Tänker på annat, tänker på honom

Jag ska strax ge mig iväg till min chefs lantställe på konferens torsdag-fredag. Det känns just nu extremt jobbigt. Jag har fortfarande inte samma ork som tidigare, särskilt inte när det gäller jobbet. Jag förväntas dessutom stötta chefen, vara aktiv och försöka få de andra att engagera sig och känna sig delaktiga. Vanligtvis lägger vi 75% av vår energi på det vi tänker på och bara 25% på det vi pratar om. Om det som kommer ut i prat inte stämmer med det vi tänker får vi inte ut budskapet. Hur ska jag kunna få de andra att lyssna på det jag har att säga när jag bara tänker på annat hela tiden...?

Även om jag börjar kunna se framåt igen och börjar försöka skapa nya drömmar och planer som inte inkluderar honom, så lägger jag fortfarande alldeles för mycket energi på att tänka på honom, på att sörja och på att undra vad som gick fel. Flera timmar varje dag. Suck.

I natt drömde jag att han hade flyttat hem hit igen och att vi var vänner och pratade med varandra som vanligt. Det var skönt, det kändes som en oerhörd lättnad. Men jag talade om för honom att jag inte kunde ta tillbaka honom, eftersom jag inte vill vara tillsammans med en man som bara drar sig undan när jag försöker ta i honom. Att beröring är viktigt för mig och att jag behöver någon som både tar i mig och låter mig ta i honom. Ofta, överallt. Jag minns inte vad han svarade.

Snart helg. Ingenting planerat. Men det ser ut att kunna bli sol i alla fall.

Jag är världens bästa plommon, men han gillar inte plommon

"Inse att du inte kan bli älskad av alla.

Det vore förstås idealet, men i vår värld

ett ganska okänt fenomen. Du kan vara det

ljuvligaste plommonet i världen, moget,

saftigt, sött och bjuda alla att smaka. Men

kom ihåg att alla gillar inte plommon.

Du måste förstå, att om du är världens godaste

plommon och någon du älskar inte tycker om

plommon, kan du välja att bli en banan. Men

tänk då på, att om du blir en banan blir du en

andra klassens banan, men du är fortfarande

världens godaste plommon.

Inse då, att om du väljer att bli en andra

klassens banan, riskerar du att din älskade

tycker att du inte är god nog, och eftersom

han/hon bara vill ha de bästa - lämnar dig.

Du kan då tillbringa resten av ditt liv med

att försöka bli världens bästa banan - vilket

är omöjligt eftersom du är ett plommon - eller

återigen bli världens bästa plommon."

Ur Kärlekens Budord av Leo Buscaglia

Frihet - den blå

En av tjejerna i min bokcirkel blev lämnad av sin sambo för ett drygt år sedan. Hon berättade igår att hon bara någon månad efter att det hade hänt hade läst att man så småningom kunde sakna sin sorgeprocess. Vid det tillfället tyckte hon att det lät helt befängt. Men igår sade hon att hon faktiskt kunde känna så ibland numera. Hon sade att det delvis beror på att hon lärde sig så oerhört mycket om sig själv under sorgeprocessen och delvis på att hon när hon väl började må bättre kunde känna en sådan oerhörd glädje när hon väl kunde tänka på något annat än honom i en hel timme och kunde börja glädja sig över små saker igen.

Jag tycker fortfarande att det låter rätt befängt att jag skulle komma att sakna sorgeprocessen. Jag är trött på att sörja. Men jag kan verkligen känna mig löjligt lycklig över små fåniga saker ibland. Idag lämnade jag in bilen på service och bad dem att samtidigt byta torkarblad, för det har skrapat så mycket om de gamla. Femhundra svindyra kronor kostade de, men det var värt vartenda öre. När jag körde därifrån i regnet jobbade vindrutetorkarna på helt frenetiskt, men utan att ge minsta lilla ljud ifrån sig. Det kändes helt underbart och jag satt och log för mig själv hela vägen hem och kände mig så glad över min lilla bil.

Bilen är en enorm frihet och jag är glad över att Elsa åker så bra i sin canvasbur i framsätet. Hon lägger sig och sover nästan direkt när jag stoppar in henne. Jag börjar så smått fundera på vad vi ska ge oss ut på för äventyr i helgen. Kanske ett slottsbesök? Bilen var också bra att ha för ett par månader sedan att gråta och skrika i utan att någon kunde höra. Och att tvätta bilen är faktiskt en väldigt avkopplande sysselsättning. Det borde jag verkligen göra i helgen.

Inga bröllopsklockor klämtar

Jag har haft en skön helg. Fått fräknar på näsan av solen. Känt mig ganska lugn och harmonisk. Syrénhäcken har slagit ut i full blom. Det är pingsthelg. Bröllopstider. En av vännerna i bokcirkeln skulle på bröllop nästa helg. Jag önskar att jag också hade en bröllopsfest att se fram emot. Det är alltid så mycket glädje, skratt och värme på bröllop. Bossaneto! Är det inte dags snart? :)

Jag hoppas att jag får gifta mig en dag. Inte framför allt för att det är en dag att se fram emot och att minnas, för att det är roligt att planera, för att få känna mig vacker, för att ställa till med fest eller för att glädja familj och vänner. Det med, men framför allt för att jag tror på kärleken. För att jag vill kunna säga till den jag älskar att jag vet inte vad som händer i framtiden, det finns inga garantier, men jag älskar dig här och nu och jag är beredd att kämpa för vår relation, i medgång och i motgång. Just i det här ögonblicket älskar jag dig och vill inte vara någon annanstans eller med någon annan. Jag är beredd att anstränga mig och stå vid din sida även när det blåser.

Jag gav D en önskelista före jul. Giftermål stod med på den, men jag sade också att jag var villig att kompromissa om allt, utom om barn. Och att skaffa barn tillsammans är i mina ögon ett större comittment än att gifta sig. Det är svårt att skilja sig från sina barn.

D sade att han inte var "giftastypen". Vad betyder det egentligen? I mina ögon var det nog snarare så att han saknade viljan. Jag hittade följande text på Svenska kyrkans sida, som väldigt väl beskriver hur jag känner inför giftermål:

"Kan man lova livslång trohet? Det är förstås svårt att lova något för hela livet, men vi kan ge uttryck för vår innersta vilja och ambition. Frågan paret får i vigseln är: "Vill du ta NN till din hustru/man och älska henne/honom i nöd och lust?" Frågan rör alltså viljan att älska. Om vi med kärlek menar förälskelse eller starka känslor är det lätt att inse att vi aldrig kan lova det för hela livet. Förälskelse går över, känslor kommer och går. Kärlek kan rymma mycket starka känslor, men innebär mer än så. Kärlek hänger samman med viljan att ha omsorg om den man älskar. Den viljan har de som gifter sig. Att gifta sig är att satsa på den viljan."

Inga bröllopsklockor som klämtar här i närheten just nu. Men det är ok. Det är värre med den andra klockan som tickar...

Ro, ro till Österskär

Underbar kväll. Helt stilla. Unghästarna betar sida vid sida i den stora hagen på andra sidan vägen. Röda, bruna, svarta kroppar mot det gröna saftiga gräset. Solen går ner bakom berget och dess sista strålar ger ett overkligt skimmer åt det knotiga gamla äppelträdets rosa blomkrona. Tyst, tyst och fridfullt. En vacker kväll.

Idag har Elsa och jag varit på utflykt. Vi åkte till Österskär och Elsa fick se havet för första gången. Hon har grävt i sanden, gått på en brygga, klättrat på stenarna, sett båtar, änder och måsar och förfasat sig över vågorna.

En gnista hopp, en nypa tillförsikt, en knivsudd framtidstro

Fredag.

En bättre dag idag.

Mer energi. Mer jävlaranamma.

En gnista hopp. En nypa tillförsikt.

En knivsudd framtidstro.

Fortfarande en jävla soppa.

Men en soppa, med lite krydda.

Det är fortfarande tomt och ensamt och att påstå att jag ser fram emot en fredagkväll i soffan ensam med en bunke popcorn och ett glas vin framför en dvd-film vore att ljuga. Jag har bokklubbsträff på söndag, men i övrigt inga helgplaner. Dumt. För lite planer är lika med för mycket tid att grubbla och fundera.

Den totala avsaknaden av kontakt med D och insikten om att han verkligen inte kommer att finnas i min framtid gör att saknaden känns värre nu. Tomheten känns större, mer påtaglig. Tidigare har det varit så mycket känslor, hela tiden, så nära ytan. Nu är det bara den molande saknaden och sorgen över det jag har förlorat. Djupare ner, längre in. Jag har närmare till tårarna igen.

Idag fick jag ett samtal från en vän som jag inte har hört ifrån på länge, länge. Hennes man lämnade henne för ett par år sedan, ett knappt år efter deras bröllop. Först nu förstår vad hon gick igenom. Vetskapen om att hon vet precis hur jag känner mig gjorde det svårt att hålla tillbaka tårarna. Hon var så ledsen för min skull. Men hon har träffat en ny kärlek nu och har precis fött deras första barn och det glädjer mig.

Trots allt, en bättre dag. Och vem kan annat än att le åt den här synen?

Bara bajs

Skit, skit, skit.

Trött.
Ledsen.
Likgiltig.

Nedstämd.
Orkeslös.
Apatisk.

Tomt.
Isolerat.
Ensamt.

Glädjelöst.
Utsiktslöst.
Meningslöst.

Vissa dagar är bara bajs.

Rätt och fel, lätt och svårt

Haikuharen skriver idag i sin blogg: "Nej, jag vill inte vara ovän med dig. Men jag kan inte säga hejdå vi ska aldrig mer ha kontakt med varandra och det känns helt ok. Det känns inte ok. Det känns helt jävla fel." Så känner jag med. Det kändes alltid rätt att vara tillsammans med D, även om vi inte var överens, även i slutet när vi bråkade. Nollkontakt känns bara helt jävla fel.

Haikuharen skriver också att hon tycker att han tar den lätta vägen. Det tycker jag att D gör också. Tar den lätta vägen. Att gå istället för att stanna. Att börja om istället för att kämpa. Men jag förmodar att han inte tycker att jag var värd att kämpa för, att vi var värda att kämpa för. Det gör ont. Men jag vill inte vara med någon som inte vill kämpa tillsammans med mig. För det är inte enkelt hela tiden, ibland är livet jävligt svårt, ibland vet man inte vilken stig man ska välja och det som betyder något då är att ha någon bredvid sig som säger: "Jag ska älska dig och ingenting annat spelar någon roll." Jag ska älska dig oavsett hur du mår, oavsett om du är dum, oavsett om du begår misstag, oavsett om du inte är perfekt.

I natt drömde jag att jag satt här vid datorn och skrev när D kom in och ställde sig bakom mig och drog händerna genom mitt hår, så som jag ofta gjorde när han satt vid datorn om kvällarna. Han hade på sig sina stora G-star jeans, som han hade på sig första kvällen han kysste mig, när jag flög upp i ett hörn av soffan som en rädd hare. Jeansen som numera har färgfläckar från när han hjälpte mamma och pappa att måla husgaveln dit ingen av dem nådde upp. De jeansen hade han på sig men hans överkropp var bar. Jag vände mig mot honom, reste mig, lade armarna om hans midja och lutade huvudet mot hans bröst. Han lade armarna om mig och lutade huvudet mot mitt och så stod vi så. Länge. Det var skönt. Vilsamt. Det kändes bra. Det kändes bara helt jävla rätt.

Betyder det att jag har förlåtit honom? Det har jag. Betyder det att jag inte har glömt? Det har jag inte. Det kommer jag inte att göra. Eller var det bara en ren önskedröm? En dröm om hur jag önskar att det hade varit - att han skulle komma till mig och ta kontakt, finnas där för mig, vila med mig och inte vara den som först måste bryta sig loss.

Idag har jag tittat på hus på Västkusten. Jag kanske faktiskt kan ha råd att köpa ett litet radhus på egen hand. Det var inte min dröm. Jag ville göra det tillsammans med honom. Jag ville se våra barn och våra hundar springa omkring på tomten. Att se mig själv ensam där känns inte riktigt rätt.

Men vad är rätt och vad är fel? Det är nog sant som D säger att livet inte är ett mattetal med ett givet svar. Även komplicerade mattetal kan väl förresten lösas på flera olika sätt. Varje stig är bara en bland många stigar att gå. Jag måste försöka hitta en ny stig som känns ok att gå, med nya drömmar att trampa på mot.

"There is no failure except in no longer trying." Elbert Hubbard

Kärlek och vänskap kräver samarbete och ansvar

Kanske har jag kommit in i en ny fas. Kanske börjar jag acceptera att jag måste skapa mig en framtid utan D. Det känns fortfarande fel. Det känns också onödigt, tragiskt och orättvist. Jag har inte slutat att älska honom och jag tycker fortfarande att det vi hade var tillräckligt bra för att bygga vidare på. Det kommer jag nog alltid att tycka. I mina ögon fanns tillit, ärlighet, trygghet, respekt, samhörighet, attraktion, gemensamma intressen, gemensamma värderingar, djup vänskap. Kärlek. Men jag har förstått att han inte tycker likadant. Att det är något han saknar.

Något som jag saknade i vår relation var vilja. Vilja att förbättra relationen, vilja att utvecklas tillsammans, vilja att se framåt, vilja att ta sig igenom kriser, vilja att ta ansvar, vilja att visa omsorg. Vilja att verkligen vilja vara med den andra.

Jag kände det ofta som om det bara var jag som ville. Inte i början, när vi var förälskade, men ganska tidigt och under flera år. Det kändes som om jag ensam tog ansvar för vår relation. Jag kände mig som en liten, löjlig hund som försöker dra en hel människa framåt i kopplet. Ofta fick jag vända om och söka mig tillbaka för att se om han över huvud taget var med eller om han hade stannat och vänt tillbaka. Det var bara jag som sökte kontakt. Det kändes som om jag drog och drog och ju mer jag strävade framåt, desto mer ströp jag mig själv. Att jag inte insåg att det inte var så det skulle vara? Att jag inte insåg att vi borde ha skuttat framåt sida vid sida, i glädje, lösa tillsammans, två egna inidivider, men i samspel och samarbete med varandra.

Ja, faktiskt känner jag nu att det var en enorm tyngd att hela tiden ensam vara den som ville framåt. Att hela tiden behöva tvivla på om han verkligen ville vara tillsammans med mig. Jag var den som ville flytta ihop, köpa hus, gifta mig, skaffa barn, planera semesterresor, gå på fest, bjuda hem släkt och vänner på middag. Hans argument för att han inte ville var att han "inte var mogen", "inte var giftastypen", "inte trodde på livslånga förhållanden", "inte visste vad han ville" eller "kanske skulle må dåligt". Jag förstår inte att jag inte bara frågade "vill du inte vara tillsammans med mig?". Kanske för att jag var rädd för svaret. Att tvivla på om den andra vill är en fruktansvärd känsla när man älskar någon. Det enda man vill är ju att den andra ska må bra i relationen och att han också ska vilja.

"Att inget lova är ett bedrägeri både mot sig själv och den andre", säger Lars Lindbom. Jag hittade en intressant text av honom på nätet: Kärlek och vänskap kräver samarbete och ansvar. Här är ett kort utdrag, läs gärna mer:

• I nära relationer prövas vår vilja att vara till för den andre, ärligt dela med oss av oss själva samt vår förmåga att förstå och förlåta vår partner och oss själva. Samarbete och uppoffringar är nödvändiga - det gäller att göra klart för sig vad det är man vill bygga upp tillsammans.
  
• Det är viktigt att avstå från att låta dig styras av känsloimpulser och kortsiktigt tänkande vid de svårigheter som oundvikligen dyker upp. Det gäller att skydda din partner från dina dåliga sidor. Klarar du inte detta kan psykoterapi hjälpa dig till större mognad.
  
• Kärlek och vänskap är inte främst en känsla utan resultatet av en ansträngning att hålla ett löfte att respektera och möta den andres känslomässiga behov och avstå från det som sårar eller förargar.
  
• Trofasthet kräver en inre moralisk kamp.
  
• Att inget lova för att slippa ifrån ansvaret är ett bedrägeri både mot dig själv och den andre.
  
• Om du inte är villig att låta detta genomsyra din psykologi kan ingen psykoterapi i världen hjälpa dig. Om det samma inte gäller din partner har du ett verkligt problem - du har helt enkelt ingen att samarbeta med utan måste ensam ta ansvar för relationen.

Jag vill älska, inte svärma

"Det är tröst i drömmens dofter,

svala, knappast märkliga.

Ändå ville jag ge bort dem

för det jordiskt verkliga.

Kära vackra händers värma...

Jag vill älska, inte svärma.

Livets mognad

orkar drömmen aldrig härma."

Karin Boye

Söndag kväll.

Melankoli.

Jag vill vara någons rosa moln igen.

Mera kärlek och en stilla undran

Gårdagen var bara grå. Trött, matt, orkeslös, likgiltig, apatisk. Sov eller satt och stirrade större delen av dagen. Tittade på klockan i ett och längtade bara till kvällen så att jag kunde gå och lägga mig.

Jag satt och tittade på foton från mitt och D:s liv tillsammans. Jag önskar ibland att jag kunde känna som Haikuharen, att D är löjlig, men det kan jag inte. Jag känner bara sorg, saknad och melankoli. Jag vet att det vi hade var fint, att det är få förunnat att få uppleva det och det känns tragiskt att vi misslyckades med att förvalta det.

Jag ser honom stå med armen runt min midja och känner en stark ömhet och en lust att se honom i ögonen, dra handen genom hans hår och smeka honom över kinden en sista gång. Men jag känner också ett enormt avstånd och en stark overklighetskänsla. Det känns redan som så länge sedan. Det känns som ett annat liv. Jag känner en stilla undran över vem den vackra mannen vid min sida är och om jag någonsin kände honom...

Idag är en betydligt bättre dag. Jag har varit ute i skogen med Elsa och vi har lekt tafatt. Jag är så kär i henne. Idag har jag för första gången på länge känt otålighet, en vilja att komma framåt, att sluta vänta, att smida planer, att handla. Jag vet att det är för tidigt, jag vet att det kommer att komma bakslag igen, kanske redan imorgon och jag har inte glömt mitt löfte att inte fatta några stora beslut än. Men idag glädjer jag mig åt att planer tar form i mina tankar. Och ikväll ska jag laga middag åt en vän.

Idag känns det passande att ännu en gång citera Moder Teresa:

"I have found the paradox, that if you love until it hurts, there can be no more hurt, only more love."

Grå dagar och mer tankar om barn

Hur mår jag? Jag vet knappt själv längre. Jag har haft så mycket att tänka på med Elsa att jag inte riktigt har haft tid att känna efter. Det känns annorlunda. Mer definitivt. Sorgen ligger fortfarande som en dimma över mig, ständigt närvarande. Men den är mer stilla än tidigare. Känslokasten är inte lika tvära, gråten inte lika desperat och hejdlös. Istället är värken är mer ihållande, mer molande, den har blivit en del av vardagen som en kronisk smärta. Det är nästan värre. Dagarna känns grå och ibland känner jag mig likgiltig. Men framför allt känner jag en enorm besvikelse. Jag är besviken på honom, besviken på mig själv, besviken på livet.

Vi hade en borderterrier när jag var liten. När hon var valp fick hon följa med oss till tennisbanan. Hon sprang bakom mamma som råkade slå till henne med tennisracketen. Det gick bra, men efter det gnällde hon varje gång vi närmade oss tennisbanan och hon hörde bollarna. Ungefär så känner jag för kärleken just nu. Jag har blivit tilltufsad, jag vet inte om jag kan glömma. Min tillit har fått sig en rejäl törn.

Jag ser mig själv i spegeln. Jag är alltid hemma, så jag går alltid osminkad numera. Det är skönt, då ser jag ut som den jag är. Tidigare har jag nog aldrig egentligen känt mig äldre än tjugofem. Det är väl därför jag inte har känt någon brådska att skaffa barn heller. Nu känner jag mig som alla mina 35 år och ser ut därefter också. Vissa dagar känner jag mig som 100.

Men jag glädjer mig åt Elsa. Jag ligger i soffan med henne tryggt sovande bredvid mig. Ser på hennes lite för stora skinn som korvar sig i pannan. Ser hur hon ändrar ställning, knorrar lite, sträcker upp alla fyra benen i vädret och visar sin rosa mage. Hur hon suckar och sover vidare. Då ler jag och känner en enorm kärlek för henne. Men jag tänker också - tänk om det hade varit mitt och D:s barn som låg där. Då hade jag haft en liten del av honom kvar att älska.

Mina föräldrar var här för en vecka sedan och mamma blev förstås kär i Elsa. Nu ringer hon oftare. Min egen oro för Elsa gör att jag har större förståelse för hennes oro för mig. Hon pratar om Elsa som minstingen i familjen, det nya barnbarnet. Hon vill träffa oss oftare, hon vill hjälpa till. Jag önskar att jag kunde låta henne hjälpa till, det hade varit skönt. Men avståndet gör det just nu omöjligt.

Missförstå mig inte, jag ångrar absolut inte att jag skaffade Elsa, men jag önskar att jag kunde fått se dem glädjas åt ett barnbarn istället. Pappa fyller 86 i år, mamma 76. Jag ser på bilden nedan på mammas hand och inser att det är en gammal kvinnas hand. Jag har inte sett det förut. Jag har alltid bara sett henne som 10 år yngre än pappa. Och även om pappa fortfarande är pigg för sin ålder, så märker jag på hans hållning, hans steg, hans andning att han har blivit mycket äldre bara det senaste året. Jag inser att mina barn inte kommer att få lära känna sin morfar. Precis som jag aldrig fick träffa min farfar. Och det gör riktigt ont.

Idag har jag mailat Femmis och ansökt om medlemskap.