Reser tillbaka

Yrvaken, vinglig och drucken av sömnbrist kliver jag in genom portarna till Centralstationens dystra kråkslott. Överallt hastar Kostymer och Dräkter fram på hårda klackar och med svarta hjulförsedda drakar i släptåg. Men den grå
stålormen slukar oss alla och nu ringlar vi fram med en hisnande hastighet i mörkret. På väg till Stockholm. På väg tillbaka. Men bara över dagen.

På väg tillbaka. Tänker tillbaka. För ett år sedan var bollen redan satt i rullning. Jag hittade ett foto och fick mig en tankeställare. Men jag trodde på honom, för jag ville tro. Jag gav honom min önskelista och talade om vad jag önskade mig i livet och för oss. Jag sade att jag kunde kompromissa om allt utom barn. För hur kompromissar man om barn? Jag frågade honom vad han önskade sig och det undrar jag fortfarande...

Tärningen var kastad. Men för ett år sedan var jag fortfarande övertygad om att allt skulle ordna sig. Kanske inte exakt så som jag ville, men jag trodde att vi skulle kunna kompromissa, att vi skulle finna en lösning tillsammans. Jag var oroad men jag såg fram emot julen och jag kände fortfarande innerst inne en trygg förvissning om att allt skulle ordna sig till det bästa. Alla förhållanden har kriser och jag trodde att vi skulle gå stärkta ur den här och komma närmare varandra. För vi älskade ju varandra. Jag var ju kvinnan i hans liv och han var mannen i mitt. Jag var ju kvinnan som åtminstone fått honom att överväga att skaffa barn och han var mannen som fick mig att vilja.

Men, han var inte mogen. Inte nu. Inte än. Kanske vid 40. Men jag kan inte vänta så länge. Jag fick inte ens välja mellan oss eller barn. Han valde åt mig. För det handlade inte om barn. På frågan om barn svarar han nu: "Inga, men gärna i framtiden". Gärna, men inte med dig. Det gör ondast av allt.

För ett tag sedan frågade någon hur han skulle känna det om han fick reda på att jag hade gift mig och väntade barn med någon annnan. Han vet inte, han vill inte tänka på det. Men jag tänker på det. Jag föreställer mig honom sätta en ring på en annan kvinnas finger. Jag föreställer mig honom med armen om en annan kvinna, bärandes på hans barn. Jag föreställer mig honom med sin son eller dotter på axlarna. Hans, inte någonstans min. Jag föreställer mig det värsta och det gör fortfarande ont. Men jag vet att jag klarar det. Jag vet att jag måste. Och kanske är det så att för varje gång jag föreställer mig det så blir det lite lättare.

Jag tänker framåt och jag sörjer. Jag tänker tillbaka och jag sörjer. Det känns som evigheter sedan. Det känns som igår. Jag älskar och jag sörjer och ja, jag tänker på dig varje dag. Men sorgens dimma är inte längre lika tjock och sorgens fåglar flyger fritt och utan bitterhet.