Hypotyreoshelvetet

Idag är en sån där dag. En nedstämd, deppig och orolig dag. Jag vet, som vanligt, vad det beror på, men det hjälper inte. Inte när det är hormoner som spökar. I vanliga fall tror jag starkt på tankens kraft, men ett par dagar i månaden hjälper det inte hur mycket jag än anstränger mig för att styra mina tankar åt ett annat håll, de bara snurrar runt i en negativ spiral ändå. Ibland är det tröttsamt att vara kvinna...

Idag är jag dock less och irriterad av ytterligare en anledning. Jag känner nästan för att banka huvudet i väggen för att jag har varit så dum. Kanske för att vi i min familj (nästan) aldrig är sjuka. Och om vi är det, så gnäller och klagar vi absolut inte över att vi är det. Allrakäraste syster Skräppan kunde ha mått pyton av cancerbehandlingen hela dagen, men det hon pratade om var den underbara halvtimme hon fick i skuggan på balkongen. Det är så jag är uppfostrad och det sitter liksom i ryggmärgen. (Jag hade för övrigt en fantastisk 40-årsfest i lördags trots magsjuka fredag kväll och natt...). 

Och det är nog egentligen inget fel med det. Förutom att det gör att tanken "jag är frisk, jag mår bra, det är inget fel på mig" är så stark att den faktiskt ter sig sann, även när kroppen skriker att det inte är så... Och det har gjort att det har tagit alldeles för lång tid för mig att inse att jag är tröttare än vanligt, att jag känner mig avtrubbad, oengagerad, initiativlös och trög, att jag har svårt att koncentrera mig, känner mig utanför mig själv, har svårt att komma ihåg saker, är frusen (trots att kollegorna säger att det är som en bastu på mitt rum...), att mina naglar går sönder, att mina ögon är svullna, att jag är trött, trött, trött... 

Och, när jag i förra veckan äntligen och alldeles för sent lade ihop två och två och ringde till läkaren och frågade vad mitt TSH-värde egentligen låg på sist, så visade det sig förstås att det hade stigit. Det har legat på mellan 0,2-0,5 när jag har mått bra och nu låg det på 1,5. Men eftersom det är väl inom gränsvärdet på 0,2-4 så har läkaren givetvis inte reagerat när jag har levererat mitt standardsvar: "bra" på frågan - "hur mår du?". Suck, suck, suck. Nu är nya prover tagna, men jag vet redan att Levaxin-dosen behöver ökas. Och jag förbannar mig själv för att jag inte lyssnar på kroppen. För jag vet att det tar tid innan jag är mig själv igen, även sedan värdena har återgått till det, för mig, normala, närmare den nedre gränsen...