Haren
Jag lever och andas rädsla.
Mina resor hit och dit i livet har bjudit mig att titta så mycket inåt att jag nu har svårt för att blicka utåt utan rädsla för allt möjligt och omöjligt.
Men. Jag är medveten om det och även om vägen troligen är lång tills dess att jag har lärt mig bemästra alla rädslor som sätter käppar i hjulen för mig kan jag med lite mer lätthet för var gång resa mig upp, borsta sanden av eventuella skrubbsår på knäna och glatt hoppa upp på livets cykel igen mot nya och förhoppningsvis större äventyr, därför att livets cykel är en helt ny varje dag och med åldern har jag fått erfarenhet vilket innebär att jag inte måste göra alla misstag upprepade gånger för att lära mig.
Omfamna det nya.
Upplev mötena.
Ta det fina i livet och lämna resten.
Vi lever ju trots allt bara en gång.
Leta upp en kram, jag tror du behöver en nu.
/Soledude
Haren - Inser inte förrän nu hur mycket jag har saknat dina kloka kommentarer. :) Du har ju helt rätt. Gillar särskilt det där med kompassen, det ska jag tänka på.
Soledude - Ja, alla är nog rädda ibland. Jag tror ändå att jag är ganska medveten om mina rädslor och försöker att inte låta dem hindra mig från att leva... Jag har sett vad det kan göra. Och det är nog så att det ändå blir lättare att hoppa upp på cykeln igen ju äldre och visare man blir. :) Kram.
Skicka en kommentar