Hit ska jag imorgon. Till Varbergs kurort. Jag önskar att det bara vore för att koppla av och ta hand om mig själv, men det är konferens, så det blir jobb också. Men det blir nog bra ändå, att komma bort ett par dagar.
Jag har dock svårt att känna minsta lilla gnutta lust eller entusiasm inför någonting alls just nu... Jag önskar så innerligt att jag kunde det, men jag har svårt att bry mig. Jag gör saker - jag går på bio, jag går på afterwork, jag träffar vänner, jag går på lunchdejter, jag planerar en resa. Jag kan till och med skratta och se glad ut, men jag känner mig bara in i märgen trött. Ingenting berör mig. Jag är en robot. Det är som om jag befinner mig utanför mig själv, utanför mitt liv.
4 kommentarer:
Jag har också blivit lämnad. Min sorgeprocess har inte gått så långt som din. När jag nu inser och tvingas acceptera att han faktiskt lämnar mig, går jag sönder. Jag är mer än halvvägs i livet och visste inte att något kan göra så ont. Men det har hänt något stort inom mig ändå. Jag har fått kontakt med något andligt inom mig, Gud eller vad du vill. Ditt förhållande var fint, har jag förstått. Mitt var sjukt, men hade ändå så fina delar. Ja...det är en historia för sig. Vad jag vill säga dig är att ge inte upp, fortsätt vara robot och kanske om något av det jag skriver hittar in i dig; sök efter din andlighet. Det är nog det enda här i livet som bär igenom allt. Visst vill vi ha kärleksrelationer, barn, bra jobb och allt det där. Men vi kan inte hänga upp vårt väl och ve på det. Det kan vi bara göra på vår kontakt med vår egen andliga botten. Ibland frågar jag mig varför, åh varför skulle detta hända mig. Bättre att fråga sig hur kan jag använda de insikter jag ändå fått. Att känna svår ångest och djup sorg är en erfarenhet vi kan använda till att hjälpa andra, förstå andra och ge kärlek till andra. Och sist men inte minst även till oss själva. Ja, det här blev lite långt, hoppas du får ut något av det. kram
Kära Pipperoni,
det låter som att du sörjer igen, vilket inte är så konstigt. Ibland dras saker upp, på nytt. Men, det är aldrig ett steg tillbaka. Du är inte samma människa som för ett år sedan. Jag tror att det är positivt att du håller dig igång, bara du också får tid för återhämtning och din sorg? För ordspråket stämmer, tiden läker. Och jag vet att du komemr att må bättre, snart. Du har så mycket kärlek och ger så mycket, och what goes around comes around. Kram
Som du vet älskade syrran så är jag inne vaarje dag på ett forum som heter cancertjejer. En kvinna skrev ett intressant inlägg häromdagen. Det är nu ca 2 år sedan hon blev klar med behandlingen för sin bröstcancer och än så länge är hon fri från återfall. HOn beskriver hur oerhört trött och apatisk hon känner sig, inget är roligt, hon har tappat gnistan och förmågan att glädja sig. Jag kan inte undvika att dra en parallell. Det är tydligen oerhört vanligt när man gått igenom en cancerbehandling att känna så när man är frisk igen, livet kommer ifatt en men känslorna hänger inte med. Kanske är det så också när man går igenom en sorg så som du gjort. Når orsaken att sörja minskar ersätts den med tomhet och tristess, det blir svårt att hitta glädje och innehåll i livet.
Jag tror precis som "resan mot ljuset" skriver att det är viktigt att fundera på vad som ger livet mening för just dig. Kanske är tristessen just den korsväg där du kan välja vilket håll du ska gå mot i livet framöver.
HOppas nu att du har det härligt i Varberg och får avkoppling för kropp och själ mellan jobbpassen. VI hörs när du kommer hem. kram från syster Skräppan
Resan mot ljuset - Tack för dina fina ord. Jag ska fundera lite mer på dem... Kram.
Haren - Usch, jag vet inte. Nog sörjer jag fortfarande. Men framför allt känner jag mig bara less på livet just nu. :(
Skräppan - Ja, precis så känns det. Gnistan och glädjen är borta och jag vet inte hur jag ska hitta den igen... Kanske är det som du säger att känslorna måste få hinna ikapp, att själen behöver gå i morgonrock och tofflor ett tag till. Men det känns bara så grått och trist. Kram.
Skicka en kommentar