I, Robot

Hit ska jag imorgon. Till Varbergs kurort. Jag önskar att det bara vore för att koppla av och ta hand om mig själv, men det är konferens, så det blir jobb också. Men det blir nog bra ändå, att komma bort ett par dagar.

Jag har dock svårt att känna minsta lilla gnutta lust eller entusiasm inför någonting alls just nu... Jag önskar så innerligt att jag kunde det, men jag har svårt att bry mig. Jag gör saker - jag går på bio, jag går på afterwork, jag träffar vänner, jag går på lunchdejter, jag planerar en resa. Jag kan till och med skratta och se glad ut, men jag känner mig bara in i märgen trött. Ingenting berör mig. Jag är en robot. Det är som om jag befinner mig utanför mig själv, utanför mitt liv.

Tomhet

Tomt.

Tungt.

Trött.

Oändligt sorgset.

Är mitt hjärta.

Jag har kravlat upp ur gropen. Jag har krupit en bit ifrån kanten för att inte trilla ner igen. Men allt jag ser när jag försöker lyfta huvudet är öken. Öken och kvicksand. Ett platt och öde landskap så långt ögat ser. I oändlighet. Jag sänker huvudet och ligger stilla, platt på marken. Andas tungt. Får huvudvärk av solen. Kanske är det bättre att kravla tillbaka ner i hålet igen...

Bäh bum ba da bum bum

En idé kanske... för just nu är det bara grått, regnigt, trist, händelselöst, o-lustigt, deprimerande och sorgligt. Bäh.

The secret of happiness

"What we call the secret of happiness is no more a secret than our willingness to choose life." Leo Buscaglia

Att älska är ett verb

Den 23 januari. Det är idag precis ett år sedan D tackade ja till lägenheten. Ett år sedan det kändes som om hela min värld rasade. Ett år sedan den man jag älskade, den man jag ville tillbringa både gårdagen, dagen och morgondagen med, bestämde sig för att lämna mig. För ett år sedan skrev jag till honom:

"...Jag blir sorgsen för att jag vet att det vi har är bra. Jag vet att det är få förunnat att hitta någon som man är attraherad av både intellektuellt och sexuellt, fortfarande efter fyra år. Någon som man kan prata med om allt. Någon som kan vara ens bästa vän. Någon som man trots att man känner till hans svagheter kan tänka sig att bli gammal tillsammans med. Någon som man kan skratta tillsammans med, någon som man tycker om att bara vara hemma och inte göra så mycket med. Någon som man kan vara ett "vi" tillsammans med, utan att förlora sitt "jag". Någon som man knappt kan titta på eller tänka på utan att le.

Min lärare på skrivarkursen säger att det känns i magen när det man skriver är bra. På samma sätt tror jag att det känns i magen när ett förhållande är bra. Det kändes så med en gång jag träffade dig. Det kändes rätt. Men kanske kan jag inte lita på min mage...

Vad är det värsta som kan hända? Att jag blir gravid, att vi får barn och att du faktiskt kommer på att du inte vill ha barn? Innerst inne så tror jag inte att det skulle bli så, jag tror att du skulle bli en bra pappa och jag tror att du skulle tycka om det. "Ingenting kommer någonsin att bli prövat om man först måste övervinna alla tänkbara invändningar." (Samuel Johnson)

Jag älskar dig och jag vill inte ge upp. Men jag kan inte kämpa för oss båda."

Jag älskar dig och jag vill inte ge upp. Du fick mig alltid att må bättre, att må bra, att vara lycklig, att känna mig trygg och nöjd. Varje dag. Därför är det så svårt att ge upp. Men jag tror att jag har kommit till en punkt när jag för min egen skull snart måste. Jag måste ge upp hoppet, släppa taget, förlåta och gå vidare. Jag vet inte hur, men jag måste i alla fall försöka.

Haikuharen skriver idag att det är dags att sluta med det förlamande offertänkandet, att det är dags att sluta att tycka synd om sig själv. Hon skriver att vissa saker kan vi inte styra över, men ganska mycket, och "ingen utom jag har ansvar för mitt liv" .

Det var inte så länge sedan D sade att han fortfarande älskar mig. Han skrev det i somras, han sade det för ett par månader sedan. Men det är bara ord. Kärleken är vad kärleken gör. Att älska är ett verb.

"Stop talking about love. Every asshole in the world says he loves somebody. It means nothing. What you feel only matters to you. It's what you do to the people you say you love that's what matters. That's the only thing that counts." (ur filmen The Last Kiss)

Jag måste våga släppa taget. Jag måste våga hoppas på att någonstans finna någon som verkligen vågar älska mig på riktigt, som vågar chansa på mig, som vågar ta risker tillsammans med mig. Någon som jag kan hålla i handen och säga "jag vet att du är rädd, det är jag också, men nu hoppar vi!".

"Don't brood. Get on with living and loving. You don't have forever." (Leo Buscaglia)

Mer melankoli...

Farewell so long cause
I was wrong I guess
Farewell so long cause
I was wrong I confess
I miss the way you
I miss the way you danced with me
I miss the way you
I miss the way you danced with me
So farewell my love
Cause I was wrong I guess
Farewell so long
Cause I was wrong I confess
I miss the way you
I miss the way you sing with me
I miss the way you
I miss the way you sing with me
I never asked you for
A sailboat in the yard
Or that fancy dress to wear
Or a ceiling made of stars
And all I got was just this
Broken heart from you
I'm done.

Rosie Thomas - Farewell


share your files at box.net

Lite oroad...

Har varit på after work. Ligger nu sked i soffan med en mjuk och varm hundkropp och är glad att jag kom hem innan ovädret började. Regnet smattrar mot rutan och vinden börjar tillta i styrka. Lördag imorgon, så skönt...

Men, veterinärer, hundpsykologer, uppfödare, hundägare och allla andra... tips och teorier mottages nu tacksamt. Elsa vill inte gå ut... och det är inte alls likt henne.

I tisdags kväll var vi ute en sväng i mörker, regn och rusk och jag märkte då att hon var lite olustig till mods och blev lite rädd för bilarna som skvätte och lyste upp den våta vägbanan. När vi sedan skulle gå på vår vanliga förmiddagsrunda i skogen i onsdags vägrade hon helt sonika att gå. Hon stretade verkligen emot, lade sig platt på marken och försökte gömma sig längs med häckar och buskage. Hon helt enkelt blåvägrade att gå framåt.

Idag är tredje dagen hon beter sig på samma sätt. Hon vill knappt gå ner för trappan i lägenheten och det är stört omöjligt att få med henne utanför trädgården. Det är inte likt henne alls. Även om hon inte är särskilt förtjust i regn så brukar hon komma igång efter en stund även om det regnar. Men nu vill hon inte gå ut även om det är fint väder...

Vad kan det bero på? Hon verkar som vanligt i övrigt, busar inne, äter som hon ska, jagar katten och gör det hon ska i trädgården. Möjigtvis att hon sover lite mer än vanligt. Jag funderade på om hon kanske var förkyld, men hon har ingen feber och jag märker inget på henne i övrigt... Hon har börjat fälla mer än vanligt, men det är allt.

What may be the problem...?

Spark i baken

Jag är trött på ord. Trött på prat.
Trött på tankar som snurrar. Runt, runt, runt.
Runt i en cirkel. Står still. Tillbaka på ruta ett.
Det är som det är.
Jag väntar. Bidar min tid. I väntan på vad?
Ingenting händer.

Jag är trött på mig själv.
Uppryckning.
Dags att handla.
Dags att göra.
Sticka ut huvudet.
Krypa fram ur idet.
Chansa. Ta en risk.

Så här är en spark i baken till mig själv, i form av några Leo Buscaglia-citat:

"When we cling to pain we end up punishing ourselves."

"Worry never robs tomorrow of its sorrow, it only saps today of its joy."

"Don't brood. Get on with living and loving. You don't have forever."

"Death is a challenge. It tells us not to waste time... It tells us to tell each other right now that we love each other."

"Risks must be taken, because the greatest hazard in life is to risk nothing."

"The person who risks nothing, does nothing, has nothing, is nothing, and becomes nothing. He may avoid suffering and sorrow, but he simply cannot learn and feel and change and grow and love and live."

"Love is life. And if you miss love, you miss life."

Jag är trött på ord

Words! Words! Words! I'm so sick of words!
I get words all day through;
First from him, now from you!
Is that all you blighters can do?
Don't talk of stars burning above;
If you're in love, show me!
Tell me no dreams filled with desire.
If you're on fire, show me!
Here we are together in the middle of the night!
Don't talk of spring! Just hold me tight!
Anyone who's ever been in love'll tell you that
This is no time for a chat!
Haven't your lips longed for my touch?
Don't say how much, show me! Show me!
Don't talk of love lasting through time.
Make me no undying vow. Show me now!

Sing me no song! Read me no rhyme!
Don't waste my time, show me!
Don't talk of June, don't talk of fall!
Don't talk at all! Show me!
Never do I ever want to hear another word.
There isn't one I haven't heard.
Here we are together in what ought to be a dream;
Say one more word and I'll scream!
Haven't your arms hungered for mine?
Please don't "expl'ine", show me! Show me!
Don't wait until wrinkles and lines
Pop out all over my brow, show me now!

Ur My Fair Lady

January Blues

Ikväll har jag sovit i två timmar. Jag försökte verkligen vakna tidigare, jag ansträngde mig för att öppna ögonen, men det gick bara inte. Ändå är jag fortfarande trött. Trött, orkeslös och melankolisk.

Det är i dagarna fem år sedan D och jag blev tillsammans. Det är snart ett år sedan han lämnade mig. Så kanske är det inte så konstigt att jag känner mig nere. Kanske är det okej att jag äter godis till middag och ligger i soffan och sover i flera timmar. Kanske är det okej att jag inte har lust med någonting och inte får något gjort. Kanske är det okej om jag åter drunknar i känslan av tomhet och påminns om det jag har förlorat.

Allt känns tungt. Det är för mycket som snurrar i huvudet. Jag orkar inte tänka mer. Jag får ingen ordning på mina tankar. Det brukar hjälpa att försöka skriva ner dem, men jag har suddat det här inlägget flera gånger och börjat om på nytt. Jag får ingen ordning på det heller. Jag vet inte ens vad jag vill säga.

Syster Sus skrev i en kommentar för ett tag sedan att det faktiskt är okej att ibland bara vilja vila huvudet i mors knä. Men jag vill inte vila huvudet i mors knä, det har jag aldrig velat. Jag vill vila i D:s omfamning. För mig är hans famn fortfarande den tryggaste platsen jag kan tänka mig. Hur jag än vrider och vänder på allt så är det den känslan som är mest bestående. Han fick mig alltid att känna mig trygg. Han fick mig alltid att må så mycket bättre. Han fick mig att må bra.

Just nu klarar jag inte av att lyfta blicken och se framåt. Framtiden känns som en lång och tom oändlighet. Jag får försöka ta en dag i taget igen och fokusera på det som är bra. Imorgon ska jag på en ny kurs med Elsa och på onsdag ska jag på My Fair Lady med Den lilla elaka.

2007 i snabbrepris

Inget år utan listor... (tipstack till Ankan).

1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut? Gick igenom en djup sorg, skaffade hund, började blogga.

2. Höll du några av dina nyårslöften? Ja, att bli bättre på att tala om vad jag vill, även om jag har en bit kvar... Och det jag inte skrev om - nämligen att livet inte "bara" skulle gå vidare i gamla hjulspår ett år till, utan att jag skulle prata med D om mina drömmar för framtiden...

3. Dog någon som stod dig nära? Nej, ingen dog, men min bästa vän och den jag trodde att jag skulle bilda familj med och bli gammal tillsammans med försvann ur mitt liv, vilket var en nog så stor förlust och djup sorg...

4. Är det något du saknar år 2007 som du vill ha år 2008? Någon att dela vardagen med.

5. Vilket datum från år 2007 kommer du alltid att minnas? Precis som Ankan så försöker jag att undvika att fira tråkigheter, men den 23 januari när D tackade ja till lägenheten är svår att glömma, och nyårsafton då vi inte firade vår 5-årsdag...

6. Vad var din största framgång 2007? Att jag, trots att jag inte förstår och förmodligen aldrig kommer att göra det och trots att det fortfarande gör ont, på något sätt har lyckats förlåta och undgå att bli bitter.

7. Största misstaget? Jag vet faktiskt inte... kanske i så fall att jag inte älskade ännu mer när jag hade chansen...

8. Har du varit sjuk eller skadat dig? Bortsett från en lätt förkylning har jag inte varit sjuk så att det har märkts. Däremot har jag haft ondare än någonsin tidigare.

9. Bästa köpet? Utan tvekan - Elsa.

10. Vad spenderade du mest pengar på? Lägenheten (näst bästa köpet).

11. Gjorde någonting dig riktigt glad? Elsa. :) Och att syster Skräppan som fått cancer ändå tycks ha en god prognos.

12. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om år 2007? Coldplay - Warning Sign, Ainbusk - Vill bara vara, Colin Hay - I just don't think I'll ever get over you, The Cardigans - No sleep, Rosie Thomas - Farewell, K's Choice - Another Year.

13. Vad önskar du att du gjort mer? Jag vet faktiskt inte vad jag skulle kunna ha gjort mer... Lyssnat ännu mer på mig själv kanske. Varit bättre på att säga ifrån.

14. Vad önskar du att du gjort mindre? Brytt mig mindre om vad andra tycker och tänker och lyssnat mer på mig själv...

15 Hur tillbringade du julen? Med mina föräldrar och en av mina systrar med familj. Jag saknade D, hans mamma och syster, men det kändes bra att fira med min familj. Föräldrarna börjar bli gamla och jag är tacksam för de jular jag får ha dem kvar.

16. Hur många one night stands? Ööh, inga. Det är nog helt enkelt inte min grej...

17. Favoritprogram på TV? Jag har sett ännu mindre än vanligt på TV i år... Tror inte att jag har följt någonting faktiskt.

18. Bästa boken du läste i år? "Nu vill jag sjunga dig milda sånger" av Linda Olsson. Den fångade årets stämning - melankolisk och sorgsen men ändå finstämd, vacker och hoppfull.

19. Största musikaliska upptäckten? Shawn Colvin och Rosie Thomas.

20. Något du önskade dig och fick? Förändring.

21. Något du önskade dig men inte fick? Trygghet. Kärlek. Barn.

22. Årets bästa film? Pan's labyrint.

23. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? Att D verkligen hade kunnat stå för det han skrev till mig i somras...

24. Hur skulle du beskriva din stil år 2007? Ynklig, svag och sorglig. Bäh.

25. De bästa nya människorna du träffade? Mina nya bloggvänner - Lars (vart tog du vägen?), Danne (min första supporter), Tingeling och Lilla Sparven (som var ett stort stöd i ett tidigt stadium), Soledude (en filosofisk man med många kloka tankar), Björn och Haikuharen (som har blivit vänner IRL), Ankan och Listiga Lotta (som fortfarande hänger kvar), Inte för Intet (en själsfrände och förebild) och många många fler...

Bloggen 1 år

Årets första dag. Bloggens 1-årsdag. Förra året blev som dess första dag - blåsigt, stormigt, grått, dimmigt och ledsamt.

Nyårsdagen i år har innehållit både sol och moln, men i stort sett varit ganska grå, långtråkig och händelselös. Jag hoppas verkligen inte att den sätter standarden för det här året. Jag har känt mig slö, uttråkad, orkeslös och lite avtrubbad.

Det roligaste som hände var att Elsa hittade en lekkompis, en Parson Russel terrier, som hon rusade runt och hade roligt med. Bredvid gårdagens utbrunna fyrverkerirester hittade de ett gammalt pepparkakshus med kristyr, nonstop och skumtomtar som de glatt mumsade i sig en hel del av innan vi fick tag i dem...

Det känns som jag borde vara glad åt att 2007 är slut och att ett helt nytt år har börjat. Men det känns mest tomt...

K's choice - Virgin state of mind


share your files at box.net