Tungt.
Trött.
Oändligt sorgset.
Är mitt hjärta.
Jag har kravlat upp ur gropen. Jag har krupit en bit ifrån kanten för att inte trilla ner igen. Men allt jag ser när jag försöker lyfta huvudet är öken. Öken och kvicksand. Ett platt och öde landskap så långt ögat ser. I oändlighet. Jag sänker huvudet och ligger stilla, platt på marken. Andas tungt. Får huvudvärk av solen. Kanske är det bättre att kravla tillbaka ner i hålet igen...
9 kommentarer:
Shit, vännen.
Det hjälper föga att jag förstår. Att jag vet. Att jag känner. Som du.
Vad kan jag göra?
Krama dig virtuellt.
Gumman.
Tryggheten i gropen, (läs: "det kända helvetet"), kan säkert te sig frestande just nu, men leta istället hos Leo efter tänkvärda ord om vikten av att faktiskt ta sig igenom det som bara verkar skit. För är det inte så, att det i slutet av tunneln alltid dyker upp ett ljus? (Välj ordspråk eller travesti på nämnda ordspråk själv).
Jag känner igen mig i det du beskriver, och helst hade jag skrivit något lika fluffigt som flummigt men jag hoppas detta kan väcka tillräckligt med energier hos dig till att kravla på en bit till. "Don´t poke the bear..." sägs det ju, men i liggande läge behöver man energi ens för att andas många gånger, och ilska, vad är det om inte energier? ;-)
Trassligt tillräckligt, du skulle bara veta hur det är att leva med den här hjärnan 24/7/365! :o)
Våga dig ut ur skalet,
ta hjälp av dina vänner,
du hittar snart stigen igen.
Hej vännen!
Jag kommer inte ihåg vem det var som skrev som kommentar på din blogg för ett tag sen att sorgen/ilskan/ledsenheten blivit en del av henne och när hon bearbetat så kom hon på att hon lätt föll tillbaka till det beteendet då hon nästan saknade/längtade tillbaka till smärtan/sorgen.
Smärtan av det som hände dig under 2007 när D lämnade dig har blivit en så stor del av ditt liv att det kanske känns jobbigt för dig att släppa det, då det skulle kännas som att släppa en del av dig själv.
Detta är bara en tanke jag har och kanske att jag kan förstå att det är lätt att återfalla i vara ett offer då det varit en del av ens liv länge. Ungefär som en person som länge haft medicinsk smärta. När smärtan är borta så klappar personen ihop då smärtan blivit en del av personens identitet. Och att ta bort den gör att personen känner sig vilsen.
Det känns som om du är tillbaka på ruta ett igen och att din sorg bara fortsätter.
Jag önskar att det inte blir en permament del av ditt liv, du förtjänar verkligen att må bättre.
Jag vet inte hur jag ska bete mig eller vad jag ska säga, än mindre göra. Att ringa dig för att kallprata känns bara lamt. Men jag hoppas att du vet att om du känner för sällskap är det bara att ringa mig, jag finns här och kommer direkt.
Abrazos,
/E
Kära vännen. Jag tänker på dig oavsett var du är, i gropen eller inte. Jag är starkt övertygad om att du kommer att kravla dig upp, resa dig och börja gå åt ett nytt håll. Så snart du är redo. Behöver du någon att hålla i handen, eller som hjälper dig att hitta riktningen, så finns det. I form av vänner, men också profesionell guidning. Tänk på det, även om jag någonstans också tror att du helt på egen hand kommer att göra det för dig själv. Kram
Åhh här kommer en repstege till, en utsträckt hand, som hjälper dig ur gropen om du vill och när du vill. Jag är övertygad om att du kommer vidare så småningom. Men inte förrän du är klar. Sorgetiden är individuell och det gungar, svajar, är mörkt, man trevar sig fram. Ha förtröstan och tillit till dig själv och dina känslor. Det finns inget facit, men jag är säker på att du inte "fastnar". Du är ledsen nu. Det är OK. Det går över. Sen! Kramar i massor från Ankan
Läste detta citat och tänktge på dig: Man är inte den man älskar, man är DET man älskar.
Alla känslor du har och har haft, uttryckt och stått för, kämpar för, varit modig och känt och agerat fullt ut- allt det finns egentligen bara inuti dig. Den kärleken som dina texter andas, de avspeglar dig- visar att du är en varm och kärleksfull person. Nu är det dags att samla all din värme och kärlek tilll dig själv. Kram
Kära nån lilla Pipperoni! Har inget vettigt att säga som inte redan blivit sagt men skickar en stor, stor kram!
Nej, kravla för tusan inte ner i hålet igen! Passa på att sola dig lite och njut av värmen, för här i Gbg är det kallt och grått. Res dig sedan och stig upp på kamelen vi har sänt dig och hitta din oas. Den är där ute och både du och Elsa behöver vatten.
Och må D:s kamel vandra i eviga cirklar...
Tingeling - Jag vet att du förstår. Det tröstar. Kram tillbaka.
Soledude - Nej, jag kommer nog inte att kravla tillbaka ner i gropen, men jag har svårt att se ljuset i tunneln också... det är mest dimmigt.
Den lilla elaka - Nej, jag hoppas då verkligen inte att det här är något permanent tillstånd. Tack för att du finns. Kram.
Haren - Ja, jag tror att jag måste ta mig igenom det själv på något sätt. Kram.
Ankan - Om det bara inte vore så tröttsamt. Jag vill verkligen vara på väg vidare nu, inte sen. Men det går inte bara att bestämma tyvärr...
Haren - Tack. Jag ska försöka att älska mig själv. :)
Lotta - Kram.
Goa Glenn - Kamelridning, hm, kanske kan vara kul...
Skicka en kommentar